Min debatt med Lena Sommestad 2) och slut

Lena Sommestad vill ge upprättelse till hemmaföräldrar!

(Ja, det vore ju en rubrik att önska sig. Men det tror jag ju inte.)

Det här är mitt svar till Lena Sommestad. Hon svarade aldrig. Hon tog en paus i bloggandet istället.

Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag,  som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val.  För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt  som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och  statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.

Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals  berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt  arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!

På detta fick jag alltså inget svar.

Mvh Feminix

Familjekrossarna

Sossarna vill ha dagis dygnet runt. Läs Newsmill. Deras mål verkar vara att helt utplåna tiden som barn och föräldrar får tillsammans. Ett enda ynkligt år med spädbarnet får de med tvång dela lika, sen ska de tvingas bort, bort från de värdelösa, karriärfördärvande, barnen.

De borgerliga sviker familjerna och sina gamla familjestärkande ideal. De fjäskar för de familjekrossande vänsterfeministerna. Det finns bara ett parti som tar ställning för barnens rätt till sina föräldrar. Och det är Sverigedemokraterna.

Det finns även en modig ung man, som vågar gå emot strömmen; Charlie Weimers, ordförande i Kdu, kämpar för rättvisa i familjepolitiken. Men får han med sig sitt parti? Läs mer i Världen idag! De har en artikelserie om hur hemmafamiljerna diskrimineras. Bra!

Familjen är samhällets grund. Krossar vi den krossar vi Sverige. Vi ser redan de skrämmande följderna, ungdomar utan normer, ingen moral, förfall överallt. Vill vi rädda Sverige finns det bara två partier att rösta på Sd och Kd. Är man dessutom kritisk till massinvandringen och fjäsket för islam, finns det bara ett alternativ.

Feminismens falska jämställdhet tar heder och ära av moderskapet och moderskärleken och propagerar att dessa  unikt kvinnliga värden inte finns. Är vi så förblindade av feminismens falska, mansdyrkande jämställdhet, att vi inte begriper att moderskapet och moderskärleken är det finaste och dyrbaraste i alla mänskliga samhällen?

Moderskapet och moderskärleken är hjärtat och blodomloppet i samhällskroppen. Det är inte det manliga vi behöver mer av, det är det kvinnliga.

Sverige måste, för att inte gå under, hylla mödrarnas arbete med familjen och barnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Barnen – stordrift – som kycklingar

Barnen har idag så låg status, att man, i jämställdhetens namn, måste låtsas att kvinnor aldrig blir gravida, aldrig ammar, aldrig vårdar friska eller sjuka barn. Åtminstone inte en dag mer än männen.

Alltså har sossarna rationaliserat bort föräldrarna från barnomsorgen, så att den kan liknas med uppfödning av kycklingar, kalvar och grisar. Så få personal per barn och djur som möjligt. Så många barn och djur i grupperna som möjligt.

Jämställdheten låtsas att människor, utan att ta skada, kan födas upp utan familjer, i stora kollektiv, som i djurfabriker.

Jämställdheten grundar sig på en lögn; att könen föds lika och fostras till olika kön. På dagis måste personalen fostra barnen enligt de nya direktiven. De traditionella könsrollerna skall bekämpas. Med rätt fostran skall barnen växa upp till könsneutrala vuxna. Därför skall pojkar styras till flicklekar och flickor styras till pojklekar.

Jämställdheten grundar sig också på villfarelsen att människan inte behöver trygga, starka familjer. Därför har feminismen tillsammans med sossar och vänster, krossat familjerna och barnens rätt till sina föräldrar.

Föräldrar stryrs, genom straffbeskattning på familjeförsörjaren, till att heltidsarbeta båda två. Lika skatt för alla, oavsett hur många som ska leva på lönen är ett straff för de som vill leva traditonellt. Ingen vuxen har idag tid för barnen. De är helt övergivna av vuxenvärlden.

Att tvinga kvinnor bort från barnen, är inte att göra dem jämställda. Det är att ställa dem under förmyndare och behandla dem som idioter, som inte begriper sitt eget bästa.

Idag ses arbetet med egna barn, som en föråldrad livsstil, en privat hobby, jämförbar med rädsla för att arbeta och göra nytta i samhället. Att vårda samhällets framtid är i makthavarnas ögon inte mer värt än att ligga på soffan och äta praliner.

Istället för att tvinga bort kvinnorna från det ”värdelösa” arbetet med barn, hem och familj, måste givetvis detta arbete uppvärderas. Det måste jämställas med arbetet med andras barn, andras hem och andras familjer.

Jämställ hemmabarn med förskolebarn och hemmaföräldrar med bortaföräldrar!

Finns det något parti i Sverige, som vågar kräva detta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Barnen är värdelösa

I Sverige är barnen totalt värdelösa. Vården av dem räknas inte som ett arbete, utan som arbetslöshet. Om vi satte värde på barnen, så skulle givetvis vården av dem vara ett värdefullt arbete.

En mamma som vårdar och fostrar två-tre barn räknas inte som en samhällsnyttig arbetande medborgare, utan som en arbetsskygg, mindre vetande halvidiot.

Hon fostrar ju framtidens svenska medborgare. Hon gör ju ett jättejobb, men får bara förakt, avsky och hat från politiker och feminister.

En typisk representant för den barnföraktande, hemmamammaföraktande politiska eliten är Martin Tunström.

Han skriver (29 november, 2007): Arbete, inte vårdnadsbidrag:

  • Regeringen har för avsikt att införa ett vårdnadsbidrag. För mig är det obegripligt att en regering som säger sig ha vunnit val på arbetslinjen vill verka för att fler stannar hemma, och då särskilt kvinnor, och därtill får betalt för detta. Vårdnadsbidraget medger förvisso förvärvsarbete under den tid man erhåller vårdnadsbidrag, men problematiken kvarstår fortfarande när en betydande grupp av människor – som också är det uttalade syftet enligt det av regeringen utskickade pressmeddelandet om införandet av vårdnadsbidraget – stannar hemma och därmed uteblir med sin medverkan i arbetslivet.
  • Detta i sin tur innebär en negativ inverkan på den kommunala ekonomin, då kommunen förlorar skatteintäkter samtidigt som man betalar ut bidrag för att folk skall vara hemma. Vid en socialdemokratisk valseger borde vårdnadsbidraget stå högst upp på den lista över “reformer” från den borgerliga regeringen som omgående skall avskaffas.
  • Martin Tunström
    SSU Helsingborg

Vilket utstuderat förakt för mödrarnas ovärderliga arbete med att föda, amma, vårda och fostra samhällets nya medborgare!

Jämför detta med vad Sverigedemokraterna skriver:

  • Familjen är hjärtats fosterland
  • Sverigedemokraterna ser med oro på de senaste decenniernas samhällsutveckling där den traditionella familjens betydelse och familjelivets värden i allt högre utsträckning har kommit att ifrågasättas och nedvärderas av destruktiva krafter inom samhället. Föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn diskrimineras av ideologiska skäl till förmån för andra barnomsorgsalternativ och staten har mer och mer kommit att överta föräldrarnas fostrande och vårdande roll.
  • Sverigedemokraterna vill:
  • Verka för ökad valfrihet inom barnomsorgen och förbättrade villkor för de föräldrar som väljer att själva ta hand om sina barn i hemmet.
  • Minska barngrupperna inom barnomsorgen.
  • Helt överlåta uppdelningen av föräldraförsäkringen åt familjerna själva.

Du som vill vara hemma med dina barn bör noga kolla vilket parti som har den bästa politiken för valfrihet och familj.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Martin Tunströms kommentar

Monica,

”Så ärligt ni skriver! Varför inte ge barnomsorg hela dygnet? Många föräldrar är trötta och otåliga när kvällen kommer.”

Därför att barn också behöver kärlek från sina föräldrar. Ingen här har talat om att föräldrar inte är bäst på att ge kärlek, men att det heller inget är fel att under delar av dygnet några dagar i veckan befinna sig på dagis. Men självklart, ses man som en olämplig som förälder därför att man inte vill ha med sina barn att göra då skall sociala myndigheter gripa in.

”De känner nästan barnen som ett hinder och det kan aldrig vara bra för barnen. Barnen ska inte behöva känna sig som hinder för föräldrarnas vilo- och fritid?”

De tillhör en absolut minoritet av de svenska föräldrarna och många föräldrar föredrar att umgås med sina barn efter arbetet och trots att man är mycket trött efter arbetet.

”Barnomsorgen bör väl vara varje dag, dygnet runt, oavsett föräldrarnas arbetstid? Den är ju till för barnens skull.”

Datorn är till för människan, skall människan alltid vara vid datorn? Nej säger nog de flesta, även vi som sitter allt för länge vid datorn.

”En sån som ni tycker överklassmänniska med fem tusen i pension.”

Jaså, vad har du för bevis för att vi tycker det?

”Hon kan inte se det positiva i att splittra kärnfamiljerna[…]”

Inte alls, man förenklar för barnfamiljerna.

%d bloggare gillar detta: