Pascal Bruckner

Påstått opartisk ilska (Pascal Bruckners svar till Buruma och Garton Ash, försvar för Hirsi Ali) 12 februari 2007

Frihetens fiender rekryteras först och främst i de fria samhällena, påminner Pascal Bruckner Ian Buruma och Timothy Garton Ash i sitt försvar för Ayaan Hirsi Ali.

Vad svarar man en man som säger att han hellre lyder Gud än människorna och att han följaktligen är säker på att han kommer till himlen om han stryper dig?
Voltaire
Kolonisationen och slaveriet har i Västerlandet skapat en skuldkänsla som leder till att man finner traditioner från andra håll fantastiska. Det är en slapp, ja, en rasistisk inställning.
Ayaan Hirsi AliDet är bara

att erkänna: frihetens fiender rekryteras först och främst i de fria samhällena, inom en del av de upplysta eliter som förvägrar den övriga mänskligheten de demokratiska rättigheternas välsignelse och rentav förvägrar sina landsmän detta om de har olyckan att tillhöra en annan religion, en annan folkgrupp. För att övertyga sig om den saken behöver man bara läsa två skrifter som nyligen har utkommit, den nederländsk-brittiske författaren Ian Burumas bok om mordet på Theo Van Gogh i Amsterdam[ 1 ]och en recension av samma bok skriven av den engelske journalisten och universitetsmannen Timothy Garton Ash i New York Review of Books. [2]

Ian Burumas reportage, utfört i typiskt anglosaxisk stil, är fängslande eftersom det ger röst åt alla aktörerna i dramat, både mördaren och hans offer, med tydlig opartiskhet. Men författaren har svårt att dölja sin ilska över den nederländska riksdagsledamoten av somaliskt ursprung Ayaan Hirsi Ali och hennes engagemang. Hon var god vän med Theo Van Gogh och är själv dödshotad; hennes kritik av Koranen irriterar författaren. Timothy Garton Ash är ännu brutalare: för denne mångkulturalismens apostel är Ayaan Hirsi Alis inställning både oansvarig och kontraproduktivHans dom är skoningslös: Ayaan Hirsi Ali är nu en modig, rättfram, lätt ensidig upplysningsfundamentalist. Som bevis anför han att denna unga kvinna, som inte skräder orden, i sin ungdom tillhörde Muslimska brödraskapet i Egypten och bara har bytt en trosbekännelse mot en annan, profetens fanatism mot förnuftets.

Föreställningen omen sådan likvärdighet är inte ny: den utnyttjades av katolska kyrkan under hela 1800-talet för att stoppa reformer och har nyligen använts i Frankrike under slöjstriden av dem som var motståndare till lagen. I fallet med Ayaan Hirsi Ali, som själv har blivit könsstympad, blivit bortlovad till tvångsäktenskap och flytt från Afrika för att finna en fristad i Nederländerna, är anklagelsen för det första falsk: skillnaden mellan henne och Mohammed Bouyeri, Theo Van Goghs mördare, är att hon aldrig har förordat mord för att hennes idéer ska segra. När hon skriver att ”Koranen är ett verk av en människa och inte av Gud. Därför bör vi känna oss fria att tolka den och anpassa den till den nya tiden i stället för att under plågsamma krumbukter försöka leva som de första troende i ett hemskt och avlägset förflutet” [3] – när hon skriver så, då söker man förgäves efter minsta spår av sekterism i hennes ord. De enda vapen hon använder är övertalningen, vederläggningen, ordet. Här befinner vi oss i det resonerande förnuftets cirkel, inte i proselytens patologi. Förhoppningarna om att trycka tillbaka tyranniet och vidskepelsen tycks inte ha något med någon osund exaltation att göra. Men i våra fina magistrars och fåtöljfilosofers ögon har Ayaan Hirsi Ali liksom andra revolterande muslimer som Taslima Nasrin, Wafa Sultan, Ishrad Manji, Seyran Ates och Necla Kelek begått ett oförlåtligt brott: hon tar de demokratiska principerna på allvar. I den svages kamp mot den starke är det som bekant lättare att slå på den svage än på den starke. Den som gör motstånd anklagas alltid av ynkryggarna för att ha väckt den mäktiges vrede.

Med viss perfiditet

förnekar Ian Buruma att Ayaan Hirsi Ali skulle ha rätt att åberopa sig på Voltaire: denne sägs ha angripit en av sin tids mäktigaste institutioner, den katolska kyrkan, medan hon nöjer sig med att skymfa en sårbar minoritet i hjärtat av Europa. Då glömmer Buruma att islam inte har några gränser: de muslimska samfälligheterna i Gamla världen, som har över en miljard troende i ryggen och genomkorsas av olika strömningar, kan bli en framskjuten flygel i en fundamentalistisk offensiv eller tvärtom ge exempel på en religiositet som är mer anpassad efter förnuftet. Det här är ingen obetydlig fråga, det är en av de verkligt stora frågorna på 2000-talet! Isolerad, hotad av att få halsen avskuren av de radikala, tvingad att leva avskilt och omgiven av livvakter ska Ayaan Hirsi Ali till på köpet – precis som Robert Redeker, den franske filosofiprofessorn som har hotats till döds av islamistiska sajter – stå ut med sarkastiska kommentarer från stora andar och magistrar. I själva Nederländerna har man till och med på vänsterkanten behandlat henne som nazist! [4]

Frihetens försvarare

är alltså fascister medan fanatikerna beskrivs som offer! Vi känner denna onda mekanism: den som protesterar mot barbariet anklagas själv för att vara barbar. På både det politiska och det filosofiska området innebär likhetstecken alltid en abdikation. Eftersom att tänka först och främst betyder att man väger orden för att kunna namnge världen ordentligt, det vill säga göra jämförelser, innebär ett likställande av allt ett nederlag för tanken. Att vråla ”CRS=SS” som man gjorde i maj -68 (CRS: franska kravallpolisen) eller ”Bush=bin Ladin”, eller att säga att Voltaire är samma sak som Savonarola, det är att till alltför ringa kostnad nöja sig med tvivelaktiga ungefärligheter. Upplysningen sägs alltså vara en lika tokig och halsstarrig religion som inkvisitionens katolicism eller den radikala islam. I traditionen från Heidegger har en hel skola av tänkare från Gadamer till Derrida bestridit upplysningens anspåk på att förkroppsliga en ny tidsålder då historien blir medveten om sig själv. Tvärtom påstår man att vår tids alla olyckor har fötts ur denna filosofiska och litterära episod: kapitalism, kolonialism ochtotalitarism. Kritiken av fördomarna skulle kort sagt inte vara något annat än en ny fördom, vittnesbördet om en mänsklighet som inte lyckas reflektera över sig själv. Fantasispökena hos några vittra personer som gärna ville göra tabula rasa med Gud och uppenbarelsen sägs ha störtat ner Europa och längre fram hela världen i mörker. Genom en avskyvärd dialektik skulle förnuftets uppvaknande bara ha framfött monster (Horkheimer, Adorno).

Att det har funnits

en fanatisk tilltro till det moderna omvittnar hela 1900-talets historia. Att tron på Framsteget antog skepnaden av en Tro med sina Överstepräster, från Saint-Simon till Auguste Comte via Victor Hugo, är också obestridligt. De vidriga sekulära religioner som nazismen och kommunismen utgjorde med sina dödliga ritualer och sina massmord stod inte på något sätt efter de värsta teokratier som de åtminstone i det senare fallet ville radikalt förneka. Under 1900-talet dödades det fler människor mot Gud än i Guds namn. Det hindrar inte att först nazismen och sedan kommunismen besegrades av demokratiska regimer som själva var inspirerade av upplysningen, av filosofin om människans rättigheter, och var grundade på tolerans och åsiktsmångfald. Romantiken korrigerade lyckligtvis det abstrakta i upplysningen, dess anspråk på att skapa en människa befriad från alla religiösa känslor, all kroppslighet. dag är vi arvtagare till båda dessa rörelser och kan förena den nationella, språkliga och kulturella förankringens särskildhet med människosläktets universalitet. Det var längesen som moderniteten blev kritisk mot sig själv, riktade misstänksamma blickar mot sina egna ideal och fördömde att förnuftet blev något heligt när det blev galet och blint för sitt eget nit. Moderniteten har kort sagt skaffat sig en viss klok insikt om sina egna gränser. Och upplysningen har i sin tur visat sig fullt kapabel att reflektera över sina egna fel. Man fortsätter att vara upplysningen trogen när man fördömer dess förvillelser med begrepp som den själv skapat: upplysningen ingår så till den grad i dagens mentala verktygsuppsättning att även det gudomligas fanatiker åberopar den för att främja sina budskap.
Vare sig vi vill det eller inte är vi barn av detta omstridda sekel, tvungna att förbanna våra fäder med det språk som de lämnat till oss. Om upplysningen har klarat av sina värsta fiender råder det inget tvivel om att den också kommer att nedlägga den islamistiska hydran förutsatt att den tar sina resurser i anspråk och inte förvisar islams fåtaliga reformatorer ut i förkastelsens mörker.

1. Minoriteternas despotism

Vi har i dag två olika föreställningar om friheten lagrade på varandra: den ena har sitt ursprung i 1700-talet och grundas på frigörelse från traditioner och auktoriteter, den andra utgår från den antiimperialistiska antropologin och utgår från den lika stora värdighet som man tillskriver andra kulturer vilka inte kan värderas enbart med våra kriteriers måttstock.

Relativismen manar oss att betrakta det som vi kallar våra värderingar enbart som trosföreställningar inom den speciella stam som kallas västerlandet. Mångkulturalismen hänger samman med den senare tolkningen: den föddes i Kanada 1971 och strävar framför allt efter att säkra en fredlig samlevnad mellan befolkningsgrupper av olika etniska och rasmässiga ursprung som lever på samma territorium.
Enligt mångkulturalismen kombinerar varje mänsklig grupp en egen säregenhet med en legitimitet som grundar dess rätt att existera och som utgör dess föreningsband med de andra. Kriterierna rätt och orätt, brottslig och barbarisk utplånas inför det absoluta kriterium som respekten för skillnaden utgör. Det finns inte längre någon evig sanning, annat än den som är resultatet av en naiv etnocentrism.

Var och en

som försynt påpekar att friheten är odelbar, att en mänsklig varelses liv har samma värde överallt, att en avhuggen hand på en tjuv och steningen av en otrogen kvinna alltid och överallt är oacceptabla saker blir vederbörligen tillrättavisad i namn av den nödvändiga jämlikheten mellan kulturerna. Hur de andra lever och lider när man väl en gång har parkerat dem i deras partikularistiska getto skiter man väl i?
Man tar lätt på deras öde genom att entusiasmeras över deras okränkbara annanhet. Men nu är det en sak att erkänna övertygelser och riter hos med-medborgare av annat ursprung, en annan sak att ge sin välsignelse åt isolerade samfälligheter som är mot all form av besmittning och som reser murar mellan sig och det övriga samhället. Hur ska man kunna välsigna skillnaden om skillnaden kastar ut mänskligheten i stället för att välkomna den?
Här står vi inför mångkulturalismens paradox: den tillerkänner alla samfälligheter samma behandling men inte de personer som utgör dessa samfälligheter, den förvägrar individernafriheten att frigöra sig från sina egna traditioner. Den erkänner gruppen, förtrycker individen, ger det förflutna företräde framför viljan hos dem som vill överge sedvänjorna och familjen och till exempel älska som de vill. friheten att frigöra sig från sina egna traditioner. Den erkänner gruppen, förtrycker individen, ger det förflutna företräde framför viljan hos dem som vill överge sedvänjorna och familjen och till exempel älska som de vill.

Man glömmer

att det finns en despotism hos minoriteter vilka motsätter sig assimilation om assimilationen inte åtföljs av extraterritoriell status och särskilda dispenser. På så sätt skapar man nationer inom nationer som till exempel känner sig mer som muslimska än som engelska, kanadensiska eller nederländska: identiteten segrar över nationaliteten. Och än värre: under sken av att respektera särdragen låser man in individerna i en etnisk eller rasmässig definition, man driver tillbaka dem in i den fälla som man tänkte rädda dem från. Där har vi den svarte, araben, pakistaniern, muslimen, för evigt fånge i sin historia, precis som på kolonialtiden dömd att leva i sin hud, sin tro.
Man förvägrar honom det som har varit vårt privilegium: möjligheten att gå från en värld till en annan, från traditionen till moderniteten, från den blinda lydnaden till det förnuftigt genomtänkta beslutet. Jag har lämnat trons, könsstympningens [5] och äktenskapets värld och gått till förnuftets och den sexuella frigjordhetens värld.
Jag har gjort denna resa, och nu vet jag att en av dessa två världar helt enkelt är bättre än den andra, inte på grund av alla dess fina prylar utan på grund av dess grundläggande värden.[6]
Skyddet av minoriteter innebär också en rätt för de individuella medlemmarna av dessa minoriteter att oskadda dra sig ur dem genom likgiltighet, ateism, blandäktenskap, förglömmelse av klan- och familjesolidariteter, att forma ett öde som är ens eget utan att upprepa allt som föräldrarna fört över till en. Men den etniska, sexuella, religiösa och regionala minoriteten är på grund av genomgångna förödmjukelser ofta ingenting annat än en liten nation utlämnad åt sin egen renhetsdröm där den mest extrema chauvinism bara är ett uttryck för legitim självkärlek. I stället för att hylla friheten som en makt att befria sig från determinerande krafter uppmuntrar man till en upprepning av det förflutna, man förstärker kollektivets tvångsmakt över enskilda individer.Det finns faktiskt en marginaliteternas disciplin som inte är mindre sträng än den andra, en chauvinistisk mikronationalism som det är plågsamt att se hur den uppmuntras av de offentliga myndigheterna i vissa europeiska länder. Den utpressning som utövas mot den etniska, religiösa och rasmässiga solidariteten, fördömandet av avfällingar, förrädare, houseniggers och onkel Toms fungerar så att eventuellt motspänstiga återkallas till ordningen och deras drömmar om självständighet krossas. Under sken av att hylla mångfalden inrättar man sannskyldiga etniska eller konfessionella fängelser där en kategori medborgare berövas de fördelar som andra beviljas.

2. En laglig apartheid

Det är alltså inte särskilt förvånande att våra intellektuellas reprimander riktas mot Ayaan Hirsi Ali. I den bild som Timothy Garton Ash målar upp av denna unga kvinna är det ingenting som fattas, inte ens ett gammalmodig mansgriseri: det är bara den nederländska riksdagskvinnans skönhet och hennes glamour som enligt honom förklarar hennes framgångar i medierna, inte det berättigade i hennes angrepp.[7]
Garton Ash ställer aldrig frågan om inte den fundamentalistiske teologen Tarik Ramadan, till vilken han riktar lågande hyllningar, kanske också han har blivit berömd därför att han ser ut som en playboy. Ayaan Hirsi Ali dementerar verkligen allt som är politiskt korrekt: hon är somaliska men talar om Europas överlägsenhet över Afrika; hon är kvinna men klarar sig undan ödet som hustru och mor; hon är muslim men fördömer öppet det efterblivna i Koranen.
Alla dessa spräckta klichéer gör henne till en upprorskvinna, inte en av dessa falska revoltörer som våra samhällen producerar i parti och minut. Det som Ian Buruma och Garton Ash fördömer hos henne är det galna, hysteriska, det entusiastiska och oförmågan till måtta, detta att hon drivs av sin natur – ungefär som när inkvisitorerna hos varje kvinna som flammade spårade en trollkona som reds av djävulen.
När man läser deras texter som dryper av nedlåtenhet förstår man att kampen mot den islamska fundamentalismen först kommer att vinnas på det symboliska planet av kvinnorna, eftersom det är kvinnorna som förkroppsligar själva svängtappen i familjen och samhällsordningen. Att frigöra kvinnorna och garantera dem samma friheter på alla områden som männen har – det är den första förutsättningen för framsteg i de arabisk-muslimska samhällena.
Och var gång ett västland har velat kodifiera en rättighet för minoriteter är det medlemmar av dessa minoriteter, i allmänhet kvinnor som stammar från dem, som har protesterat. Två exempel: de generösa bestämmelserna i staten Ontario i Kanada som syftade till att låta muslimerna döma efter sharia, åtminstone när det gällde tvister om arv och familj, och förslaget från en före detta medlem av tyska författningsdomstolen, Jutta Limbach (SPD), att införa minoritetsstatus i den tyska konstitutionen som till exempel gav muslimska döttrar rätten att bli befriade från skolgymnastiken, har upplevts som steg tillbaka och som nya inlåsningar.[8]Den mystikomhöljda

respekten för den andre som har utvecklats i västerlandet är i det här avseendet djupt tvivelaktig: respekt betyder nämligen rent etymologiskt att betrakta på avstånd. Som vi minns fann man på 1800-talet infödingar som var så olika oss att man fann det fullkomligt otänkbart att trycka på dem den europeiska modellen eller ens ett franskt medborgarskap. Skillnaden tänkte man sig då som en underlägsenhet, men nu har skillnaden börjat upplevas som ett oöverstigligt avstånd.

Driven till sin spets leder denna hyllning av autarkin till en mycket ökänd politik: vad var egentligen den sydafrikanska apartheidpolitiken annat än en respekt för det säregna så bokstavligt fattad att den andre blev så skild från mig att han inte längre fick rätt att komma i min närhet.
På så sätt kan man i namn av omsorg om den religiösa jämvikten bromsa all vilja till förändring inom en bestämd religion, hålla kvar en befolkningskategori, i allmänhet kvinnorna, i en minoritetsstatus, stadfästa en subtil segregation genom att kamouflera den med ordet mångfald. Här ett exempel på att det förbehållslösa hyllandet av alla kulturers skönhet kan dölja samma baksluga paternalism som den hos gårdagens kolonialister. Man säger att eftersom islam uppkom på 600-talet dras den med en oundviklig försening, eller, som Tarik Ramadan säger, att massan av troende därför inte är mogen för att överge ett bruk som steningen (själv kräver han ett moratorium för denna bestraffningsform, inte dess avskaffande).[9] Men då misskänner man det otåliga frihetsbegär(Michel Foucault) som griper de muslimska eliterna när de betraktar de sekulära nationerna som gjort sig av med en sträng trosläras eller gammalmodiga seders bojor.Upplysningen tillhörhela
mänskligheten, inte vissa privilegierade födda i Europa och Nordamerika som dessutom tillåter sig att trampa den som bortskämda barn och förvägra andra att komma i åtnjutande av den.Den anglosaxiska mångkulturalismen är kanske inget annat än detta: en laglig apartheid där man återigen kan höra de rikas känslosamma tonfall när de förklarar för de fattiga att det är inte pengarna som är lyckan: vi bär frihetens, jagupptäcktens och könsjämlikhetens bördor, ni får njuta fröjderna av det arkaiska, av missbruk omdöpta till något så fint som fäderneärvda seder, av heliga föreskrifter, av tvångsäktenskap, slöja och månggifte. Då blir medlemmarna av dessa minoriteter museiföremål, medlemmar av ett reservat som vi vill skydda mot upplysningsfanatismen och framstegets kalamiteter. De som kallas muslimer (nordafrikaner, pakistanier, afrikaner) blir förbjudna att inte tro, eller att tro lite då och då, eller att ge blanka fan i Gud och skapa sig ett liv långt från Koranen och stamriterna. Mångkulturalismen är en antirasismens rasism: den fängslar människor vid deras rötter. Borgmästaren i Amsterdam, Job Cohen, en av den nederländska statens stöttepelare, begär sålunda att man ska acceptera vissa grupper av ortodoxa muslimer som medvetet diskriminerar kvinnorna med motivet att man behöver ett nytt kitt för att klistra ihop samhällets olika bitar. I den sociala sammanhållningens namn uppmanar man oss att högljutt godkänna andra gruppers intolerans gentemot lagen. Därmed förespråkar man alltså att småsamhällen ska leva sida vid sida och med vattentäta skott mellan sig där alla småsamhällen hyllar olika normer.

Det som då borras i sank är själva föreställningen om en nationell samfällighet, eftersom man gör sig av med ett kollektivt bedömningskriterium för vad som är rätt och orätt: en fransk, brittisk, nederländsk medborgare kommer exempelvis att dras inför rätta om han slår sin fru, men ska han slippa all påföljd om han säger sig vara sunnit eller shiit? Hans tro skulle ge honom rätt att bryta mot den gemensamma moralen! Kort sagt glorifierar man hos andra det som man alltid har kritiserat hos sig själv, den extrema protektionismen, den kulturella narcissismen, den ingrodda etnocentrismen! Denna överseende attityd rymmer ett förakt, eftersom man tycks hävda att vissa samfälligheter inte är mogna för det moderna. Om tänk om protesterna från de brittiska muslimerna inte bara hade sitt ursprung i ledarnas reaktionära rigorism utan också i en vag känsla av att de hänsyn som de visas av myndigheterna tyder på en subtil form av förakt, som om man ansåg att de var alltför efterblivna för att komma i åtnjutande av civilisationens välsignelser? Vissa italienska kommuner har som bekant tänkt reservera vissa badstränder för muslimska kvinnor för att de ska kunna bada i skydd för manliga blickar, och det första islamska sjukhuset, på varje punkt inrättat efter Koranens föreskrifter, kan vara byggt om två år i Rotterdam.Man tycker sig försatt tillbaka till segregationens tid i de amerikanska sydstaterna, men nu är det en segregation som applåderas av alla som räknas som progressiva i Europa! Det är med andra ord en dubbel kamp som måste utkämpas: man måste skydda minoriteterna mot all den diskriminering som de drabbas av (exempelvis gynna undervisningen i regionala språk och kulturer, anpassa skolschemat efter religiösa helger) och man måste skydda enskilda individer mot de hot de kan utsättas för av den samfällighet som de fötts i.

3. Äntligen stolt över att vara fransman Det finns ett sista argument som slår mot den anglosaxiska mångkulturalismen. Det är att den enligt de styrande själva inte fungerar. Storbritannien är missnöjt med att i åratal ha varit asylland för jihad, med allom bekanta dramatiska konsekvenser, och i dag måste staten erkänna att dess samhällsmodell, grundad på kommunitarism och separatism, inte längre fungerar. Det skämtades mycket om den auktoritära franska hållningen under röstningen om lagen om den islamska slöjan som förbjöd kvinnor och flickor att bära den i skolan och på kontor, och Timothy Garton Ash, som börjar sitt reportage i Seine Saint-Denis, ger också prov på en frankofobi värdig de nykonservativa i Washington. Hur ska man då förklara att de ansvariga politikerna i Storbritannien, Nederländerna och Tyskland, som har chockats av det utbredda bruket av burka och hijab, i sin tur nu är frestade att lagstifta i frågan?[10] De faktiska förhållandena är grymma mot dem som förhalat alla beslut och som uppmanar Europa att foga sig efter islam i stället för islam att foga sig efter den europeiska civilisationen: ju mer man ger efter för de skäggigas radikalism, desto mer skärper de tonen.Eftergiftspolitiken ökar deras aptit. Förhoppningen att välviljan ensam ska avväpna skurkarna saknar för närvarande grund. I Frankrike har vi också våra kollaboratörer till jihadismen, både inom extremvänstern och högerut, som när deputerade från UMP i samband med affären med Muhammedkarikatyrerna i fjol föreslog att man skulle införa ett hädelsebrott som skulle ha tagit oss raka vägen tillbaka till det förrevolutionära Frankrike.Men det moderna Frankrike har skapats i kampen mot katolska kyrkans hegemoni och kommer inte att tåla oket av en ny fanatism tvåhundra år efter revolutionen. Det är därför som försöken från en revanschistisk islam – saudiska wahabiter, Muslimska brödraskapet, salafister och al Qaida – att ta kontroll över de europeiska samhällena och deras vilja att återerövra Andalusien liknar ett kolonialt företag som bör motarbetas.[11]
Hur blev Europa och Frankrike sekulära? Genom oupphörlig kamp mot kyrkan, mot dess anspråk på att styra samvetena, straffa de motsträviga, stoppa reformer, hålla individerna, särskilt de fattiga, i resignationens och fruktans skruvstäd. Det var en oerhört våldsamt kamp rakt igenom, med sina fasor och skändligheter, men den medförde ett obestridligt framsteg och gjorde det möjligt år 1905 att rösta igenom lagen om kyrkans skiljande från staten.

Det är den franska modellens överlägsenhet (kopierad av Mustafa Kemals Turkiet) att den är arvtagare till en framgångsrik seger över obskurantismen och bartolomeinätterna: Hur skulle vi kunna tolerera något från islam som vi inte längre tolererar från katolicismen? Konfessionslösheten bygger på några enkla principer – fri religionsutövning, fredlig samexistens mellan religioner, det offentliga rummets neutralitet, respekten för samhällsfördraget, den av alla omfattade vissheten att de gudomliga lagarna inte står över statens lagar utan styr någon annanstans, i bekännarnas hjärta, i ett rum av privat helighet. Frankrike, sade den tyska filosofen Hannah Arendt, har behandlat sina koloniserade folk som både bröder och undersåtar. Koloniernas tid är lyckligtvis förbi. Men den republikanska assimilationen, grundad på ett jämlikhetsideal, fordrar att alla mänskliga varelser, oberoende av ras, kön och tro, har tillgång till samma rättigheter. Det idealet har långtifrån förverkligats, det befinner sig rentav i kris vilket visas av kravallerna i november 2005: ändå framstår det för oss som en bättre ledfyr än den tvivelaktiga förgudningen av olikheten.
Mot rätten till olikhet måste man ständigt hävda rätten till likhet: det som förenar oss är starkare än det som skiljer oss åt.

Sanningen att säga är Ian Burumas och Timothy Garton Ashs ståndpunkter direkta förlängningar av deras amerikanska och brittiska regeringar (även om de politiskt ogillar dem): George W Bushs och Tony Blairs misslyckanden i sina krig mot terrorn beror också på att de har valt det militära fältet till förfång för idédebatten. Dessa båda ledares hårresande bigotteri, deras blandning av strategiskt övermod och extremt rättänkande har hindrat dem från att föra kampen där de borde ha fört den: strida om trosläran, tolkningen av skrifterna, omtolkning av de religiösa texterna.[12] I går koncentrerades det kalla kriget till en global kamp mot kommunismen, där konfrontationen mellan olika idéer och kulturkampen genom film, musik och böcker spelade en viktig roll. Och inte utan oro ser man i dag hur den brittiska regeringen, omgiven av muslimska rådgivare, frestas av följande ekvation: hellre fundamentalism än terrorism, utan att se att det ena är den andras tvillingbror och att den fundamentalistiska järndörren för alltid kommer att stänga ute Europas muslimer från möjliga reformer.Mobiliseringen för en upplyst europeisk islam är nu av grundläggande betydelse: Europa kan bli en modell, ett strålcentrum för en reformering av denna monoteism, och man hoppas att den kan bli vad andra vatikankonciliet blev för katolikerna: ett centrum för självkritik och egen rannsakan. Ändå får man inte missta sig på sina samtalspartners och tro sig finna vänner av tolerans när det är fråga om fundamentalister som förställer sig och utnyttjar vänstern eller intelligentian för att flytta fram sina pjäser och rädda sin tro från konfessionslöshetens prövning.[13]Det är tid att bilda en stor hjälpkedja för alla rebeller inom den islamska världen, icketroende, ateistiska libertiner, schismatiker, frihetens vaktposter, på samma sätt som man igår stödde dissidenterna i Östeuropa. Europa borde uppmuntra dessa avvikande röster, ge dem sitt ekonomiska, moraliska och politiska stöd, sponsra dem, bjuda in dem, beskydda dem.
I dag finns det ingen heligare och allvarligare sak som mera tydligt gäller de kommande generationernas endräkt. Men med självmordsaktig omedvetenhet knäböjer vår kontinent inför Guds dårar och sätter munkavle eller förtalar dem som tänker fritt. Saliga äro de skeptiska och misstrogna som kyler ner trons mördande hetta!Återstår en förbluffande sak: 62 år efter tredje rikets fall och 16 år efter Berlinmurens fall ägnar sig en betydande del av den europeiska intelligentian åt att förtala demokratins vänner. Den kräver att vi hela tiden ska backa och dra oss tillbaka den och förordar en upplysning light, tömd på all substans. Ändå är vi långt från trettitalets dramatiska förhållanden, då de bästa intelligenserna kastade sig i Berlins eller Moskvas armar i rasens, klassens eller revolutionens namn.Hotet i dag är mer diffust och fragmenterat, det finns ingenting som liknar det oerhörda hot som tredje riket utgjorde. Till och med mullornas regim i Teheran är en papperstiger som en smula stränghet skulle få att ge vika. Men det myllrar av folk som predikar upplösning. Man erinrar sig att Kant definierade upplysningen med ett slagord: Sapere aude, våga veta. Kanske är det en modets kultur som saknas mest hos våra samvetsledare: de är symptom på ett trött Europa som tvivlar på sig själv och viker undan vid minsta risk. Bakom deras retoriska dimmor hör man en annan musik: kapitulationen.

PASCAL BRUCKNER
kulturen@expressen.se

Noter 1. Ian Buruma, Murder in Amsterdam. The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, New York, Penguin Press, 2006. 2. Timothy Garton Ash, ”Islam in Europe”, New York Review of Books LIII:15, 5 oktober 2006, s 3235. 3. Ayaan Hirsi Ali, Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld. Översättning av Joakim Sundström, Sthlm, Bonnier fakta, 2005. Citaten ur denna bok är här översatta från franska. 4. Enligt Ian Buruma jämför den kände nederländske författaren Geert Mak Ayaan Hirsi Alis film Submission med den antisemitiska propagandafilmen Jud Süss (Murder in Amsterdam, s 240). 5. Upplysningsvis kan nämnas att 30 000 kvinnor av afrikanskt ursprung är könsstympade i Frankrike och att 30 000 flickor riskerar att bli det de närmaste åren. Frankrike var länge det enda landet som drog kvinnor som utförde könsstympning inför rätta, och lagen av den 4 april 2006 har ytterligare förstärkt dessa åtgärder. Sedan oktober 2004 betalar försäkringskassan kirurgiska ingrepp för att återställa klitoris. 6. Ayaan Hirsi Ali, a a. 7. Timothy Garton Ash i den anförda artikeln: ”Hon är ett oemotståndligt byte för journalister eftersom hon är en lång, påfallande vacker, exotisk, modig och frispråkig kvinna med ett märkligt livsöde som nu lever under permanent hot om att bli mördad som Van Gogh. (…) Det innebär ingen bristande respekt gentemot Ali om man antyder att om hon hade varit kortvuxen, undersätsig och vindögd så skulle hennes historia och hennes synpunkter aldrig ha väckt samma intresse.” 8. Jutta Limbach, Making multiculturalism work, http://www.signandsight.com/features/313.html. 9. Han upprepade denna ståndpunkt under en diskussion med Nicolas Sarkozy den 20 november 2003 i en fransk tevekanal, medan hans bror Hani Ramadan, som också är schweizisk medborgare, finner denna bestraffningsform berättigad. 10. Enligt olika mätningar känner sig 87% av de brittiska muslimerna i första hand som muslimer mot 46% i Frankrike. En majoritet av muslimerna i Frankrike är alltså anhängare av det republikanska idealet och ställer sina religiösa principer efter sin trohet till den franska nationen. 11. Jag erinrar om följande kommunikéer från al Qaida: ”Vi ska krossa Korset. Ni har inget annat val än islam eller svärdet.” Och i september 2006, efter Benedikktus XVI:s deklarationer i sitt tal i Regenburg om våldet och religionerna, gick demonstranterna i Jerusalem och Nablus med plakat där det stod: ”Lösningen är att erövra Rom.” Sheik Yussuf al-Quaradhawi som framträder i al Jazira och är andlig ledare för Muslimska brödraskapet och mentor för Tarik Ramadan, sade i en av sina predikningar att han var säker på att islam kommer att återvända till Europa som erövrare och segrare efter att två gånger ha jagats ut därifrån. Jag säger att den här gången kommer erövringen inte att ske med svärdet utan med predikan och ideologi. Al-Quaradhawi ger också grönt ljus för självmordsattentat. 12. 2004 lät Tony Blair trycka två olika sorters kort vid jultid, den ena var avsedd för ickekristna och utelämnade alla hänvisningar till Jesu födelse! Vilken paternalism under ett svall av goda känslor! 13. Om Tarik Ramadans dubbla tal, om hans djupt rotade antisemitism det dåliga rykte som hans farfar Hassan al Banna, grundare av Muslimska brödraskapet i Egypten, åtnjuter förklarar han exempelvis med sionistlobbyns illgärningar och om hans djupt reaktionära profil kan man läsa en mycket välinformerad och övertygande bok av Caroline Fourest, Frère Tariq (Paris, Grasset, 2004). Jag påminner om att författaren efter utgivningen av sin bok har hotats fysiskt och trakasserats på bröderna Ramadans sajt Ouma.com och under viss tid fått polisskydd.

Publicerat 12 februari 2007 A v Pascal Bruckner

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: