Invandringshistorik

Det här är den bästa och kunnigaste historiken jag har hittat hittills på Forum Tacitus. Tack ”Skribenten”! Asylinvandringen – vart bär den hän? (Uppdatering 16 dec.09 Länken ”Forum Tacitus , Tack ‘Skribenten’!” kräver numera inloggning, tvingas därför ta bort länken, inloggningsrutan ligger annars och stör hela tiden.)

Ingress
I något inlägg på forum Tactius antyds ”Främlingsfientlighet” och sentida framgångar för Sverigedemokraterna. Ett annat inlägg talar om arbetskraftinvandring som övergick till asylinvandring alltmedan frågeställaren efterfrågade hur det förhöll sig med ”växlingen”. Med detta långa inlägg vill jag bringa ordning i några av alla turer hur det förhöll sig när Sverige blev ett mål för massinvandring från all världens länder och när svenska folket kördes över av de folkvalda. I vanlig ordning blir detta ett långt inlägg som får bilda en egen tråd.

Sverige har ingen främlingsfientlig tradition – vi har haft fred i landet sedan 1809. Fram till c:a tre decennier sedan var ordet ”flykting” något som framkallade det bästa hos svenskarna. En flykting var en förföljd person som alla ville hjälpa. Men 1980- och 1990-talens svenska gränslösa ”flykting- och invandringspolitik” har medfört att en ”flykting” numera betraktas som en skojare och bedragare, en person som lurar sig in i landet med falsk identitet. Svenskarna beskylls då av alla ”goda” krafter i samhället för att vara ”rasister och främlingsfientliga”. I verkligheten så har svenskarna äntligen vaknat till och upptäcker vad som håller på att ske med samhället.

Förespråkarna för det homogena svenska samhället förlöjligas. De beskylls bl a för att vara konservativa hembygdsnostalgiker som ger en orealistisk bild av en för alltid försvunnen Sörgårdsidyll. Nationalkänslan skall försvinna, svenskarna bör i framtiden nöja sig med att vara hallänningar, skåningar, norrlänningar, stockholmare eller européer. Men ingen har veterligt frågat den svenska befolkningen om den önskar en framtid i ett samhälle som präglas av andra än svenska traditioner och värderingar. Ingen har frågat svenska folket om de vill ha ett samhälle med allt mer ökande inflytande från andra grupper exempelvis muslimer eller latinamerikaner.

Ända fram till 1972, då arbetskraftsinvandringen upphörde, – var svensken i allmänhet positivt inställd till invandrare. Fram till dess var invandrarna produktiva och låg ej det svenska samhället till last. Efter 1975 har invandringen ändrats till både karaktär och omfång. Dels har den blivit oproportionerligt stor i förhållande till den svenska folkmängden, dels kommer den från regioner som starkt skiljer sig från Sverige. Ett land har inte möjlighet att ta emot hur stor invandring som helst utan att det skapar obalans i en rad sociala relationer, ekonomiska system och samhällsfunktioner.

Läsanvisning och referenser
Som utgångspunkt för detta inlägg nyttjas boken ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring”, Christer Lundh & Rolf Ohlsson, SNS förlag 1994, ISBN 91-7150-544-x. Lundh är (var) docent och Ohlsson professor vid ekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Min uppfattning är att Lundh & Ohlsson klarar arbetskraft- invandringshistoriken bra. Men bokens avslutande avsnitt om massinvandringens förträffligheter tar jag avstånd från. Som källa sneglar jag också i socialdemokraternas skrift ”Steget in i 2000-talet – riktlinjer antagna vid ”framtidskongressen i Sundsvall i sept 1997

Regeringens prop 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik” har hämtat stora delar från Lundh & Ohlsson som sannolikt deltog med utveckling av propositionen. Men Lundh & Ohlsson bok har ett ”glapp” vid skiftet arbetskraftinvandring mot flykting- asylinvandring, dvs kring 1969/1970.

Jag minns själv mycket väl hur det vid denna tid mullrade i fackföreningars led. Men helt plötsligt påstår Lundh & Ohlsson att ”utan tvivel var fackföreningarna drivande i den invandrarpolitiska debatten som kom att utöva stort inflytande över den politik som regering och riksdag lade fast vid mitten av 1970-talet”. Vad hade hänt – vilka var aktörerna?

SAF var utan tvivel pådrivande för arbetskraftinvandring. Från 1940-talets slut och mot 1960-talet pågick arbetskraftsinvandring som hade att göra med tempojobb, ”löpande bandet”, vid den tidens industri. SAF ville ha konkurrens om jobben för att få ner lönekostnaderna.

Socialdemokraterna (SAP) – insåg givetvis behov av arbetskraftsinvandring, dels för att tillgodose industrins efterfrågan, dels för att på så sätt kunna tillföra partiet fler väljare.

Fackföreningsrörelsen (LO) – insåg också behovet av arbetskraftsinvandring, som kunde ge fler medlemmar – men man ville hålla i ”kranen” för tillförseln. Tidvis var tonen mycket hätsk mellan SAP och LO som menade att SAP ”bromsade” löneökningar vars värde straxt försvann på grund av åtföljande prishöjningar och inflation blev ett faktum.

Vi tar ett kort kliv tillbaka, till resonemanget om ”glapp i historien” skiftet arbetskrafts- asylinvandring. I rimlighetens namn borde ju någon dokumentation, skrivelser finnas om orsaken VARFÖR politikerna handlade som de gjorde. Jag har gått igenom Tage Erlanders memoarer (statsminister 1946-1969) Ingvar Carlsson (statsminister 1986-1991, 1994-1996),) memoarer ”Så tänkte jag”, Göran Persson (statsminister 1996-2006) memoarer ”Min väg – mina val”. (Boken ”Ur skuggan av Palme”, av Ingvar Carlsson har jag dock inte läst).

MEN – ingenstans ges ett ord av dessa statsministrar vare sig om arbetskraftsinvandring eller om asylinvandring. Tage G. Peterson (bl a industriminister 1982-1988) talar stundom om heta duster mellan SAP och LO, men inte ett ord finns till övers om skiftet mot asylpolitiken annat än om den ökande ”främlingsfientligheten”.

Den reglerade invandringen hade anpassats till EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994. Ett inslag i avtalet är att medborgarna i ett EES-land fritt får vistas i vilket land som helst inom EES-området, däribland Sverige, för att arbeta, starta egen verksamhet, studera m.m. Vilka krafter som fanns i bakgrunden och vilka officiella beslut som ”knuffade igång” massinvandringen de ”lyser” med sin frånvaro. Visst finns prop från 1975 & 1997 – men resonemang och beslut som ledde dithän – det har förtroendevalda underlåtit att informera väljarna om. Möjligen kan förarbeten till dessa propositioner ge upplysningar. Men om detta har jag inte forskat.

1. Historik
I början av 1900-talet hade Sverige inte någon större lockelse som invandringsland, såväl klimat som levnadsvillkor verkade direkt avskräckande för central- och sydeuropéer.

Riksdagsmannen Per Emanuel Lithander (född i dec 1835 död i Rom okt 1913) invaldes i första kammaren åren 1886-1984 och 1897-1908, varefter han avsade sig återval. Lithander var inte riksdagsman år 1912, däremot var han ledamot i ett antal utskott fram till år 1904. Nå – nu stod Lithander bakom ett stort antal riksdagsmotioner som hade att göra med näringslivet men också om motionerna 1906 och 1907 års förslag till ny invandringslag. Lithander var en föregångsman för utveckling av Sveriges näringsliv. Han var bekymrad av två skäl (1) svensk emigrering till USA (2) en ökande invandring av arbetslösa skaror (öst)judar, italienare och zigenare från Europa vilket han skriver i sin motion från år 1906.

”Det finns säkert inom denna kammare som ej bekymras som sedan så många årtionden oafbrutet ägt rum från vårt land, och genom hviken en så stor del af Sveriges bästa arbetskrafter går för landet förlorat för alltid. Men det är ej nog med att landet på detta sätt åderlåtes genom förlust af våra bästa egna krafter. Samtidigt pågår en invandring af det slag, som ej tillför oss någon ersättning för hvad vi förlorat, utan tvärt om belstar oss med en del folkelement, om befunnits mindre nyttiga i de land, hvarifrån de komma, och därföre blifva en börda i det land, där de till allt större antal slå sig ned. Jag menar de många fremlingar, oftast i utblottade omständigheter, som halvt bettlande, halvt schackrande, hos oss utan inskränkning finna en fristad och utan kontroll och beskattning utöfva en mycket tvivelsaktig handelsverksamhet eller föra ett rent äfentyrarelif. I båda fallen är detta skadligt för hederliga svenske medborgares ärliga förvärf, dels genom en osund konkurrens, dels genom den ökade fattigvårdstunga, som härigenom faller på kommunerna, för att ej tala om den moraliska depravation, som på detta sätt sprids bland vårt folk. Snart nog måste detta föra med sig farliga nationalekonomiska konsekvenser äfven därigenom, att de strävsamma och nyttiga element, som ännu utgöra hufvudbeståndsdelen av vårt svenska folk, därigenom utsättas för mindre goda inflytelser”.

Pehr Lithander var upprörd över den sedan länge pågående utvandringen av svensk mannakraft som for till Amerika. Lithander var upprörd över dåvarande svensk lagstiftning som möjliggjorde att Danmark kunde skicka skaror kringvandrade Zigenare, italienare och judar med båtar och dumpa dem i Sverige. Svensk lag medgav ej vid denna tid återskeppning av illegala flyktingar till ursprungsland. Lithander pekar också på Danmark och Storbritanniens stränga lagar för illegal invandring. Sverige hade i stort sett öppna gränser för invandring.

Pehr Lithanders skildring har påtagliga liknelser med ”nutiden”. Ofattbart gisslas Lithander i dag för sina uttalanden för sina uttalanden gjorda för ett etthundra år sedan.

Mellan åren 1850 och 1930 låg utflyttningsnetto på ca 1,1 miljon männi¬skor. Sveriges hela befolkning uppgick 1930 till 6,1 miljon. Fram till slutet av andra världskriget var immigrationen på en relativt låg nivå. I slutet av 1944 ökade immigrationen karaktär av skäl som flykt från andra världskrigets stridande makter. Immigrationen nådde då för första gången betydande omfattning då 10.000-tals flyktingar från de baltiska staterna och Tyskland nådde hit. I samband med krigsslutet 1945 inleddes en arbetskraftinvandring som fortsatte en bit in på 1970-talet vid en tid då Sverige hade en relativt hög och jämn ekonomisk tillväxt. Den bestod till övervägande delen av nordbor.

Vid denna första immigrationsvåg rekryterade svenska företag arbetskraft i Sydeuropa. De flesta som kom från de södra delarna av Europa reste hit på eget initiativ. Endast en mindre del rekrytera¬des på hemorten av svenska företag. Efter en stark ökning av immigrationen i mitten på 1960-talet restes krav från svensk fackföreningsrörelse på en begränsad immigration för att problem på arbets¬marknaden skulle undvikas. Dessa krav ledde så småningom till att man 1967 införde bestämmel¬sen att alla som kom från utomnordiska länder måste ha ett ordnat arbete samt bostad före inre¬san. Denna bestämmelse undantog sålunda den nordiska arbetsmarknaden.

1970 nådde immigrationen sin hitintills högsta nivå under detta decennium med drygt 77.000 personer varav hälften var finländare. I den föl¬jande konjunktursvackan återvände många av dessa till Finland. I samband härmed minskade industrins behov av utländsk arbetskraft och detta i kombination med allt mer restriktiva arbetstill¬stånd ledde till att den nordiska arbetskraftim¬migrationen i praktiken upphörde från och med 1972.

När arbetsvägen till Sverige successivt stängdes, uppstod en ”flyktinginvandring”. Tidigare hade den främst bestått av relativt homogena grupper med östeuropeiska flyktingar som kom till Sverige under en begränsad period (Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968). Även immigrationen från Grekland 1967 (militärkuppen och militärjuntan) motiverades av flyktingskäl snarare än av arbetsmarknadsskäl. Men det var de ekonomiska kriserna under 1970-talet och som följd därav, den lägre tillväxten och krympande industrisektorn, som gjorde att den pådrivande faktorn bakom arbetskraftsinvandringen (bristen på inhemsk arbetskraft), den försvann. Detta hejdade all arbetskraftsinvandring oavsett varifrån den kom.

Men trots systemskiftet 1967/68 pågick den utomnordiska arbetskraftinvandringen fram till 1971/1972. Till viss del hängde det samman med undantagsregler utnyttjades för flyktingar och anhöriga. Många greker som flydde efter militärkuppen 1967 hade ekonomiska motiv och det är känt att många skenäktenskap mellan utlänningar och svenska medborgare ingicks i början av 1970-talet för att kringgå invandringregleringen.

Sålunda – en ”blandning” av arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring, som var svår att särskilja, ägde rum i början av 1970-talet!

2. Reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen
Men redan vid lågkonjunkturen 1966 hade det försämrade arbetsmarknadsläget förts fram som argument för att reglera den utomnordiska invaringen. Fackföreningarnas yttranden över ansökningar om arbetstillstånd blev allt mer negativa och AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) gick vanligtvis på samma linje som fackföreningarna. År 1972 gick LO ut med cirkulär till sina förbund. Orsaken var att under lågkonjunkturen 1971/1972 hade svaga grupper på arbetsmarknaden som: ungdomar, kvinnor, äldre och handikappade slagits ut och det fanns påtaglig risk för att de inte skulle kunna komma tillbaka i arbetslivet igen. Därför uppmanade LO förbunden att för en mer restriktiv politik vad gällde arbetstillstånd som hade att göra med arbetstillstånd för icke nordisk arbetskraft. Från denna tid (1971/1972) var de fackliga organisationerna genomgående negativa till att bevilja utomnordiska arbetstillstånd. Eftersom AMS för det mesta följde de fackliga rekommendationerna (yttranden) innebar det att den utomnordiska arbetskraftinvandringen i praktiken upphörde.

3. Den nordiska arbetskraftsinvandringen
Under åren 1969/1970 kom en arbetskraftsinvandring från Finland bortemot 80.000 personer, en toppnotering som dock följdes av en omfattande återutvandring följande år. Invandring från Norge och Danmark försvann helt denna tid.

Den organiserade arbetskraftskraftsrekryteringen kom aldrig att återupptas, den enskilda utomnordiska invandringen reducerades på grund av arbetsmarknadsläget till en obetydlighet.

Undantag fanns dock med tillstånd av korttidskaraktär som gällde speciella yrken som artister och montörer. Under halva hälften av 1970-talet rörde det sig enbart om ett par tusen årligen. Under perioden 1984-1992 gavs igenom snitt c:a 200 personer årligen uppehållstillstånd.

4. Fackföreningarna som anpassade sig
Men – i skiftet 1960/ 1970-tal hände någonting Assimileringspoliken övergavs och allteftersom folk från en mängd etniskt olika grupper sökte sig till Sverige. Krav uppstod att invandrande minoriteter skull bevara sitt kulturarv. Men då hade fackföreningarna måst anpassa sig och gilla det nya läget.

Vi får inte förglömma fackföreningsmannen Leif Bomberg, som var ordförande för Metall 1982-93, biträdande arbetsmarknadsminister (med ansvar för integrations-, migrations- och arbetsrättsfrågor) 1994-1996. I ett känt yttrande påstod Blomberg att ”svenskarna hade ingen historia”, alltså börjar ”vi nu med år noll” – för att jämställa med invandrades historia. Ett sådant yttrande hade i andra länder, utom i Sverige, skapat högljudda rop på ministerns avgång!

Hur många ”flyktingar” som beviljats asyl i Sverige beror på vilka asylskäl dessa har åberopat beror på hur asyllagstiftningen har tolkats för ögonblicket. Så följde många års omväxlande ”svängdörrspolitik”, ömsom åtstramning av regelverket, ömsom vidöppna dörrar för invandring, allt beroende på vilken regering som satt vid rodret.

Berömt i negativ bemärkelse är det sk ”Luciabeslutet” år 1989 som utgjorde ett rekordår – dittills – i strömmen av asylsökande. Mottagningsresurserna räckte inte längre till. Den 13/12 1989 beslöt s-regeringen att asyl, utöver till konventionsflyktingar, skulle beviljas bara asylsökande med extra starka skyddsbehov” – vilket innebar att det blev svårare att få stanna som de facto-flykting.

En omedelbar effekt av beslutet blev att 5.000 turkbulgarer avvisades och att strömmen av asylsökande turkbulgarer upphörde. Luciabeslutet upphävdes av den borgerliga regeringen, den 19 dec 1991. Den borgerliga regeringen beslöt i december 1991 att delvis upphäva detta beslut – nu skulle vistelsetiden bara utgöra en av flera faktorer vid bedömningen. Det visade sig att de flesta asylsökande som beviljats uppehållstillstånd fick stanna på humanitära grunder, och just lång vistelsetid har varit det vanligaste ”humanitära” skälet.

Vi minns Birgit Friggebo, biträdande bostadsminister i den borgerliga regeringen samt kulturminister 1991-1994 även för invandrarfrågor och åren 1991-1993 dessutom jämställdhet. Hon är kanske mest känd för en bred allmänhet genom den så kallade friggeboden. Hon påstod att det inte handlade om massinvandring (som resultat av Balkankrigen 1990-talet) utan om arbetskraftsinvandring. I riksdagen kunde vi höra Friggebo i talarstolen yttra: ”när högkonjunkturen kommer då har vi redan arbetare på plats som omedelbart kan börja arbeta”.

Ingenting kunde vara mer felaktigt, av vad som framgår av dåvarande AMS-chefen & Invandrarverkets chefer, brev pkt 6.1 nedan.

5. Riksdagsbesluten 1975 och 1997

Riksdagen fattade 1975 beslut om de invandrarpolitiska målen för ett sk ”mångkulturellt” Sverige – med stolta honnörsorden: jämlikhet, valfrihet och samverkan. (Prop 1975:26) I lagstiftningen har dessa mål varit grundläggande. Beslutet var ett klart avståndstagande från en assimilationspolitik. Det svenska folket fick i allmänhet aldrig klart för sig vad politiken egentligen skulle bära med sig. Det fanns ju ingen som frågade svenskarna om deras åsikter när politiken fastlades som handlade om att påtvinga dem en ny identitet! När riksdagen, i dec 1997 efter 22 år, fastlade en ny invandringspolitik, skedde det än en gång över huvudet på det svenska folket (Prop 1997/98:16). Det fanns ju ingen som informerade dem om den nya inriktningen numera kallad ”Mångfald och Integrationspolitik”.

Kammaren biföll 2-3 dec 1997 samtliga moment i prop 1997/98:16 vilket innebär att mål, inriktning, stöd till invandrartidningen, modersmålsundervisning, samverkan om introduktion, introduktionsersättning samt ny myndighet för integrationsfrågor. Rollen för diskrimineringsombudsmannen (DO) sågs över i samband med resultatet att lagen mot etnisk diskriminering också sågs över. I april 1996 överlämnades slutbetänkandet ”Sverige, framtiden och mångfalden” (SOU 1996:55), som bildar bas för propositionen. Remissinstanserna är myndigheter och ett antal kommuner. Därutöver remitterades betänkandet till;

Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer, Mångkulturellt centrum Botkyrka, Svenska flyktingrådet, Sveriges kristna råd , Frikyrkorådet, Förenade islamiska föreningar i Sverige, Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige, Judiska församlingarna i Sverige, Stockholms katolska stift, Sveriges muslimska förbund, Samarbetsorgan för invandrarorganistioner i Sverige, Bosnien-Hercegovina Riksförbund, Chilenska riksförbundet, Eritreanska riksförbundet, Immigranternas centralförbund, Immigranternas riksförbund, Internationella kvinnoförbundet, Kurdiska riksförbundet, Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor, Somaliska riksförbundet, Sverigefinska riksförbundet, Östeuropagruppen, Sveriges folkhögskolestuderandens förbund, Samarbetsorganisationen för Sveriges Vuxenstuderande.

Men ingen frågade det svenska folket som ej ens medvetet om att en ny invandrarpolitik utformades och beslutades över deras huvuden. Med regeringens proposition 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden” körs det svenska folket över. Dagens ”flyktingpolitik” har ingenting med solidaritet att göra, den utgör snarare skräm¬mande exempel på tafatt och misslyckad välgörenhet. Majoriteten av det svenska folket inser, vilket ansvariga politiker vägrar inse, att den massiva ”immigrationen” under överskådlig tid framöver skapar potentiella socialbidragstagare. De flesta människor anar att immigrationspoliti¬ken i sin nuvarande form är en katastrof.

6. Det stora asylbedrägeriet .
Det har uppstått en hel industri för att på olika sätt sända människor till Europa. Människosmugglare i ”flyktingarnas” hem¬länder tjänar grova pengar på verksamheten. Det finns även de som tjänar på immigrationen i Sverige. Ytterst få av dem som kommer hit kan räknas som politiska flyktingar. Flertalet söker enbart bättre levnadsförhållanden, kastar bort sina pass, uppger falska uppgifter och får stanna kvar.

De anländer i tiotusental varje år till Sverige och upptäcker till sin förvåning att de prioriteras på bekostnad av svenskarna. Man skrattar och hånar svenska folket som inte har politisk kraft att påverka och förändra dagen situation! Dagens flyktingpolitik har ingenting med ”solidaritet” att göra, den utgör snarare skrämmande exempel på tafatt och misslyckad välgörenhet.

Åke Wedin skev i Dagens Industri 2002-08-30, följande:

Sverige har förbundit sig att ta emot dem som har flyktingskäl – asylskäl eller skyddsbehov. Enligt Genèvekonventionen ska vi alltså ge asyl åt dem som förföljs för sina åsikters och sin tros skull. Därutöver har Sverige gjort frivilliga tillägg som kvotflyktingar. Nya skyddsbehov har uppstått. Dessa ”skyddsbehövande” är

1. De som riskerar dödstraff, tortyr eller annan kränkande behandling vid en hemkomst.
2. De som kommer från en krigszon eller ett område där en naturkatastrof gjort vistelse omöjlig.
3. De som på grund av sitt kön eller sin sexualitet riskerar att bli förföljda.

Sverige har alltså klart deklarerat, att den som har asylskäl eller något av dessa skyddsbehov är flykting med laglig rätt till en fristad i landet. Den som inte är flykting har självklart inte den rätten; vilken är annars meningen med reglerna? De som saknat flyktingskäl men fått stanna ändå har fått göra det av ”humanitära skäl”. Den gruppen är dock inte marginell – den är helt dominerande! Av de asylsökande som fick lov att stanna i Sverige 1992-2001 hade 5,2 % asylskäl, 13,6 % skyddsbehov och 81,2 % ingetdera. Över fyra femtedelar fick alltså stanna, trots att de saknade flyktingskäl, och mindre än en femtedel (18,8 %) av uppehållstillstånden tilldelades målgruppen genuina flyktingar. Denna minimala måluppfyllelse föranledde ingen diskussion bland opinionsbildare eller beslutsfattare.

En oinformerad allmänhet tillfrågas titt och tätt i olika enkäter om vi ska ta emot fler eller färre flyktingar. Frågan borde alltså i stället lyda: ”Ska vi ta emot fler eller färre som saknar flyktingskäl?” De som har asylskäl och skyddsbehov är ju redan garanterade en fristad.

Man kan förstå att människor emigrerar för att ta sig ur arbetslöshet, fattigdom och svält, men Västvärlden har inte kapacitet att ta emot alla ekonomiska migranter.

Möjligheten att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl till människor utan flyktingskäl skapades ursprungligen för att låta någon svårt sjuk – eller grupper som rent praktiskt inte kunde sändas hem – få stanna. Men enligt Migrationsverket är skälet till att hela 80 procent av de humanitära uppehållstillstånden har lång väntan på definitivt besked.

Hur kan en väntan bli så lång att en avvisning betraktas som inhuman? Migrationsverkets utredning tar tid, men den sökandes överklagande av avslag tar normalt den längsta tiden. Formellt får Migrationsverkets avslag bara överklagas en gång, men de sökande har rätt att lägga in en ny ansökan. Hur många gånger som helst. Under hela processen är de försörjda av den svenska staten.

Många ärenden ”överklagas” både två, tre, fyra och fem gånger, ett klart missbruk, säger man på Migrationsverket. Hur meningsfullt är det för handläggarna att göra noggranna utredningar, när avslag så lätt kan kringgås? Det avgörande är att fysiskt ta sig till Sverige för att begära asyl. Sen är det bara att ”vänta sig in”. Medel till människosmugglare och resa är viktigare än flyktingskäl. Pengar avgör urvalet. I stället för att försöka anpassa Migrationsverkets utredningskapacitet till den ökande inströmningen, vore det klokt att skära ned på utredningsbördan genom att minska inflödet av asylsökande.

Principen är att de sökande ska begära asyl i det första asylgivande land de kommer till. Migrationsverket har rätt att återförvisa asylsökande som passerat ett annat asylland på väg till Sverige (Genèvekonventionen och Dublinkonventionen). För att det ska vara möjligt att fastställa ursprungsland och eventuell passage av ett annat asylland, krävs att asyl söks vid gränsen, i samband med inresan. Men det gör knappt två av tio enligt Migrationsverket. Sverige tillåter nämligen att asyl söks även ”efter inresa”. Ingen vet varför; i åratal har Migrationsverket förgäves försökt få en ändring.

Drygt 80 procent söker alltså asyl först när de befunnit sig en tid i landet. Praktiskt taget alla har då gjort sig av med resehandlingar och pass, säger Migrationsverkets pressansvariga – de har ”tappat” dem.

Det går alltså inte att fastställa vilken väg de reste in i Sverige, och därmed finns inget första asylland att återbörda dem till. Samtliga måste utredas i Sverige. Därtill på ett långt sämre underlag.

Kommer de från ett land med förföljelse eller ej? Vilken är deras identitet?
Nu har Schengenavtalet dessutom minskat den interna gränskontrollen inom EU. Har migranterna bara lyckats ta sig innanför EU:s yttre gräns, kan de röra sig mycket fritt. Har de inte oturen att råka ut för en stickprovskontroll, kan de åka rakt in i Sverige, kasta sina dokument och söka asyl, suckar man på Migrationsverket. Bakdörren står vidöppen också för människosmugglare och kriminella. Bland de första ord en främling lär sig på svensk mark är skrika ”rasist”, inte att säga ”tack så mycket” för att vi fick komma hit!

I det följande ges fyra direkta exempel på det stora asylbedrägeriet.

[b] 6.1 AMS-chefen Berhardsson & Invandrarverkets chef Rogestam – brev till regeringen i sept 1992 [/b]
I september 1992 varnade förre AMS-chefen, Göte Bernhardsson och förre chefen för Invandrarverket, Christina Rogestam, i ett gemensamt brev, ställt till regeringen, för effekterna av den omfattande asylinvandringen (Dnr V2.81-143/90). De skrev bl a så här.

”Arbetsmarknadssituationen för flyktingar har försämrats kraftigt under det senaste budgetåret. Antalet kvarstående sökande som är utomnordiska medborgare har ökat mellan 60% mellan bå 90/91 och 91/92. Det relativa arbetslöshetstalet för utomnordiska medborgare var 13,5% under första halvåret 1992 jämfört med 3,9% för svenska medborgare. Under augusti 1992 var nästan var tredje (28,9%) utomnordisk medborgare i arbetskraften anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen”.

”Invandrargruppen sammansättning har blivit alltmer heterogen sedan mitten av 1980-talet. Denna tendens förefaller förstärkas. Den nu aktuella stora gruppen asylsökande från det forna Jugoslavien består i huvudsak av lågutbildade personer med mycket stort behov av elementär förberedande utbildning, samhällsintroduktion, och på sikt yrkesutbildning”.

”Grupper av sk gamla invandrare, arbetskraftinvandrare från 1960-talet, anhöriga till utomnordiska invandrare från 1970-talet och tidigare invandrande flyktinggrupper, tenderar att successivt slås ut från arbetsmarknaden. Andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade inom vissa nationalitetsgrupper har ökat dramatiskt under 1980-talet. Dessa kategorier av invandrare kommer att i den uppkomna situationen ha betydeande svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden och i konkurrensen om de arbetsmarknadspolitiska insatserna”.

”Nuvarande regler för svenskundervisning medför att de sk gamla invandrarna inte kan erbjudas adekvat undervisning av kommun och – eller inom arbetsmarknadsutbildningens ram. En betydande volymökning av svensk- och alfabetiseringsundervisning behövs om både de nya asylsökande och dessa ”gamla” grupper av invandrare skall kunna ges nödvändig förberedande utbildning. C:a 50.000 invandrare finns nu inom svenskundervisning på olika nivåer bl a till följd av de höga invandringsvolymerna 1990/91 och 1991/92. Av dessa uppskattas antalet lågutbildade till c:a 20.000, varav häften analfabeter”.

”Situationen på arbetsmarknaden, näringslivets struktur och arbetslivets krav har på ett grundläggande sätt förändrat förutsättningarna för en framgångsrik integration av nyanlända nvandrare. En översyn av invandrings- och invandrarpolitiken är därför nödvändig. Arbetsmarknadsfrågorna måste i detta sammanhang spela en central roll.”

I stort sett dömde förre AMS-chefen, Göte Bernhardsson, ut den arbetsmarknadspolitik som han av regimen Bildt tillsatts att administrera. När brevet nådde regeringen blev folkpartiledaren Bengt Westerberg (fp) rasande (socialminister 1991-1994). Verkligheten passade inte in i Westerbergs förställningsvärld. Alltså bortsåg han från den. Hur skulle analfabeter komna från Balkan utbildas till ”arbetare” i ett Sverige som befann sig 1990-talets lågkonjunktur och dåvarande finanskrasch? Samtidigt föll även myten om den kompetens invandrarna påstods besitta och som svenskarna saknar.

I en intervju i DN 17 feb 1994 uttryckte sig Göte Bernhardsson att ”den svenska arbetsmarknadspolitiken inte ger några nya arbeten. Tyvärr blir resultatet ofta en rundgång i systemet. Sysselsättning i arbetsmarknads politiska åtgärder leder till ny arbetslöshet i stället för nytt jobb”.

5.2 Tore Jeppsson, vid Utlänningssektionen vid Malmöpolisen, brev till Socialdepartementet och Bengt Westerberg i mars 1994

Polismannen Tore Jeppsson, vid utlänningssektionen i Malmö, var upprörd över de många asylsökande, som så snart de fått Permanent Uppehållstillstånd (PUT) i Sverige omedelbart for åter till hemländerna. Med hjälp av nyförvärvade bankkonton förmedlas elektroniskt likvida medel som kunde lösas ut i hemländerna. Givetvis spreds ryktet snart om det generösa landet i norr som gratis delade ut pengar till folk så att de slapp arbeta. Och än mer folk från hela världen strömmade till Sverige för att få ta del av de lättlurade svenskarnas rikedomar.

Personligt – sommaren 1995 for jag till Malmö, intervjuade den mycket trevlige polismannen Tore Jeppsson som under en timmes tid berättade om sitt arbete i vilket han dagligen ansåg sig bli lurad och tvingades lyssna till asylsökandens många påhittade berättelser.

Malmö 1994-03-07 – Utlänningssektionen

Till
Göran Rådö
Socialdepartementet

Massmedia har under hösten 1993 skildrat det missbruk av socialförsäkringarna som bl a innebär att mottagare av socialbidrag och arbetslöshetsersättningar drygar ut bidragen genom att ”svartjobb”. Men det finns ett stort antal sätt att olagligt exploatera dessa förmåner genom ”svartjobb”.

Jag vill fästa departementets uppmärksamhet på det fusk som innebär att ett stort antal socialbidragstagare och arbetslösa får många och långa nöjesresor till utlandet bekostade av socialförsäkringarna. Genom att de enskilda personerna underlåter att meddela socialtjänsten om resorna, är det tyvärr mycket vanligt att bidrag utbetalas för perioder som tillbringas utomlands.

Mycken förslagenhet, initiativ rikedom och osanningar används för att få det att verka som om vederbörande befinner sig i Sverige hela tiden. Vänner eller släktingar brukar vara behjälpliga för att genomföra bedrägeriet. Vanligen går resorna till länder i Östeuropa, Afrika och Asien. Dessa länder har lägre kostnadsnivåer än vad Sverige har. På så vis räcker pengarna längre tid än i Sverige.

Att denna form av fusk med bidrag är omfattande i Malmö, och sannolikt även i andra större städer, upptäckte jag under en halvårsperiod när jag systematiskt undersökte de bidragstagare som jag mötte i olika utredningar. Om bidragstagarna hade stämplar i passen som visade på utlandsresor tog jag kontakt med socialtjänsten/A-kassan för att fråga om bidrag utbetalats för de perioder som de vistats utomlands. Resultatet var bedrövligt. Ca 80% av utlandsfararna hade olagligt uppburet bidrag.

Av resursskäl har endast flagranta fall rapporterats av mig eller av kollegor efter försöksperioden på sex månader. De två grövsta fallen som rapporterats under februari 1994 är följande: (1) En man vistades i Libyen under fem månader. Vän eller släkting deklarerade honom som arbetslös alla fem månaderna. Utbetalt belopp ca 30.000:- (2) En man vistades i Kenya under tre månader. Vän eller släkting deklarerade honom som arbetslös under denna tid. Utbetalt belopp ca 18.000:-.

Vinsterna för samhällsekonomin är uppenbara genom att dessa bedrägerier avslöjas. Genom att de utvandrande personerna finns kvar som folkbokförda i Sverige blir det fullt möjligt att på olika sätt exploatera förmåner som egentligen enbart är avsedda för de som bor i Sverige. I detta sammanhang kan vi helt bortse från EES-avtalet eftersom de som fuskar alltid bor i länder utanför EES-kretsen.

Statens Invandrarverk och Utlännningsnämnden är entydiga. PUT (Permanent Uppehållstillstånd) skall återkallas om bosättningen har upphört. Det kan vara svårt att upptäcka de som utvandrat och som inte rapporterat detta till myndigheterna. Att PUT-innehavare är obenägna att anmäla sig som utvandrade beror på att det är ekonomiskt fördelaktigt att stå kvar som folkbokförd även efter utvandringen.

Det är tyvärr inte ovanligt att barnbidrag, bidragsförskott, bostadsbidrag och kommunalt bostadstillägg sätts in på bankkonton två år efter att utvandring skett. Så länge som en person är folkbokförd i landet så är denne också med i Försäkringskassan och samlar automatiskt folkpensionspoäng.

Ett av skälen för utvandrande, att göra tillfälliga besök i Sverige, är att besöka släktingar och vänner samt förlänga sitt PUT. Ett annat skäl är att nyttja tjänster inom sjukvården. Specialistvård kan vara mycket billigare här än i det land som man utvandrat till. Eftersom utvandrarna behåller sina patientbrickor och låtsas vara folkbokförda här åtnjuter de samma vård som övriga bosatta i Sverige. Exempelvis kommer utvandrade iranska kvinnor till Sverige några månader före förlossningarna för att föda i Sverige. Några månader efter förlossningarna återvänder de till Iran. Motsvarande vård i Iran skulle kosta så mycket att det är billigare att flyga till Sverige.

Nu när sjukvårdens personal och övriga resurser är hårt ansträngda ter det sig märkligt att personer som frivilligt flyttat från Sverige kan komma hit och erhålla vård som de inte är berättigade till. Detta är tyvärr möjligt så länge som de är folkbokförda här och så länge som PUT ej är återkallat.

Ett stort antal av de personer som invandrat till Sverige under de senaste 10-15 åren, och som vid tillfället var över 40 år, har ej alls kunnat etablera sig på arbetsmarknaden. Många har förtidspensionerats. De har beviljats hel folkpension i form av förtidspension, fullt pensionstillskott samt kommunalt bostadstillägg. En hel del av dessa pensionärer har flyt¬tat tillbaka till sina ursprungsländer, exempelvis Ungern, Polen, Tjekien och Chile. Om Försäkringskassan får vetskap om att utvandring har skett så återkallas pensionsbeslutet och utbetalningarna avbryts. De som utvandrat försöker med olika manövrar få det att se ut som om de är bosatta i Sverige.

De som har fått PUT återkallat och sedan kommer tillbaka till Sverige blir in¬te automatiskt berättigade till socialbidrag och lägenheter. Socialtjänsten anser ofta att dessa utvandrade personer, i samband med att de haft råd med dyra flygresor Sverige tur och retur, bör ha planerat att de kan klara sig på egna medel (hos släkt och vänner) under den tid Invandrarverket på nytt utreder om de skall återfå PUT! En del av dessa perso¬ner lämnar Sverige frivilligt när de fått reda på att deras PUT återkallats och att de ej längre är folkbokförda i Sverige.

En del av de som fått sina PUT återkallade, under tiden de vistats i sina hemländer, får efter förnyad ansökan nya uppehålls- och arbetstillstånd som gäller ett halvt år eller ett år. När denna tid har löpt ut vill SIV veta hur lång tid som tillbringats i Sverige respektive i utlandet. I de fall SIS ej medger bosättning i Sverige på nytt, bekostar svenska myndigheter enkla flygbiljetter till det land som personerna kom från. Kostnaderna för två enkla flygbiljetter är ofta lägre än vad två månaders socialbidrag kostar de svenska skattebetalarna. Låt mig få exemplifiera:

En kvinna reste med sina fyra barn till Sydamerika efter att smitit från tre månadshyror. Lägenheten i Sverige tömdes på tillgångar utan att kontraktet sades upp. Överföring av barnbidrag, bidragsförskott och hyresbidrag skedde från svensk bank till peruansk bank. När myndigheterna upptäckte bedrägeriet och avbröt utbetalningarna hade tyvärr redan 48.000:- utbetalatas. Kvinnan nyttjade de sociala förmånerna på ett skickligt sätt för att finansiera flygresor och boende i Sydamerika.

Detta förslag till åtgärder som riktas mot alla former av bedrägerier med bidrag och med uppehålls- och arbetstillstånd har genomgående mottagits mycket positivt. För att förverkliga förslaget måste Utlänningssektionen få medel för ytterligare 1-2 utredare. Polismyndigheten i Malmö har konstaterat att en sådan förstärkning måste finansieras externt ef¬tersom det är andra myndigheter än Polisen som också drar nytta av förslaget.

Utredarna på Utlänningssektionen intervjuar årligen ca 9.000 personer. Mer än hälften av dessa erhåller sin försörjning via olika bidragsformer. Samhällsekonomin skulle vinna betydande belopp om de personer som utvandrat från Sverige får sina PUT återkallade. Ca 2.000 utomnordiska personer, som är folkbokförda i Malmö, bor bara på papperet i Sverige. Det finns många hos Folkbokföringen som uppskattar att antalet är mycket högre.

Undertecknat

Thore Jeppson

6.2 Fuskutredningen 1994-1996
Nu förstod till och med Bengt Westerberg att han inte kunde lägga locket på Malmöpolisens skrivelse. I ett regeringsbeslut nr 24 daterat 1994-04-14 gavs av Bengt Westerberg Riksrevisionsverket i uppdrag att kartlägga omfattningen av fusk med de sociala bidragssystemen.

(Jag har en kopia av Westerberg´s uppdragsbrev till RRV tillika med utredningen, i bokhyllan)

I direktivet till RRV sägs att: ”utredningen bör i första hand inriktas på kartläggning så att den omfattar frekventa och beloppsmässigt väsentliga socialförsäkringsförmåner”. Av regeringens uppdrag framgår det klart att RRV skall utreda om det finns skillnader mellan svenska och utländska medborgares fusk. ”Allt fler har blivit berättigade och systemets totala utgifter utvecklats på ett icke förutsebart sätt och oacceptabelt sätt”.

I slutet av juni 1995 presenterades stencilutgåvan av den sk ”fuskutredningen”. Senare under 1995 och under 1996 utkom särskilda utgåvor av utredningen som behandlar var sitt ”fuskområde”. Dessa innehåller förslag till åtgärder för att stävja fusket. Den utredningsmodell som utvecklats vid polismyndigheten i Malmö var tänkt att ligga till grund när systemet införs vid ett 10-tal kommuner med högt invandrarinslag. I vanlig ordning dolde massmedia sambanden och framställde utredningen som om svenska folket i allmänhet fuskar med bidrag.

De bidragsområden som i första hand RRV studerat är: förtidspension, A-kassa, KAS, bidragsförskott, underhållsbidrag, bostadsbidrag, sjukpenning och tillfällig föräldrapenning. Därutöver har förekomsten av dubbla ersättningar från olika bidragssystem, fusk bland läkare, kontrollsystem i såväl Sverige som i andra länder, studerats. Med fusk menas i utredningen den eller de som gör anspråk på ett bidrag och lämnar felaktiga uppgifter för att få bidraget. Med överutnyttjande menas utnyttjande av bidrag eller förmån på ett sätt som inte avsetts. De grupper som analyserats är uppdelade på:

* Svenska medborgare uppdelade på: i Sverige födda och utomlands födda
* Utländska medborgare uppdelade på: Latinamerika, Afrika, Iran, Irak, Turkiet, och Libanon, fd Jugoslavien och Grekland, övriga välden.

Under 1994 tillsattes projektet SANNA inom försäkringskassans centralkontor i Stockholm med uppgift att analysera fuskets utbredning och ge förslag till motåtgärder. Vid ett av försäkringskassans kontor i Bandhagen har projektet granskat samtliga försäkrade som är födda vissa år. Ett särskilt kontrollprojekt bedrivs även vid lokalkontoret i Södertälje. Åtskilliga försäkringsbedrägerier har uppdagats.

[. . . ] Här gör jag av utrymmesskäl ett ”klipp” i fusk utredningen [. . .]

Tågordningen är sålunda följande. Först anländer ”flyktingar” till Sverige och säger sig vara förföljda. Därefter får ”flyktingarna” PUT (Permanent Uppehållstillstånd) och alla sociala förmåner. Slutligen utvandrar ”flyktingarna” till sina hemländer eller far på ”semester” med alla ekonomiska förmåner förmedlat elektroniskt till vistelseorten via svenska banker! Målet är förtidspension eller garantipension (tidigare kallat folkpension med pensionstillägg) och därefter återresande till hemlandet med bibehållande av alla förmåner! Handläggarna på Invandrarverket tvingas acceptera många falska berättelser om orsaken till asylsökande. Genom att ljuga om familjesambanden tar man hit många av sina landsmän som det är möjligt. Målet för de asylsökande är att pressa fram maximala bidrag ofta med konstruerade och komplicerade familjesammansättningar. Att i efterhand kontrollera familjestatus med avseende på bidragsfusket, är ett hopplöst arbete för handläggarna.

Kostnader för svenska pensionärer kan på kronan när räknas ut. Inte ett försök görs för att granska invandringens kostnader, ty notan är alltför utmanande!

= = = Slut del 1 av 2= = =

Senast ändrad av Skribenten den Mån Okt 27, 2008 5:43 pm, ändrad totalt 1 gång

Till överst på sidan
Visa användarens profil Skicka personligt meddelande <!–

if ( navigator.userAgent.toLowerCase().indexOf(‘mozilla’) != -1 && navigator.userAgent.indexOf(‘5.’) == -1 && navigator.userAgent.indexOf(‘6.’) == -1 )
document.write(‘ ‘);
else
document.write(‘</td><td>&nbsp;</td><td valign=”top” nowrap=”nowrap”><div style=”position:relative”><div style=”position:absolute”></div><div style=”position:absolute;left:3px;top:-1px”></div></div>’);

//–>

Skribenten
Medlem
Medlem

Blev medlem: 29 Mars 2008
Inlägg: 60

InläggSkrivet: Mån Okt 27, 2008 5:40 pm Rubrik: Asylinvandringen – vart bär den hän? del 2 av 2 Citera

6.3 Pension till utflyttade och döda pensionärer
Nikolaj Gogol, (f.1809) betraktas som den förste stora epikern – i den ryska 1800-tals litteraturen. Tidigt försökte han etablera sig som poet. Han fick anställning som tjänsteman i statsförvaltningen och ägnade sig sedermera åt läraryrket. En tid var Gogol professor i historia i Petersburgs universitet. 1836 lämnade han Ryssland och vistades återstoden av sitt liv i västeuropeiska städer. Han avled 1852. I Gogols större skapelser, komedin Revisorn (1836) och romanen Döda själar (1842), utvecklar han en skarpsynt och djupgående kritik av det ryska samhället. Huvudpersonen i Döda själar, Tjitjikov, är en skojare som reser runt bland ryska godsägare och gör skumraskaffärer: han uppköper ”döda själar”, det vill säga livegna bönder som har avlidit efter den senaste revisionen men som ännu inte strukits ur mantalslängderna. Lyckas han väntar en förmögenhet. Men skurken och medbrottslingarna avslöjas slutligen och får sitt straff.

Vad har nu rysk historia från 1800-talet med svensk invandring att göra? Det kommer jag till nu. Handlingen i Gogols roman från 1842 påminner starkt om sentida bedrägerier med döda själar i Sverige 1995. Så här ligger det till. Statistiska Centralbyråns (fd) generaldirektör, Jan Carling, manade i ett PM 1994-10-04 till Riksskatteverkets chef, (fd) Lennart Nilsson, till stora ansträngningar för att höja kvalitén på folkbokföringens befolkningsregister. Flera statikstikkällor visar att c:a 10% eller c:a 40.000 personer av de utomnordiska invandrarna, som enligt folkbokföringen borde vistas i landet, ej längre gör det. Starka misstankar finns att dessa personer återflyttat till hemlandet, avlidit och begravts i det tysta. Så länge inga rapporter om dödsfall lämnas till svenska myndigheter så fortsätter utbetalningar av sociala förmåner förmedlade. Analysen baseras bl a på dödlighetsstudier eftersom uppseendeväckande få dödsfall registeras bland de utomnordiska invandrarna. Även postreturer och bortfall i statistiska undersökningar pekar i samma riktning. I huvudsak har SCB använt fyra metoder för att verifiera övertäckningen i befolkningsregistret. Metoderna är:

 Kalkyl över dödligheten i olika befolkningsgrupper.
 Redovisning av postreturer för invandrarpopulationer
 Redovisning av bortfall i statistiska undersökningar
 Återvandringen av chilenare

Beräkningarna utgår från de dödsfall som inträffat åren 1988-1992. Dödsfall som inträffar i Sverige registreras med mycket stor noggrannhet i folkbokföringen. Bortfallet i registrering och fel i den samma vid registrering av dödsfall är så litet att vi kan bortse från det, säger Jan Carling. Statistiskt vet man att dödligheten bland invandrare är högre än vad som gäller för den svenska befolkningen. Vidare är såväl sjuklighet som förtidspensionering högre bland invandrare än bland svenskar. Vid studier av dödligheten för invandrare och svenskar gäller följande förutsättningar:

 Dödligheten bland invandrare från Danmark och Norge antas vara högre än vad som gäller för svenskar eftersom dödligheten i Danmark och Norge är något högre än i Sverige. Islänningar har ungefär samma dödlighetsnivå som svenskar. De är emellertid så få att de inte påverkar resulatet för den gemesamma gruppen Danmark/Norge/Island.

 Dödligheten bland invandrare från Finland antas mycket högre än bland svenskar. Dödligheten i Finland är nämligen mycket högre än vad den är i Sverige.

 Dödligheten bland de utomnordiska invandrarna förväntas vara högre än bland svenskar och ligga på en nivå som är högre än bland invandrare från Danmark och Norge men ej så hög som hos finska invandrare.

Utgångsmaterialet för beräkningar i SCB datorer är register över avlidna i Sverige under åren 1988-1992 med följande indelning: (1) ålder, (2) kön, (3) födelseland (Sverige, Finland, övriga Norden samt länder utanför Norden) och (4) region (Stockholms län, övriga Sverige). Resultatet av datorkörningarna visade en överegistrering bland de utomnordiska invandrarna med c:a 10% av hela antalet utomnordiska invandrare. I absoluta tal var antalet överregisterade c:a 40.000 vid årskiftet 1989/90. Eller om vi vänder på resonemanget. . .

. . .med ledning av statistiska beräkningar i datorer baserade på kända fakta om dödligheten hos olika nationaliteter borde minst 40.000 utomnordiska invandrare ha rapporterats avlidna i Sverige under nyssnämnda 5-års period. Frågan är då var 40.000 utomnordiska invandrare har tagit vägen? För att få ett svar på detta måste vi gå till uppehållstillstånds- och pensionsreglerna.

Enligt dåvarande Invandrarverkets något underliga regelverk måste utländska medborgare vistas här mer än halva året för att vara berättigad till innehav av permanent uppehållstillstånd (PUT). Svenska folket har ju bibringats den uppfattningen att de hit komna ”flyktingarna” var förföljda och ej hade några möjligheter att återvända utan att riskera liv och lem. Tvärsemot den villfarelsen har det skapats regelverk och lagar som möjliggjort en livlig trafik fram och åter mellan Sverige och hemländerna. Vidare stadgar utlänningslagen 2 kap 12 § att PUT skall återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör. Enligt folkbokföringslagen 20 § skall en person som kan antas under sin normala livsföring regelmässigt komma att tillbringa sin vistelse utom landet minst ett år avregistreras från folkbokföringen som avflyttad.

De förmånliga pensionsreglerna för personer födda före 1938 är ett av skälen till att invandrare är så angelägna att deras föräldrar skall komma hit och erhålla PUT. Efter att de har varit folkbokförda tio år i landet, och inskrivna i Försäkringskassan, erhålls full folkpension med dåvarande 19.417:- per år samt bostadstillägg, vilket är maximerat till 39.780:- per år. Folkpension, pensionstillskott och bostadstillägg utgör i dagsläget, exempelvis i Malmö, högst 92.784:- per år. Bostadstillägget varierar i landet. För att uppfylla regelverkets krav har det utvecklats en praxis att vistas 7 månder i Sverige och 5 månader i hemlandet. Under vistelsetiden i Sverige åtnjuter de förmåner från sjuk-, läkemedels- och tandvårdsförsäkring på samma villkor som svenskarna utan att ha bidragit med ett öre. Efter tio kvalificeringsår har åldringarna uppnått målet och kan resa till hemlandet för gott.

SCB generaldirektör Jan Carling uttrycker klart att det är så gott som uteslutet att några misstag sker vid registreringen av dödsfall för såväl svenskar som för invandrare i Sverige. Slutsatsen blir att överregistreringen beror på att anhöriginvandrare återvänt till hemlandet med bibehållande av alla ekonomiska förmåner förmedlade via svenska banker. När ”utvandrarna” sedan avlider finns det naturligtvis inga skäl för anhöriga att rapportera dödsfallen till svenska myndigheter för då upphör ju de ekonomiska vederlagen. Mörkertalet är stort eftersom undersökningen endast baseras på åren 1988-1992. Kanske det finns 50.000 eller 80.000 avlidna vars döda själar irrar omkring någonstans i världen och uppbär folkpension från Sverige! Hur länge, kan man fråga sig, hade Försäkringskassan tänkt att sända pengar till avdöda utomlands? Kanske 50, 100 eller 200 år hade förlupit innan någon reagerat! Dagspressen censurerar på vanligt manér. Redan i oktober 1994 presenterades SCB´s resultat på ett seminarium i Stockholm. Först 10 månader senare, i juni 1995 behandlas SCB´s PM i medierna som om 40.000 personer på något sätt hade slarvats bort i folkbokföringen. Att försörja 40.000 personer kostar 4-5 miljarder kronor årligen.

Avslutningsvis föreslår SCB metoder för att komma till rätta med de döda själarna. Att varje månad slumpvis välja ut ett antal personer som personligen måste kvittera ut sina bidrag, anses vara en bra metod. Man vågar gissa att et antal gengångare kommer att dyka upp i olika skepnader, påstå sig vara reinkarnerade och kräva fortsatt vederlag.

Om Nikolaj Gogol hade levt i dag hade han dels fått sig ett gott skratt, dels gratis fått intrigen till del två av romanen ”Döda själar”. Boken kanske hade slutat så här: ”O svenska folk – när skall du vräka de bedragare ur sadeln som utarmar landet”!

[Källor: Statistiska Centralbyrån, Brister i folkbokföringen Dnr 2574/94 samt ”Fuskutredningen, Riksrevisionsverket RRV 1995:32]

Allt detta sagda visste politikerna! Med all kraft och med alla medel döljs invandringsindustrins bedrägeri! Så här rullar det stora asylbedrägeriet på – decennium efter decennium. En degenerering av samhällets alla funktioner uppstår som en följd därav. Främst drabbas skola, sjukvård och åldringsvård.

6.4 Äldreförsörjningsstöd för invandrare och garantipension för svenskar
Siffror från Försäkringskassan för år 2007 gäller i följande två exempel för såväl äldreförsörjningsstöd (ÄFS) som garantipension (GRP) och jämför utfallen. ÄFS tillkom för att kommunerna var motsträviga att ta emot ”flyktingar” förknippat med anhöriginvandrare vilka givetvis aldrig skulle ha någon som helst möjlighet till egenförsörjning. Det är staten, dvs du och jag, som via skattsedeln belastades på ett annat sätt. Sålunda skulle resultatet leda till att kommunerna ej ”direkt” belastades ekonomiskt för äldre anhöriginvandrare utan istället skulle bördan lyftas över på staten. Att jag skriver ”ej direkt” förklaras staxt.

Med garantipension (GRP) menas tilldelning för äldre svenskar som ej uppnådde rimlig pension, kanske beroende på låg inkomst och därmed låga ATP-poäng. Som bekant är det ”gamla” ATP under utfasning som kort innebär:

 Födda 1937 och tidigare berörs ej av pensionsreformen, år 1999 med ett undantag: utgående pension räknas upp med inkomstindex från år 2001.
 Födda 1938-1953 får pension såväl från ATP som från det nya systemet.
 Födda 1954 eller senare omfattas helt av det nya systemet.

6.4.1 Äldreförsörjningsstöd för anhöriginvandrare
Aktuella siffror från jan 2007 är följande:

Bostadsstöd
Hela hyran upp till 6.200:- /månad för ogift, för gifta halva beloppet var, dvs 74.400:- årligen.

Skälig levnadsnivå
För ogift 4.347:- /månad och gift 3.540:- månad, dvs 52.154:- respektive 42.480:- årligen. Ett gift åldrat anhöriginvandrat par får sålunda 84.960:- årligen.

Vård på sjukhus eller i hemmet
Om det äldre paret skulle behöva vård i hemmet eller på sjukhus, ja då faktureras denna kostnad på kommunens socialtjänst beroende på att det åldrade anhöriginvandrarparet deklarerar för noll kronor i inkomst eftersom avgiften baseras på åldringens (utlänningens) årsdeklaration. Detta gäller även för mediciner (Apotek), tandvård och glasögon. Kommunerna gavs sålunda sin beskärda del av utgifterna.

6.4.2 Garantipension för svenskar
Aktuella siffror jan 2007 var följande:

Född före 1938: ogift 7.326:-/ mån före skatt (Skatt enligt tabell 34/37): 1.759:-/1.914:-
Född före 1938: gift 6.527:-/ mån före skatt (Skatt enl tabell 34/37): 1.541:-/1.611:-

Födda efter 1938: ogift 7.153:-/mån före skatt (Skatt enl tabell 34/37): 1.703:-/1.853:-
Födda efter 1938: gift 6.381:-/mån före skatt (Skatt enl tabell 34/37): 1.487:-/1.681:-

Bostadsstöd för svensk garantipensionär
En svensk pensionär som inte kommer upp till existensminimum ”kan” söka socialhjälp.

Skälig levnadsnivå för svensk garantipensionär
En svensk garantipensionär får själv betala allt det som den äldre anhöriginvandraren förmedlas gratis. Så går det till när de folkvalda skändar äldre svenska medborgare!
[Källor: Försäkringskassan 2007]

6.4.3 Personligt
Min hustru och jag är pensionerade. Hustrun har i många år varit verksam med tungt arbete vården. Hon var hemma flera år när våra barn var små. Min hustru har mycket låg pension beroende på att hon gick i förtida uttag, av skäl som att hon år 2002 fick cancer och tvangs opereras två gånger, med därtill följdsjukdomar.

Är läsarna bekanta med att svenska pensionärer verksamma under hela sin arbetslivslängd, kan få mindre i pension jämfört med äldre anhöriga till asylsökande som beviljats (PUT) permanent uppehållstillstånd i Sverige och som inte med en krona bedragit till pensionssystemet?

7. EU invandringsprojekt
Vem eller vilka ligger bakom? – asylpolitiken som drivs med sådan frenesi och med såpass flagranta lögner att de som ligger bakom måste ha varit klart medvetna redan från begynnelsen att svenska folket skulle ställa sig mycket negativa om de fått premisserna tydliggjorda från början.

[bEn folkomröstning om Sveriges EU-medlemskap[/b] – gjordes den 13 november 1994. Vi vet hur det gick – utfallet blev att 52,3 procent röstade för ett medlemskap, medan 46,8 procent röstade emot och 0,9 procent röstade blankt. Allt skulle bli så bra utlovade politikerna och slaskpressen garanterade lägre matkostnader och billigare sprit. Vi skulle kunna resa i Europa och passera gränser utan pass. Vi skulle bli en enda trivsam europeisk storfamilj. Folken skulle ”blandas” och de förargliga nationsgränserna försvinna i den meningen att nazismen inte skulle ha någon möjlighet att återkomma. Det senare ledde här i Sverige att vi skulle ta avstånd från Sveriges historia och skämmas för påstådda underlåtenheter under krigsåren. I sin tur ledde det till år 2003 bildande av myndigheten ”Levande Historia”.

Men – vad väljarna inte upplystes om 1994 att här fanns ett antal otrevliga fördrag i säcken vars innebörd stod klara först senare. Här finns starka krafter i bakgrunden som driver på en massiv invandring till Europa. Islam har vunnit insteg och sätter sin prägel på agendan.

Equal är ett utvecklingsprogram inom Europeiska Socialfonden. – Programmet har under åren 2001-2007 gett stöd till projektverksamheter som utvecklar nya metoder och vägar för att motverka diskriminering i arbetslivet och utestängning från arbetsmarknaden. Projektverksamheterna kallas utvecklingspartnerskap – och bygger på samverkan mellan ett antal aktörer på det nationella planet. Alla utvecklingspartnerskap har dessutom även ett transnationellt samarbete med aktörer i andra medlemsstater.

Equal-programmet har (haft) ett stort antal prioriterade teman, däribland ett som specifikt berör asylsökande. Inom ramen för programmet har ett antal nationella temagrupper bildats (NTG), som fungerar som paraplygrupper för utvecklingspartnerskapen. Motsvarande temagrupper finns också på EU-nivå (ETG).

Länk: http://www.temaasyl.se/Templates/IntroPage.aspx?id=388

Vi kan bl a läsa att: ”Sverige för en flykting- och migrationspolitik som skall eftersträva humanitet och rätts¬säkerhet. Ett av problemen med att uppnå detta mål är lång väntetid för dem som söker asyl. Människor som kommer till Sverige och söker skydd här kan i vissa fall i flera år leva i ovisshet i väntan på ett slutgiltigt besked om de skall få stanna i landet eller avvisas”.

”Generellt kan sägas att Sverige på ett teoretiskt plan har ett välorganiserat mottagandesystem för asylsökande. Mottagandet är dock inte avsett för att asylsökande skall vistas i landet under flera års tid. Trots mål och riktlinjer som bl.a. föreskriver att mottagandet skall främja utlänningens framtid oavsett utgången i asylärendet, visa särskild hänsyn till barn, krigsskadade och andra med särskilda behov, så ser verkligheten i många fall annorlunda ut. Det råder ingen tvivel om att den sammanräknade tid asylprövningen tar är av betydelse för den asylsökandes psykiska, fysiska och sociala hälsa och därmed på ett avgörande sätt påverkar framtida möjligheter till integration i arbetsliv och samhälle, oavsett om denna sker i värdlandet, efter att asylansökan bifallits, eller i annat land vid avslag”.

Men Europas länder lät sig inte övertygas av EU-fördragens vackra ord. Många förstod nu att EU asylpolitik bär väg mot katastrofen. Massinvandringen har givit upphov till förödande kriminalitet och bildandet av sk ”enklaver” inom nationalstaterna.

Khanrapporten 1995 – efter upphovsmannen Jean Khan, var en rapport som ledde till att den sk ”RAXEN” bildades.

Referens: EU dokument: RAXEN 6906/1/95 Brussels 23 maj 1995 (64 pages).

“The Europe of ”teen” is now faced with a new threat, sixty years after it was plunged into
barbarism by fascism, racism and anti-semitism. Racism and xenophobia are again killing and wounding people in Europe, arousing anxiety and fear. The victims are mainly foreigners from outside or inside Europe, but also national citizens from minority groups. Current events of the last few months show the urgency of facing up to these widespread
phenomena, whether they occur nationally or throughout Europe, whether violent or commonplace in daily life. The following is a rapid, non-exhaustive review, intended to offer significant examples of the phenomena in all the countries of the European Union.”

Protesterna mot invandringen hade sålunda växt och år 2000 bildades EU byrå RAXEN, – som skulle samordna bl a Europeiska nätverket för insamling av information om allt motstånd som hade att göra med införande av det mångkulturella riket (European Racism and Xenophobia Information Network, RAXEN). Via så kallade nationella kontaktpunkter (en organisation i varje medlemsland) skulle information insamlas om rörelser som betraktas som ”främlingsfientliga”. Den organisation som i Sverige tilldelades uppgiften var Centrum mot rasism. (Tidigare hade Expo samma uppgift. Vid skrivande stund känner jag inte till huruvida Levande Historia gavs den uppgiften).

Länk till 2004/2005 års rapport: http://fra.europa.eu/fra/material/pub/ar05/AR05_p1_SV.pdf

På svenska finns en avrapportering år 2002, – alltså innan myndigheten Levande Historia bildades, med den långa titeln: ”Rapport från kommissionen till rådet, europaparlamentet, ekonomiska och sociala kommittén och regionskommittén”.

Länk: http://ec.europa.eu/employment_social/fundamental_rights/pdf/arcr/com625_sv.pdf
År 2002

Ledamöter i styrelsen, för ”Det europeiska centret för övervakning av rasism och främlingsfientlighet”, framgår av bilagan i detta dokument. Svenska representanter som utsågs var: Helene Lööw och Agneta Lindelöf. Som bekant utnämndes år 2003 Helene Lööw som chef för myndigheten Levande Historia. Av en arbetshypotes framkom att forskningen skall bedrivas med utgångspunkt från:

”Varför och hur vi (svenska folket) bidrog till förintelsen under andra världskriget”.

Självklart kan inte den hypotesen tas på allvar som innebär att historien används för att manipulera nutiden. Myndigheten Levande Historia är ingen från staten Israel intresseorganisationer frisvängande svensk myndighet. Det internationella arbetet försiggår genom samarbetsorganet Task Force for International Cooperation on Holocaust Education, Rememberance and Research.

Länk: http://www.holocausttaskforce.org/

Myndigheten Levande Historia ger det försåtliga budskapet att vi skall ”lära oss av dåtiden” men pekar på det mångkulturella riket. Här passar svenskar med oriktig inställning inte in. Aldrig tidigare i världshistorien har de styrande i ett land så beslutsamt och storskaligt bytt ut befolkningen på dess egen bekostnad.

8. Att bygga upp landets befolkning – och att bryta ner dess befolkning

Att bygga upp landet och dess befolkning. . .
Efter det tyska anfallet och ockupationen av Norge och Danmark i april 1940 bildades i all hast inom Statens Informationsstyrelse en sektion som gavs namnet ”Folkberedskapen” med uppgiften att stärka folkets motståndskraft. En av Folkberedskapens första uppgifter blev att bygga upp en organisation med ”svensksinnade” ombud i de flesta av landets 2.523 kommuner. Med hjälp av detta nätverk och genom centrala insatser, i samverkan med folkrörelserna, skulle illvilliga rykten och osvensk propaganda förhindras och främja en svensk anda främjas. Ombuden skulle också skicka rapporter om stämningarna ute i landet. Rapporterna har en hel del att säga om hur svenska folket upplevde krigsåren och de eftergifter som samlingsregeringen tvingades till.

Riksmarschen var ett av många evenemang som skulle stärka folkets fysiska hälsa under kriget. Herrar skulle gå 15 km och damer 10 km och husmorsgymnastik kom igång 1942. Ungdomar gav sig ut på frivilligt skördearbete på landbygden. Förvånande visade det sig att det fysiska hälsoläget, under det magra året 1942, så har svenskarna aldrig varit så friska och det gällde även barnen. Anledningen var mindre söt och fet mat och i stället enklare men hälsosammare mat med rotfrukter och grönsaker därtill kom lägre inomhustemperaturer och motion då man cyklade till arbetet. [Källa: ”Om kriget hade kommit”, Kurt Lindal, Carlssons förlag 2004, ISBN 91-7203-6-31-1.]

Stater som bryter ner sitt folk i nutiden – I fd Östtyskland myntades på sin tid begreppet ”Honecker-syndromet” efter dåvarande diktatorn Eric Honecker. Medborgarna hade blivit vana att misstro den politiska propagandaapparaten. Följden blev att överheten också betvivlades när den för någon gångs skull talade sanning. Med råge har våra svenska folkvalda uppnått samma syndrom genom att fjärma sig från dem som de är valda att företräda

Alltsedan början av 1980-talet har vi i Sverige tvångsmatats med ”kulturberikning” – och minns dåvarande kamraten Bengt Westerberg vars insatser öppnade landets slussar. Efter 30 år konstaterar etablissemanget lakoniskt att det mångkulturella projektet gått fullständigt åt ”he-te”. I stället för att dra lärdom av katastrofen riktas dånande kanonader mot svenska folket som beskylls för att inte varit tillräckligt goda och tillmötesgående. ”Vi har inte tagit tillvara resurserna”, har det hetat. ”Det är fel på landets och folkets strukturer” har vi fått höra. Vi har en statskyrka som ödmjukt frågar politikerna vad som är den rätta tron alltmedan islam införs och moskéer byggs. I konflikter mellan svenskar och immigranter framställs svenskarna som ett hot mot immigranterna. I själva verket hotas svenska folket och landets existens.

Sextio år efter andra världskriget satsar svenska staten bortemot 100 miljoner årligen, ja kanske mer, på att med alla medel förtala och bryta ner svenska folkets motståndskraft. Lägg därtill bidrag som hanteras av ungdomsstyrelsen och allmänna arvsfonden. ”Frivilliga” organisationer har startats av staten bl a det ökända CMR och politiska partiernas ungdomssektioner. Senare organisationer visade sig efter granskning ha långt färre medlemmar än vad som bokförts i rullorna med syftet att bånga ut högre ekonomiska bidrag.

Då hämtas Sveriges historia under andra världskriget 1939-1945 fram ur arkiven för att bryta ner svenska folkets självkänsla och få svenska folket att skämmas. Dåvarande samlingsregering under krigsåren, med socialdemokraternas Per-Albin Hansson som statsminister och Christan Günther som utrikesminister, påstås för ett för nära samröre med nazi Tyskland. Att skambelägga dåvarande regeringen som nazianstucket gör det lättare för nuvarande politiker att klippa av oönskade band bakåt, med folkhemmet och det nya ”mångkulturella riket”. De sista resterna av Per-Albin Hansson och folkhemmet skall sopas bort genom påstått samröre med nazismen, till förmån för det ”mångkulturella riket”.

Vad vi har fått på ”köpet” som ett resultat av det ”mångkulturella riket”, – är enligt statistik från Interpol, att Sverige blivit det mest brottsbelastade landet jämfört med övriga norden och övriga Västeuropa. I Sverige begås till exempel fler mord och misshandelsfall per 100.000 invånare än i våra nordiska grannländer tillsammans. Även jämfört med USA, som brukar pekas ut som ett mycket våldsamt land, är brottstätheten högre i Sverige. Det begås exempelvis 10,01 mord per 100 000 invånare i Sverige, medan siffran i USA är 5,61. Sverige överträffar USA brottskategorier; mord, våldtäkter, grov misshandel och stölder! Det som i svenska rättsväsendet verkar vara effektivt är övervakning av felparkerare.

Tusentals svenska ungdomar har sedan mitten av 1990-talet blivit utsatta personrån många gånger förenade med kränkningar såsom ”bötning”. Gärningsmännen har vanligen varit ungdomar i ”gäng” som medvetet valt ut svenskar och sådana som antas vara det. [Ref SÄPO 2000:22].

En statsmakt värd namnet skulle ta parti för de drabbade ungdomarna, slå näven i bordet och för gärningsmännen tydliggöra att: – ”Vi tolererar inte sådant ”teen” i Sverige”. I stället valde den mångkulturella statsmakten genom sin myndighet ”Brå” att skuldbelägga offren genom att påstå att den allvarligaste konsekvensen brotten kan bli en ”invandrarfientlig inställning!”

Vi har en statskyrka som ödmjukt frågar politikerna vad som är den rätta tron alltmedan islam införs och moskéer byggs runt om i landet! Ingen i mängden av jämställdhetsaktivister har med ett ord tagit avstånd från den patriarkala struktur som medföljer islam. Medeltiden i form av en extrem rörelse har anlänt till Sverige. Med i baggaget följer medeltida kvinnosyn, arrangerade giftermål inom släkter mellan små flickor och gamla gubbar, ”hedersmord” som rätterligen borde kallas skammens kultur, kvinnor kvar i hemmen med barnuppfostran, könsstympning, mödomshinnereparationer, halalslakt – ja listan blir lång

När svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng – som tycker att svenskor är mindre värda och därför skall våldtas, så anser rättsväsendet att det inte handlar om rasism från gänget. Vid en eventuell rättegång, fylls rättssalen av förövarnas anhöriga. Och förövarnas försvarsadvokat ställer förnedrande frågor till den stackars flickan i vittnesbåset.

Ynglingar från arabiska invandrarfamiljer betraktar Sverige som en mycket välbärgad, men räddhågad klan. De följer sina våldsamma impulser, eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, av skäl som att deras gener säger att icke-muslimer är orena väsen, som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället.

Varje dag året runt brinner nuförtiden minst en skola (och daghem) i Sverige ner till grunden eller skadas svårt. . – Dramatisk ökning av skolbränder, det rapporterar såväl media som Räddningsverket. År 2006 var det 500 skolor som brann ner allt till en kostnad av en halv miljard. Och myndigheterna har påtagliga svårigheter att ge svar på vad det beror på. I Malmö brinner minst en bil var tredje dag.

Skolor har blivit rövarnästen med ”gäng” – som tagit makten över lärare och undervisning. Vi kan läsa om åldringar ”glömts bort” eller förvägras ett helt frukostägg. Politiska partierna var överens om år 2005 att styra över 235 miljarder från ATP-fonderna för att täcka statens budgetunderskott vilket betyder sänkta pensioner. På kronan när kan vård av svenska pensionärer räknas fram – men etablissemanget tycks inte ha en möjlighet att räkna fram invandringens kostnader av skäl som att notan är alltför utmanande!

Eftersom inga kraft ansträngningar sker för att stävja brottsutvecklingen och pågående bedrägerier så måste vi dra slutsatsen av det vi ser, läser och upplever måste vara det ”mångkulturella riket” som Palme, Carlsson, Göran Person och Reinfeldt skänkt oss.

9. Enklaver inom nationalstaterna
Enklaver har uppstått runt om i Europa som resultat av visioner att bygga det mångkulturella riket. Mångkulturalismen har sedan decennier lagt beslag på en ideologisk hegemoni som med kraft framför budskapet om ”den berikande mångfalden”. Nu börjar systemfelen på allvar visa sig i tankegångarna. Det kunde vi skåda i Frankrike under några höstveckor år 2005 där c:a 10.000 bilar eldades upp, byggnader förstördes och butiker plundrades. Poliser och brandmän besköts. Det står klart att de som löpte amok på gatorna i Paris och andra städer merendels har sitt ursprung från Norra Afrika och Mellersta Östern. I Frankrike finns nu c:a 300 enklaver med tätt boende i storstadsområden med hög arbetslöshet

I Sverige finns ett 30-tal etniskt betingade enklaver varav några ofta omtalas i media såsom Rosengård i Malmö, Råslätt i Jönköping, Tensta i Stockholm, Jordbro i Haninge, Ronna i Södertälje och nyligen har Trollhättan kommit på kartan. Ronna fick en plats på kartan år 2006 genom ett upplopp som efter polisingripanden ledde till beskjutning av Södertälje polishus med automatvapen genomförd av okända personer. År 2003 ledde en anlagd brand i Moskén i Malmö till attacker (stenkastning) från närboende mot brandmän från insatsstyrkan som bekämpade branden. Åskådarna ansåg att släckningsarbetet gick för långsamt. Numera försiggår ej utryckning av brandfordon utan poliseskort till Rosengård. I Haninge kommun, förorten Brandbergen, upptäcktes i okt 2008, ett filialkontor till den beryktade terrororganisationen Al-Quaida, maskerad till en ”källarmoské.

Integrationsminister Nyamko Sabuni uppträdde nyligen i TV – och rapporterade att: ”Vi har gjort fel”, vid anläggning av parker och gröna områden som nu växt upp och som nu utgör en fara för förbipasserande eftersom våldsmän kan dölja sig i buskagen. Men – är det ingen som högljutt protesterar mot Sabini hånfulla och omvända bevisföring i TV, att det var buskagens fel att överfallen ägde rum!

Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) utger sedan länge den tekniska tidskriften ”Framsyn” – utkommer med fyra nummer årligen, redovisar avancerade frågställningar och forskningsresultat som har att göra med såväl militära som civila tillämpningar. FOI hemsidor uppvisar också resultat av vissa forskningsprojekt. (Framsyn år 2008 finns ej på hemsidan).

Av nummer 3 år Framsyn 2008, framgår av en artikel med rubriken ”Utanförskapet som samhällsfara”. – Det är Anders Emanuelsson, överste och säkerhetsinspektör vid Försvarsmakten OCH Fredrik Gårdare, kriminalkommissarie, chef sektionen mot ”Gängkriminalitet på Södertörn, (söder om Stockholm), som sammanförts för att diskutera (spåna) om vilken väg och roll som Försvarsmakten skall spela för att stävja den växande kriminaliteten i Sverige. Till saken hör att Fredrik Gårdare just nu leder kampen mot den grovt ”gängkriminella” i Södertälje.

Vad har då överste Anders Emanuelsson för förslag för att stävja den grova invandrande brottsligheten i ”utsatta områden”? Jo – Emanuelsson vill ha in fler invandrare i försvaret!

Emanuelsson – ”Jag tycker det är för djävligt att man kan bo i Sverige, men ändå inte bo i Sverige. Att MAN skapar ett utanförskap”, säger han.

Den intressanta frågan att besvara vem ÄR MAN” som Emanuelsson undviker att peka på? Jo – det är genom decenniers kravlösa invandring som media och politiker nu drivit Sverige fram mot avgrundens brant.

Emanuelsson fortsätter: – ”Min reflexion är att öka andelen som får göra värnplikt för att på så sätt få in fler invandrarungdomar i Försvarsmakten. Det skulle vara ett alternativ för ungdomar i utsatta områden i stället för att riskera att de lyssnar till locktonerna från de kriminella gängen”.

Gårdare kommer in på de kriminella, dvs de ”mest utsatta” – ”De försvinner från högstadiet, gör karriär band äldre yrkeskriminella. De lever 24 timmar om dygnet, sover några timmar på dagen, perspektivet är ej längre än ett dygn. Nästa alla använder narkotika eller sprit. De måste hela tiden ha pengar för att kunna visa upp sig och de ligger hela tiden i konflikter som löses med våld”.

Gårdare fortsätter – ”Vi mobiliserar hela samhället för att rädda dem, men de är ofta i för dålig kondition. Samtidigt som de skall bli av med missbruk, skall de lära sig svenska, gå upp på morgonen, fara med bussen i stället för BMW, till arbetet”.

Låt oss begrunda artikeln i tidskiften ”Framsyn” – och samtalet mellan överste Anders Emanuelsson och kommissarie Fredrik Gårdare. Självklart har någon på ”högre ort” kommenderat Försvarsmakten och Polismyndigheten att finna lösningar på det som kallas ”utanförskapet som nu blivit en samhällsfara”. De båda herrarnas resonerar sig fram till ”att fler invandrare måste få göra värnplikten, då måste allt bli till det bättre!” Men nu är det ju så att enbart c:a 5,000 ynglingar får möjlighet att göra värnplikt av skäl som kraftfulla reduceringar av kostnader inom Försvarsmakten. Hur skall de som bestämmer på högre ort lösa den frågan? Antingen kan man omprioritera till förmån för invandrarynglingar som drabbats av ”utanförskap”, till nackdel för svenska ynglingar. Eller så kan mer pengar tillskjutas försvaret så att ytterligare kontingenter som befinner sig i ”utanförskap”, får möjlighet att göra värnplikten. Men vad är det som säger att invandrarynglingar efter muck inte kommer att dras in ”gängen, nu med färdigheter som uppskattas av de kriminella
= = =

På Discovery TV-kanaler rullar stundom inslag – som handlar om flygkatastrofer med många skadade och omkomna. En filmad uppföljning visar hur piloterna (skådespelarna) sliter i alla spakar, knackar på instrumenten, söker med radiokontakt med flygledare som inte svarar – allt för att undvika katastrofen. En dataanimering visar hur passagerarplanet kraschar i rök och eldflammor. Efteråt tillsätts en katastrofkommission, som med ledning av ”den svarta lådan”, funna vrakspillror, eventuella vittnen, som i största möjliga utsträckning skall leda fram till haveriorsaken. Skadade och anhöriga till omkomna tilldelas höga skadestånd.

På liknande sätt som piloterna under sina sista minuter i livet försöker hindra kraschen, hanterar det politiska etablissemanget den kommande kraschen av Sverige. Decenniers utredningar, stödåtgärder har varit förgäves. Politikerna sliter i alla spakar – men det leder inte till förbättring. Till passagerarna ropar politikerna i högtalarna att ”det är ingen fara, sitt still i flygplanet”. Men politikerna (piloterna) har i lönndom iklätt sig fallskärmar, öppnar evakueringsluckan, hoppar och landar mjukt. Planet kommer att på väg att krascha. Skadade svenskar och anhöriga till omkomna kommer aldrig att få en krona i skadestånd.

Slutligen – Mina inledande frågeställningar om skälen och besluten, till varför det politiska etablissemanget tog klivet (gränsen) från dåvarande arbetskraftinvandring till asylinvandring, är höljt i dunkel, jag har ingen information om detta. I rimlighetens namn måste ju dokument finnas hur man resonerade (kom fram till att) en inriktning som grunden förändrade Sverige! Propositionerna år 1975 och 1997 talar bara om att ”så här gör vi”, resonemanget om skälen därtill, de saknas. Möjligen finns skälen dokumenterat i Riksdagsbibliotekets handlingar förknippat med aktuella år.

Motsvarande frågeställningar måste riktas mot EU, nämligen: vilka krafter påverkade unionen som i sin tur tvingade medlemsländerna att emotta omfattande folkgrupper från andra kontinenter? Jag har inget direkt svar att ge – men spåren pekar mot Levande Historia och dess samarbetsorgan på det internationella planet.

Nazismens anhängare på 1930-talet trodde sig agera för något gott, det tusenåriga riket. I Sverige på 2000-talet tror sig politiskt korrekta också att de agerar för något gott, det ”mångkulturella riket”.

= = =Slut del 2 av 2= = =

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: