Expressens förstasida Bloggens förstasida
Logga in/Börja blogga | Anmäl |
FÖLET MULLIGAN SÖKER NY MAMMA
DSB FIRST VILL HA MER BETALT
INDIVIDUELLT SETT
Om politik och samhälle ur individens synpunkt
En bild av äktenskapet
Vilken bild av äktenskapet har unga människor på väg ut i livet? Eller uttrycket ”parrelation” kanske lämnar mer öppet för en diskussion med moderna, västerländska förtecken.
Ingen drömmer väl längre om att gifta sig som tonåring. Några få gör det lik förbaskat men hur är det i själva verket när man passerat 20 och å sakta börja klättringen mot 30. Det känns som om man ska leva för evigt men man har inget fast förhållande. Ja, det är mycket man saknar. Men vilka tankar har kring detta?
Det är förstås mycket med att studera och/eller jobba, vara rätt klädd, på rätt plats, ha rätt intressen och verka cool. Själv var jag aldrig där riktigt eftersom jag mycket för tidigt gick in i en redan dödsdömd ”relation” där jag åtminstone kunde förverkliga min instinktiva lust att fortplanta mig, få avkomma, och därmed stilla mig något.
Minns inga tankar men försöker rekonstruera mina outtalade förväntningar. Jag hade en romantisk, väldigt sentimental ådra. Men den var nog bredare än den var djup. Egentligen.
Däremot väntade jag mig kanske den stora kärleken på besök. Den som man uppoffrar allt för. Det var inte fråga om stora gester, ceremonier och ritualer. Bara på så sätt att jag så gärna ville göra allt rätt. Man gifte sig, eller inte, det viktiga var att kärleken uteslöt, inte allt annat, men väl alla andra kärlekar. Det skulle vara vackert och stort – i det enkla. Så var det i mina förväntningar.
Samtidigt skulle det finnas en vardag. En vardag där passionen kunde blossa upp och gjorde det. En vardag med stor ansvarsfull, individuell frihet, där man delade på allt utan att vara en börda för den andra. Tills sjukdom eller döden sa något annat förstås. Man skulle vara ett team som det numera heter. Man kunde lika gärna säga ett lag. Där man täckte upp för varandra.
Jag kom att bli djupt besviken. På livet i stort, på mig själv och på personer jag kom i kontakt med, partners. För samtidigt flög egoismen, avundsjukan, svartsjukan, oförståelsen och den rena, ohejdbara sexualiteten som stora svarta, kraxande fåglar över den mörknande middagshimlen.
Där fanns också den oöverkomliga otillräckligheten, oförståelsen som inte ens visste om sin egen existens. Så blev det helt enkelt mörkt mitt på blanka dagen. Som en solförmörkelse. Som 1954. Man såg världen genom sotade glas. Fåglar sjöng inte, färger försvann. Livet gick ut på att överleva. Psykiskt. Helst med självaktning i behåll. Depression alltså.
Jag har blivit kompenserad. Lyckligtvis har jag det. Men ingen mer än jag själv vet exakt var min lycka respektive olycka ligger. Styrkan finns i svagheten, glädjen i sorgen, kunskapen i glömskan, rikedomen i fattigdomen, visheten i oförsiktigheten. Samt tvärsom. Och det är jag nöjd med. Mycket nöjd.
Skrivet av Ch. den 6 jul 19:32 | Anmäl
Tillhör kategorierna: manligt och kvinnligt , mänskligt , sjukdomar och vård , psykologi , filosofi , poesi , nostalgi
Kommentarer
Inlägget har 1 kommentar
SÅ RÄTT DU HAR
Anmäl
Kram
Skriven av Sexy Bitch den 23 jul 10:46
Skriv kommentar
Du måste vara inloggad för att få kommentera. För att logga in, klicka här.
Trackbacks
Trackback-url för det här inlägget är:
http://blogg.expressen.se/TrackBack?b=individ&e=520478
Inlägget har 0 trackbacks
Tipsa
Vill du tipsa en vän om detta blogginlägg? Klicka här!
Filed under: bloggande | Leave a comment »