Ian Buruma

Ian Buruma: Om monsieur Bruckner haft vänligheten att läsa min bok, så förstår jag inte hur han har kommit till slutsatsen att den är ett angrepp på Ayaan Hirsi Ali.

Jag kan inte svara för Timothy Garton Ash eller ”anglosaxarna” så jag talar i egen sak. Om monsieur Bruckner haft vänligheten att läsa min bok, så förstår jag inte hur han har kommit till slutsatsen att den är ett angrepp på Ayaan Hirsi Ali. De sista två meningarna i Murder in Amsterdam lyder: ”Och Ayaan Hirsi tvingades lämna scenen [Nederländerna]. Mitt land verkar ha blivit mindre utan henne.” Jag beundrar Ayaan Hirsi Ali och håller med henne i det mesta. Den liberala demokratin måste försvaras mot våldsam extremism och kvinnor måste skyddas mot övergrepp. Övervåld kan aldrig rättfärdigas av religiösa skäl. Det jag ifrågasätter är hennes tes att de sociala problemen i de europeiska samhällena orsakas av tillströmningen av stora mängder icke västerländska flyktingar och invandrare. Den revolutionära islamismen med sitt ursprung i Mellanöstern är förvisso ett hot mot alla fria samhällen. Det som skiljer mig och Hirsi Ali är en fråga om var tonvikten ska läggas.Efter att ha omväntsfrån hängiven muslim till ateist tenderar hon att se religion i allmänhet och islam i synnerhet som roten till allt ont, inte minst övergrepp mot kvinnor. Kulturella traditioner, nationella seder, historiska präglingar, som alla är högst skiftande också inom den islamiska världen, underordnas den ensidiga hotbilden. Islam utövas inte likadant på Java som i en marockansk by, eller i Sudan eller i Rotterdam. I sin självbiografi beskriver Hirsi Ali själv de avsevärda skillnaderna mellan hennes födelseland Somalia och Saudiarabien.I Europa kan inte ens fråganom huvudduken behandlas som bara en symbol för religiöst bigotteri. Somliga kvinnor bär den för att avvärja manliga aggressioner, andra för att deras föräldrar insisterar på det, och några av eget val, som en utmanande markering av identitet, rentav upproriskhet. Bruckner beundrar rebeller. Ska vi bara sympatisera med de rebeller vars åsikter och handlingar vi gillar? Eller innebär inte livet i ett fritt samhälle att alla har rätt att välja hur de vill se ut eller tala eller tro, även om vi inte gillar det, så länge de inte skadar andra? En frisinnad medborgare tolererar inte annorlunda seder eller kulturer därför att han tycker att de är underbara, utan därför att han tror på frihet. Att vara tolerant är att inte diskriminera. Jag skulle inte drömma om att försvara diktatur under namn av tolerans för andra kulturer. Våld mot kvinnor, och faktiskt också män, kan inte tolereras och ska bestraffas enligt lag. Jag skulle inte försvara könsstympning av barn, än mindre hustrumisshandel, oavsett vilka rationella skäl som än anförs. Hedersmord är mord och ska behandlas som sådana. Men detta är frågor för rättsväsendet.Att fundera ut hur man

ska förhindra våldsideologier att smitta av sig på den stora majoriteten av vanliga muslimer och därmed hota det fria samhället, är knepigare. Jag är inte övertygad om att till exempel Ayaan Hirsi Alis offentliga uttalanden om att islam i allmänhet är ”bakåtsträvande” och dess profet ”pervers”, är till mycken hjälp. Hon har givetvis full rätt att säga sådana saker, precis som monsieur Bruckner har rätt att beskriva muslimer i nedsättande ordalag. Jag är inte det minsta ”upprörd” över hennes kritik av islam, inte heller har jag förvägrat henne rätten att ”åberopa sig på Voltaire”. Men om målet är att reformera islam, så är sådana fördömanden inte det bästa medlet att uppnå det, i synnerhet inte om de kommer från uttalade ateister. Att fördöma islam utan hänsyn till alla variationer är att diskriminera. Inte varje muslim, inte ens varje ortodox muslim, är heliga krigare in spe. Att isolera jihadisterna och bekämpa deras farliga dogmer är ingenting man åstadkommer med grovhuggen polemik. Eftersom monsieur Bruckner är en betydande fransk intellektuell, är jag säker på att han inte behöver upplysas om det nyss sagda, lika lite som jag behöver några lektioner av honom angående den kulturella relativismens risker. Men han verkar mindre intresserad av subtila argument än av billiga retoriska trick. Ta till exempel det där med att Ayaan Hirsi Ali skulle ha likställs med fascister och till och med nazister. Jag har sannerligen inte beskyllt henne för vare sig det ena eller det andra. Exemplet som Bruckner citerar, att en holländsk kritiker har ”behandlat henne som nazist”, är taget från min bok. Men den holländske kritikern Geert Mak kallade henne inte nazist. Han jämförde tonen i filmen Submission med nazipropaganda, och jag kritiserade honom för det. Men Bruckner bryter ut denna enstaka passage för att antyda att jag, och andra ”fåtöljfilosofer”, brännmärker ”frihetens försvarare” som fascister, och framställer fanatikerna som offer. Det är för övrigt en intressant upplevelse att kallas ”fåtöljfilosof” av monsieur Bruckner. Och här kan jag tala också för Timothy Garton Ash; medan han tillbringade år med centraleuropeiska dissidenter, och jag med kinesiska och sydkoreanska rebeller, förirrade sig Bruckner, såvitt jag vet, bara sällan från Paris innerstad. Men detta om detta. I ett annat typiskt utbrott

av överdrift, avsedd att kleta av sig genom association, nämner Bruckner öppnandet av ett islamiskt sjukhus i Rotterdam och reserverade badstränder för muslimska kvinnor i Italien. Jag har svårt att se att detta skulle vara så mycket förfärligare än att öppna kosherrestauranger, katolska sjukhus eller reserverade badstränder för nudister, men för Bruckner är dessa tillmötesgåenden besläktade med segregationen i de amerikanska sydstaterna, ja, rentav apartheid i Sydafrika. Inte att undra på då att jag, bland andra, associeras med inkvisitionen och medeltida häxjakter. Varför? Därför att Timothy Garton Ash påpekade Ayaan Hirsi Alis obestridliga skönhet och tjuskraft. Det kanske han inte skulle ha gjort. Men inkvisitionen? Frågan är då vad man ska göra

åt den radikala islamismen. Bruckner får det till, med ett märkligt konstgrepp, att Garton Ashs och mina ståndpunkter är ”direkta förlängningar” av de amerikanska och brittiska regeringarna, ”även om de politiskt ogillar dem”. Jag är inte helt säker på vad han menar med detta. Men sedan fortsätter han att angripa Bush och Blair för att ”de har valt det militära fältet till förfång för idédebatten”. Jag var i själva verket emot detta val, speciellt inför andra Irakkriget, medan Bruckner ägnade sig åt att skriva upprop till stöd för kriget. Han har givetvis rätt att ändra åsikt men det står inte omedelbart klart varför herrar Bush och Blair var skyldiga till dessa misstag om Bruckner inte själv var det. Hursomhelst anser han nu att våra regeringar måste ”föra kampen där de borde ha fört den: strida om trosläran, tolkningen av skrifterna, omtolkningen av de religiösa texterna”. Här kanske vi har snubblat över en kulturell skillnad. I ett lustigt utbrott av gallisk chauvinism, förkunnar Bruckner ”den franska modellens överlägsenhet”. Det finns en pikant gammalmodighet, rentav något uppfriskande, över detta slags nationella stolthet. Men vad är det Bruckner finner så ”överlägset”? Laicité (sekularism) antar jag, och republikanism. Jag medger omedelbart att det finns mycket som är beundransvärt med Frankrike och dess ”modell”. Bruckners åsikt att staten ska befatta sig med dogmer och tolkning av heliga skrifter har möjligen något samband med Frankrikes postrevolutionära historia. Hursomhelst tycker jag att det är en dålig idé. Det finns många goda skäl för muslimer eller vem som helst att omtolka de religiösa texterna och för oss alla att utmana dogmer. Men det är definitivt inte statens uppgift, eftersom det öppnar för det auktoritära styret. Vad föreslår då Bruckner

att vi ska göra med de miljoner muslimska trosutövare som lever i Europa? Tala om för dem hur de ska tolka sina heliga skrifter? Tvinga dem att följa Ayaan Hirsi Alis exempel och avsäga sig sin tro? Kanske vore det ändå bättre om de gjorde det av fri vilja, ty att förvänta sig att staten ska göra det är inte helt i överensstämmelse med Bruckners självbild av upplyst frihetskämpe. Ett återkommande inslag i Bruckners polemik är användningen av termer som ”tillmötesgående” och ”kollaboratör”. Det är knappast en tillfällighet. Tanken är att de som vill uppnå fredlig samlevnad med muslimerna ska associeras med nazikollaboratörer. För såvitt han inte bara är elak, kan detta bara betyda att Bruckner uppfattar islamismens framväxt som något i paritet med uppkomsten av Tredje riket. I så fall är han inte ensam. Även om jag kan se farorna med islamismen, så betraktar jag detta som alarmistiskt i överkant. Men här kommer vi till Bruckners sista konstgrepp, för efter allt detta stönande och stånkande om att inte ge en tumsmån till muslimerna och om att försvara Ayaan Hirsi Ali mot sådana ”frihetens fiender” som jag, så hävdar han plötsligt att ”det finns ingenting som liknar det oerhörda hot som Tredje riket utgjorde” och till och med att ”mullornas regim i Teheran är en papperstiger”. Nu är det vi, fåtöljfilosoferna, som är de panikslagna alarmisterna, som har förlorat modet att ”försvara Europa”. Var har vi hört det där snacket förut? Behovet av att försvara Europa mot främmande hot; de trötta, självtvivlande, knäsvaga intellektuella … men nej, nu sjunker jag till Pascal Bruckners nivå, rebellkungen från vänstra stranden. Översättning Nils Schwartz.

Av Ian Buruma
kulturen@expressen.se

Publicerat 12 februari 2007

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: