En svensk mardröm blir verklig

Ett inlägg från ”Fritt Väg Val webblogg

Svensk kultur en saga blott? (27 juni 2005)

Av Hege Storhaug, informationschef i Human Rights Service

”Är svensk kultur värd att skydda?”

Jag ställde denna fråga till den svenska regeringens representant för integrationspolitiken, statssekreterare Lise Bergh, på en nordisk konferens om integration i Stavanger den 7 april.

Originalartikeln, översatt av Räknenissen.

”Ja, vad är svensk kultur? Och då har jag väl svarat på frågan”, sade Bergh, utan att försöka dölja det kulturella självföraktet i vare sig ord eller mimik.

Som man bäddar får man ligga, sägs det. I Sverige tycks ledarskapet uppvisa Europas mest omfattande kulturella självförnekelse, ja, rätt och slätt ett djupt självförakt, som många anser är receptet på att köra en fredlig nationalstat till botten.

Min fråga till Lise Bergh var långtifrån formulerad av en slump. Från en talarstol förra året i Kurdiska Riksförbundets moské och ”respektfullt” iklädd huvudduk, sade dåvarande statsrådet för integrationen i Sverige Mona Sahlin, att många svenskar är avundsjuka på invandrarna eftersom de har en kultur, en historia, något som binder dem samman. Svenskarna har bara midsommarafton och sådana töntiga saker. Som Danmarks tidigare integrationsminister, socialdemokraten Karen Jespersen, nyligen kommenterade i Berlingske Tidende: ”Mer oerhörd och ohygglig kan den kulturella självförnekelsen svårligen bli” (19.02.05). Min fråga till Bergh var alltså ett test. Ett test på hur politiskt rotfäst den svenska kulturella självförnekelsen är. Svaret från Bergh skapade rörelse i den välfyllda salen. Vår integrationsminister, Erna Solberg, satt i panelen tillsammans med Bergh och Solberg tog omedelbart upp tråden när hon fick ordet: ”Det finns vissa värden som är viktiga att värna, som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tror att också Sverige har en del sådana grundvärden”, sade Solberg.

Ja, svenskar har säkert en del sådana grundvärden. Men dessa värden har ingenting med Sverige, svensk kultur och historiska utveckling att göra. Om man ska tro det som hörs från officiellt håll.

Nu måste det medges att begreppet kultur kan tolkas på väldigt många sätt Men de flesta kan nog instämma med den karakteristik som antropologiens ”far”, Edward B. Tylor, ger av kultur: den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk som människor förvärvar som medlem av ett samhälle. Men denna definition gäller alltså inte svensk kultur. Svensk kultur och värdegrund utraderades i offentliga dokument 1997. Enligt Lise Bergh lade en ny regeringsproposition 1997 grundvalen för en ny invandrings- och integrationspolitik, ”ett nytt tänkesätt”. Det slogs fast en gång för alla att landet Sverige är en ”mångfaldskultur”. Mångfaldskulturen ska respekteras och utvecklas vidare. Det typiskt svenska förklarades med andra ord som oönskat, som politisk historia. Huvudfokus blev från och med detta strukturell anpassning för att inkludera invandrare och systematiskt arbete mot svenskars uppenbarligen odiskutabla diskriminering av nya grupper av invånare. Den så kallade vardagsrasismen, till exempel, bottnar i en svensk bild av vem som är svensk. Därför måste vi bort från det som betraktas som svenskt, förklarade Bergh.

Denna självförnekande ideologi och fokus på svenskar som potentiella och /eller reella rasister, bekräftas till fullo av juden och New yorkbon Jonathan Friedman, professor i socialantropologi vid Lunds universitet. I dag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund, dvs ca 1,7 miljoner, därav ca 1,3 miljoner av icke västerländskt ursprung (siffror från 2002). Sverige är det mest utpräglade multikulturella samhället i Europa. Att tänka sig att välfärdsstaten och nationen Sverige skulle ha kunnat vinna på att ta en invandringspaus, på grund av omfattande integrationsproblem, ger enligt Friedman, följande associationsrad: Man är främlingsfientlig, alltså är man rasist, och därmed är man nazist. Friedman talade nyligen i Professorsföreningen vid Universitet i Oslo (12 april). Med sin ”etniska” bakgrund är Friedman en av de ytterst få kritiska röster som släpps in i Sverige utan att riskera att jagas från hemmet eller sparkas från jobbet. Friedman är kristallklar i sin dom över Sveriges framtid: nationen Sverige förvittrar. Och det går fort.

Sverige definieras, liksom Norge, officiellt som en multikulturell stat. Men Sverige har gått mycket längre än våra ledare. Den svenska multikulturella staten har inte en särskild nationell historia, det skulle i så fall definieras som strukturell rasism – för invandrarna är nya medborgare, så hur skulle det gå med deras nationella historia? Sverige har blivit ett av de mest segregerade samhällena i Europa. Invandrarna integrerar sig starkare och starkare i den egna etniska gruppen. Den usla integrationen av icke västerländska invandrare i (det som en gång var) det svenska samhället både värdemässigt och ekonomiskt, har fört Sverige till en ekonomisk 18:e-plats i Europa (BNP per capita). Mordfrekvensen i Sverige, berättade Friedman, är störst i OECD och dubbelt så hög som i USA (10, 5 mord per år per 100 000 invånare i Sverige mot 5,5 i USA). Och i en invandrartät stad som Malmö begås 70 procent av våldtäkterna av invandrare, en stad som nu har fem till sex gånger fler våldtäkter än grannstorstaden Köpenhamn, justerat för antal invånare. Offren är i all huvudsak svenska kvinnor. Brottsfrekvensen ökar formidabelt år från år. Över 40 procent av invånarna i Malmö är invandrare. Inom tio år kommer Malmö att domineras av muslimer. Redan i dag är det vanligaste pojknamnet på nyfödda barn i staden Muhammed. Infrastrukturen i storstäder som Malmö håller på att rasa, särskilt skolor och sjukhus, något som också Lise Bergh nuddade vid, men då med en annan utgångspunkt; problemet är svenska myndigheter som är för dåliga på strukturell anpassning – alltså inte ett ord om att det kanske finns en gräns för hur många nya medborgare som landet kan absorbera.

Friedman anser att det har utvecklats en övervakningskultur på personplanet. Alla håller koll på varandra och letar efter tecken på om ”man är god eller ond”. Det finns en utpräglad rädsla för att sticka ut. Skam- och kontrollkultur dominerar vardagslivet och har lett till att de flesta människor har blivit mycket osäkra. Att säga rent ut vad man tycker i ett sådant klimat blir svårt. Man pratar luddigt – som försvar för att slippa påhopp, enligt Friedman. Faktisk kunskap pressas i bakgrunden. Mistänkliggörande av motiv lyfts fram i förgrunden. Trivialiteter får forskningsmedel eftersom de är ofarliga, ett tecken på att forskningen håller på att dö, enligt forskaren Friedman, som till sommaren ger ut boken “The PC Society” (”Det Politiskt Korrekta Samhället”).

Den starka homogeniseringen av folket och den grundläggande misstron mot det svenska folkets attityder engagerar också Friedmans professorskollega, svensken Aje Carlbom. På ovannämnda konferens i Stavanger sade han att myndigheterna har utgått från att invandringen och integrationens problem/utmaningar är svenskarnas grumliga kollektiva medvetande, då inte minst med tanke på sveket under nazismen. Lösningen blev ett politiskt projekt för att förändra människors attityder– man försöker ”skapa en ny människa” (jämför ideologin bakom både nazism, kommunism och islamism). Temana i den offentliga diskussionen centreras därför kring strukturell diskriminering och rasism, den dolda rasismen, vardagsrasismen och kulturell rasism. Carlbom, som bodde i tre år i det mest beryktade gettot i Sverige, Rosengård i Malmö under arbetet med sin doktorsavhandling om invandringen, berättar om den pågående etniska enklaviseringen och utvecklingen av permanenta underklasser. Och en enklav står i motsatsförhållande till integration i nationalstaten – ett uppenbart problem för att kunna bevara välfärdsstaten. Det är därför inte förvånande att välfärden i Sverige är på väg ner i brant nedförsbacke. I dag skulle Sverige ha varit den fattigaste staten i USA. Årligen kostar invandringen runt 40-50 miljarder kronor (siffror från 2003, ekonomiprofessor Bo Södersten). Utlandsskulden ökar för varje år. Dagens skuld uppgår till ungefär det samma som Norge har i tillgångar. Och statsminister Göran Persson vill få medborgarna att acceptera högre skatter för att säkra välfärden.

Men vad händer med vanliga svenskar som påpekar den djupt oroväckande utvecklingen? Karen Jespersen gav några smakbitar i Berlingske Tidende (ibid). Partiet Sverigedemokraterna (SD) är, som namnet lyder, ett demokratiskt parti, med en värdeplattform som ligger nära FrP [Fremskrittspartiet]. Fabriksarbetaren Allan Jönsson blev två ganger invald i fackföreningen av sina kollegor. Men båda gångerna avstyrde den lokala avdelningen av Industriarbetarförbundet i Helsingborg valet och tog ifrån honom förtroendeposten för att han är medlem av SD. Som socialdemokraten Jespersen skriver: ”När folket tänker fel tankar, måste makten sätta det på plats. Arbetarna kallas naiva och okunniga…”

Ett annat exempel: Björn Hammarbäck kände sig pressad att avgå som ordförande för socialdemokraterna i Fagersta Kommun och lämnade partiet. Han hade skrivit en artikel om att det lokala sjukhuset skulle ha kunnat räddas om inte invandringen hade kostat det svenska samhället så mycket som den faktiskt gör. Detta utlöste ett våldsamt rabalder med krav på hans avgång. För Hammarbäck blev det utslagsgivande hot mot dottern, som polisen bedömde som reella och allvarliga.

Ett tredje exempel: Richard Jomshof, som är lärare, har sparkats för tredje gången från en anställning i skolan för att han är medlem av SD och redaktör för partiets tidning. Rektorn vid det gymnasium som han senast blev sparkad från anser att det blir svårt att hitta en lika duktig lärare. Eleverna var till 100 procent nöjda med Jomshof. Men folk utanför skolan protesterade och agerade, det vill säga olika politiska ungdomsförbund. Som Jespersen säger: Denna form av iscensatt ”folklig protest” ser man annars mest i totalitära samhällen. Jespersens slutsats är: Givetvis finns det formell yttrandefrihet i Sverige, men något tyder på att den reella yttrandefriheten är skrämmande bristfällig i vårt grannland.

Och vad ska man säga om invandrarna själva? Hur blir deras framtid i detta spel runt integrationsguldkalven? Enligt Aje Carlbom är det viktigt att barn som föds på en stats territorium utvecklar lojalitet mot just denna stat. Utan tillhörighetskänsla och utan naturligt samspel grupper emellan kan det uppstå oroligheter och gruppkonflikter. Och det är just denna bild som framträder tydligare och tydligare i Sverige (och i andra centrala invandringsländer som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och England): På TV-kanalen Fox News kunde man tidigare i år bevittna hur muslimska ungdomar i Malmö gör sitt yttersta för att regera ”sitt eget territorium”. Polis måste skydda polis vid uppdrag i ghettona, polis måste skydda ambulanspersonal som försöker rädda liv sedan olika icke-västerländska etniska grupper har gått lös på varandra, och brandmän som försöker rädda en moské som står i ljusan låga, utsätts för stenkastning av muslimska ungdomar. I skolan i ghettot Rosengård finns det ca 1 000 elever, två är etniskt svenska. För mindre än en handfull år sedan var huvudduk på flickeleverna en sällsynt syn. Nu är en flicka utan huvudduk en sällsynt syn. Rosengård har blivit en (huvudsakligen) arabisk stad i Sverige. Samma sak har skett i de stora ghettona som Rinkeby nära Stockholm och Bergsjön i Göteborg. I ett kvinno- och barnperspektiv förstår man således att till exempel jämställdhet och religionsfrihet är en saga blott – för svensk kultur är icke-existerande här. Men svensk demokratisk kultur är inte värd att skydda – enligt det svenska tvärpolitiska etablissemanget. Svensk kultur håller på att kvävas. Och alla förlorar – både ekonomiskt och värdemässigt – oavsett etniskt eller religiös bakgrund. För de som har flytt från länder med demokratiskt underskott till det tidigare fria och demokratiska Sverige måste det vara en mycket sällsam upplevelse att åse att friheten rämnar under deras fötter.

AUF-ledaren Gry Larsen föreslog nyligen att Norge ska anamma svensk invandringspolitik, eftersom svensk politik leder till ”tolerans och integration”. Larsen hänvisar till en färsk rapport från det skandaldrabbade Europeiska Övervakningscentret för Rasism och Främlingsrädsla (EUMC), där Sverige framstår som mer tolerant och invandrarvänligt än till exempel Danmark. En hake är att Larsen tydligen inte känner till vilket lock som finns på kritiska yttranden om invandringen i Sverige. En annan hake är att den rapport som hon hänvisar till har kritiserats starkt av en rad forskare internationellt. Samma center vägrade till och med förra året att offentligöra en rapport som visade att det ökande våldet mot judar i Europa i all huvudsak beror på muslimer. EUMC:s professionella rykte är med andra ord särdeles solkat. Som många andra politiker av olika partikulör framför Larsen det förutsägbara och odokumenterade mantrat om att dansk politik har skapat främlingsrädsla. Varför inte granska påståendena? En rad undersökningar visar faktiskt att danskarna är mer vänligt inställda till invandrare i dag än före kursändringen i den danska utlänningspolitiken 2001. Men denna information passar inte in i den bild som kunskapsselektiva personer som Larsen och media generellt i Norge nu i flera år har försökt skapa av danskar och dansk politik.

I dystra stunder funderar jag på om det bara är en tidsfråga innan Sverige spricker.

Insänt av Björn datum/tid juni 27, 2005 06:59 FM

%d bloggare gillar detta: