Vad är islamofobi?

På Cherin Awads blogg Betraktarens Öga har Feminix försökt föra en debatt om islamofobi, med bedrövligt resultat. För att reda ut begreppen tar jag nu hjälp av Daniel Pipes. Han skriver på sin webbsida:

Islamofobi?
av Daniel Pipes
New York Sun
25 oktober 2005

Ursprunglig engelsk artikel: Islamophobia?
Översättning till svenska: Ilya Meyer

En islamistisk grupp med namnet Hizb ut-Tahrir anstränger sig för att hela världen skall komma under islamisk lag, och den förespråkar självmordsattacker mot israeler. När gruppen riskerade att förbjudas i Storbritannien startade de, enligt Sunday Times, en underjordisk rörelse med namnet ”Stoppa Islamofobin”, som nu opererar på brittiska universitet.

Stoppa vaddå, frågar ni?

Uttrycket islamofobi myntades i Storbritannien för ett decennium sedan och lanserades 1996 av en självutnämnd ”kommitté om brittiska muslimer och Islamofobi.” Ordet betyder ordagrant ”opåkallad rädsla för islam” men används i betydelsen ”fördomar mot muslimer” och sällar sig till fler än 500 andra fobier innefattande praktiskt taget alla livets sidor.

Begreppet har blivit så språkligt och politiskt accepterat att även Förenta Nationernas generalsekreterare i december 2004 satt som ordförande för en konferens med titeln ”Att konfrontera islamofobi” och i maj fördömde ett europeisk toppmöte ”islamofobi.”

Begreppet utgör dock ett problem. För det första, vad exakt innebär en ”opåkallad rädsla för islam” när det idag är muslimer som agerar i islams namn som utgör huvudkällan för världsomfattande aggression, både muntlig och fysisk sådan, mot både icke-muslimer och muslimer? Vad, frågar man sig, är den rätta mängden rädsla?

För det andra, visst existerar fördomar mot muslimer men vad man gör här är att man på ett vilseledande sätt sammanflätar två olika fenomen i ordet ”islamofobi”: rädsla för islam, och rädsla för radikala islam. Detta är ett problem som jag personligen upplevt: Trots att jag gång på gång skrivit artiklar mot ideologin ‘radikala islam’ och inte ‘religionen islam’, har jag nominerats till andra platsen för en hånfull ” utmärkelse i islamofobi” i Storbritannien. Jag anses vara Amerikas ”ledande Islamofob”, och har även kallats för en ”förkroppsligad islamofob”. (Vad jag i verkligheten är, är en ”islamism-ofob.”)

För det tredje, förespråkarna av det vilseledande användandet av begreppet ”islamofobi” överdriver rutinmässigt problemet:

Polisväsendet: Brittiska muslimer sägs lida av ständig polisdiskriminering, men efter en genomgång av statistiken så gör Kenan Malik smulor av denna ”myt om islamofobi.”

Kulturellt: Muslimer ”utsätts för en extrem ström av antiislamisk litteratur som förespråkar hat mot islam”, hävdar Taha Jabir Al-´Alwani, ledare för Högskolan för Islam och samhällsvetenskap i Virginia: ”Noveller, filmer, böcker och forskning. Bara bland de bästsäljande novellerna finns det nästan 1000 noveller av denna sort.” Ett tusen bästsäljare som förtalar islam? Knappast. Faktum är att endast en handfull gör det (till exempel ”The Haj” av Leon Uris).

Språkligt: En professor i islamiska studier vid George Washington universitetet, Seyyed Hossein Nasr, redogjorde lögnaktigt om påstådda försök att dölja det arabiska ursprunget av engelska ord såsom adobe – vilket faktiskt härrör från gammalegyptiska, inte från arabiska. (Detta hävdade dock Hossein Nasri i sitt anförande vid ett FN-möte med titeln ”Att konfrontera islamofobi,” rapporterar Alexander Joffe)

Historiskt: Nasr hävdade också att ordet antisemitism ursprungligen användes för att beskriva känslor gentemot de araber som levde i Spanien, och inte hade någon koppling till judar fram tills efter Andra världskriget. Struntprat: ordet antisemitism går tillbaka till 1879 när Wilhelm Marr myntade ordet och har alltid refererat speciellt till hat mot judar.

För det fjärde så avslöjar Hizb ut-Tahrirs manipulation av ”Stoppa islamofobi” bedrägligheten av detta ord. Som en artikel i the Sunday Times förklarar, ”kampanjens mål är skenbart att bekämpa anti-muslimska känslor i kölvattnet på Londonbombningarna”, men den citerar Anthony Glees från Londons Bruneluniversitet som hävdar att den riktiga dagordningen är att sprida anti-semitiska, anti-hinduiska, anti-sikh, anti-homosexuella och anti-kvinnliga attityder, såväl som att underblåsa motviljan mot Västvärldens inflytande.

Slutligen, att kalla moderata muslimer (såsom Irshad Manji) för islamofober avslöjar aggressionen hos denna benämning. Charles Moore skriver i the Daily Telegraph att moderata muslimer ”skrämda av vad islamisterna gör med deras tro” är de som är mest rädda för islam. (Tänk på Algeriet, Darfur, Irak, Iran, och Afghanistan). ”De har varken mod eller ord för att kunna ge sig i kast med det enorma problem som islam står inför i den moderna världen.” Malik tillägger att anklagelser om islamofobi är till för att ”tysta de som kritiserar Islam, till och med de muslimer som slåss för att reformera sina församlingar”. En annan brittisk muslim, Yasmin Alibhai-Brown, skönjer ett ännu ambitiösare mål: ”alltför ofta används islamofobi för att utöva utpressning mot samhället.”

Muslimer borde göra sig av med denna misskrediterande benämning och istället ägna sig åt lite självrannsakan. Hellre än att beskylla det potentiella offret för att vara rädd för dess tilltänkta bödel skulle det vara bättre för dem själva att fundera över hur islamister har förvandlat deras tro till en ideologi som hyllar mord (Al-Qaeda: ”Ni älskar livet, vi älskar döden”) och utveckla strategier för att befria deras religion genom att slåss mot denna morbida totalitarism./Daniel Pipes

Annonser

Muslimsk klankultur förödande för Sverige

Invandrares klankultur är förödande för svenska folket.

Är rån och våldtäkter en följd av muslimska invandrares klankultur?

Varför rånar vissa invandrargrabbar svenska barn och ungdomar på deras busspengar, jackor, telefoner och mopeder? Varför skriker de ”svennehora” åt svenska flickor? Varför våldtar de, ofta i grupp, svenska flickor? Hur kan en invandrarpappa göra tummen upp till sin son, som står inför rätta för våldtäkt?

Före massinvandringen var vi förskonade från dessa vidrigheter, som idag är vardagsmat i invandrartäta områden. Vi förstår inte hur invandrargrabbar kan vara så fega, som vi ser det, att tjugo av dem ger sig på att sparka en ensam, försvarslös, svensk flicka.

Kan det som vi betecknar som feghet vara en del av deras klankultur?

I ”Klan kontra civilisation”, en artikel i Berlingske Tidende, 3/5 2001, skriven av Torben S Hansen, historiker och lektor vid Köpenhamns Universitet får vi en inblick i en klankultur som dominerar många invandrares liv. Min källa är den utmärkta bloggen Snaphanen.

På botten i Främre Orientens hackordning finns bönderna. Deras föraktliga status blev belyst under Gulfkriget 1991, när Saddam Hussein lovade de irakier som ville odla upp jord och producera livsmedel befrielse från värnplikt. Att bo i en by på landet anses som ett förödmjukande företag och mängder av bönder strömmar varje år till storstädernas slumkvarter. Andra utvandrar till Danmark, där offentliga myndigheter betalar dem för att inte arbeta.

I Främre Orienten betraktas denna inaktivitet som en prestigegivande lyx för överklassen. Från vissa byar pågår således en trafik, där den äldre generationen fastställer vilka kusiner som ska giftas bort med vilka kusiner, varpå brudparet skickas till försörjning i en dansk förortskommun. Här gör pengaströmmen från staten det lättare för landsbygdsklanerna att upprätthålla den arbetsfria tillvaron och reproducera den medförda kulturen.

Underklassghettona upprätthålls av ett samhälle, vars stabilitet och välstånd beror på protestantismens arbetsmoral och den rättsstat som romarna uppfann för över 2000 år sedan. Men för Främre Orientens bönder förblir denna värld höljd i dunkel, och när sjuksköterskan frågar en kvinna från denna miljö, om hon vill ha rågbröd eller franskbröd behöver denna kvinna tolk, trots att hon för sjätte gången ska föda på Hvidovre sjukhus.

När barnen växer upp uppfostras de efter ett beteendemönster, som är utbrett i Främre Orientens byar. (…) För flickornas del rör det sig om detaljstyrning av livet i hemmet med förbud och påbud. För hankönet gäller däremot att aktiviteterna äger rum utanför huset. Ynglingarna drar omkring för att testa omgivningen, dvs. registrera om en handling utlöser fysisk bestraffning, utövad av främmande vuxna.

I kärnan av klankulturen verkar två arabiska identitets- och hedersbegrepp, sharaf och erz. Den första är den prestige som klanens män förvärvar och som kan ökas eller minskas. Den andra är kvinnans anseende, som är statiskt och bara kan förloras. Om det senare är fallet riskerar hon att bli mördad.

Ett genomgående drag är att den manliga äran kan förstärkas genom att förödmjuka och plundra främlingar och våldtäkt på andra klaners kvinnor verkar prestigehöjande för angriparen. Detta kom klart till uttryck i de krig som muslimer och kristna förde mot varandra på Iberiska Halvön under medeltiden. Ynglingar från icke-integrerade invandrarfamiljer betraktar Danmark som en mycket välbärgad, men räddhågad klan. De följer sina våldsamma impulser, eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, eftersom de har fått inympat i sig att icke-muslimer är orena väsen, som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, och eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället, däribland även bland de många invandrare, som har använt chansen att frigöra sig från klantyranniet.

Hur skulle medierna och politikerna reagera om etniska danskar dagligen chikanerade och överföll muslimska invandrare? (…) Var ligger rimligheten i att staten betalar för att ta emot immigranter som öppet förklarar att de inte vill integreras och t ex påstår att deras religion förbjuder deras kvinnor att simma?

Varför har den politiska vänsterflygeln och kvinnosaksförekämparna inte för länge sedan gått massivt in i ett energiskt solidaritetsarbete med ”Bron” och liknande initiativ, som dagligen för en svår kamp mot klankulturens våld och förödmjukelser?”

Sverige bättre med sharialagar?

En video från MUF. En ung muslim säger att Sverige är långt ifrån ett muslimskt samhälle. Hon menar att sharia kan införas först när muslimer är i majoritet och att sharia syftar till ett gott och bra samhälle. Jag delar inte den uppfattningen. Jag gillar inte stening av kvinnor eller amputering av händer på tjuvar, t.ex. Den unge MUF-killen ställer inga följdfrågor, han bara myser. Som om sharia vore gulligt?! Naiviteten är skrämmande.

%d bloggare gillar detta: