Aje Carlbom vet vad han talar om

Aje Carlbom skriver så klokt på Newsmill:

Hur ska det vara möjligt att förebygga terror i islams namn? Internationellt har frågan diskuterats och debatterats sedan attacken på World Trade Center 2001. Sammanfattningsvis kan man säga att det råder delade meningar om vilka preventiva åtgärder som bör användas för att komma till rätta med den här typen av politisk aktivism.

Vissa menar att preventionen bör ses som en ideologisk strid om idéer på global nivå där det gäller att etablera tolkningsföreträde för demokratiska versioner av islam hos muslimer. Andra ser det som be-tydelsefullt att västvärlden upphör med aktiviteter som kan provocera muslimska aktivister och därmed skapa nya terrorister. Frågorna de-batteras för fullt bland forskare, journalister, think-tanks och politiker i andra delar av världen. Men ännu har ingen lyckats konstruera Mo-dellen för hur det förebyggande arbetet ska organiseras.

Den svenska situationen är speciell jämfört med hur det är i många andra länder. Här ska vi nu ta oss från ett tillstånd där frågan om islamism i stort sett har förträngts under ett par decennier till att bygga upp ett förebyggande arbete mot den terror som genomförs av våldsamma muslimska aktivister.

Det förebyggande arbetet kommer sålunda att etableras mot bakgrund av att det finns en stor brist på empi-riskt grundad kunskap om hur den muslimska världen i Sverige ser ut. Mycket av den forskning som finns om islam i landet är politiskt anpassad för att inte stöta sig med någon. Bland svenska forskare betraktas det som islamofobiskt att studera eller diskutera islamism oberoende av om den är moderat eller radikal. För flertalet forskare på området i Sverige finns med andra ord inga islamister i landet.

Idag finns det två rapporter som tar upp frågan om hur man kan organisera det förebyggande arbetet. Den ena är Magnus Ranstorps och Josefine dos Santos så kallade ”Rosengårdsrapport”, den andra Säkerhetspolisens ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige”. Båda rapporterna betonar betydelsen av att jobba preventivt mot radikal is-lamism, fast med tyngdpunkt på olika aktörer. Ranstorp och dos San-tos betonar att arbetet bör organiseras av kommunala och andra offent-liga institutioner. Säkerhetspolisen avfärdar inte den sortens aktörer men lägger till att det är betydelsefullt att också engagera muslimska föreningar och organisationer i arbetet. Innan man fattar några avgörande beslut om vilka aktörer som ska ingå i arbetet finns det några saker som bör beaktas.

Väljer man att låta kommunala tjänstemän eller andra sekulära aktörer sköta det förebyggande arbetet är risken stor för att det avfärdas av praktiserande muslimer i allmänhet och av radikala aktivister i synnerhet. I praktiserande muslimers ögon betraktas inte sekulära aktörer som auktoritativa uttolkare av islamiska spörsmål. Radikala aktivister upplever att de befinner sig i en krigszon och de är fientligt inställda till allt som kan förknippas med västvärlden. Fientligheten innefattar olika saker som bristande moral i frågor som har att göra med sociala relationer och den representativa demokratin som styrs av mänskliga istället för av gudomliga idéer. Dessutom är de radikala aktivisterna starkt kritiska till västerländska interventioner i Afghanistan, Irak, Somalia och andra delar av den muslimska världen. Det förefaller allt-så ytterst tveksamt att radikala aktivister skulle låta sig inspireras av sekulära aktörer, av ”fienden”, till att lämna politiskt radikala grupper eller miljöer.

Att engagera muslimska föreningar och organisationer låter på pappret som en demokratiskt rimlig strategi. Frågan är dock: vilka? Många som arbetar för islam i organiserad form är muslimska aktivister, eller moderata islamister som jag hellre kallar dem. Dessa är inte farliga för allmänheten eller i politiskt mening våldsbenägna men det är oklart vilken roll de spelar eller kan komma att spela i förhållande till de våldsamma islamisterna. Utomlands förs en diskussion om de moderatas islamisternas politiska och sociala funktion. Ett argument är att de moderata utgör vad den svenska Säkerhetspolisen tycks önska sig, nämligen en ”brandvägg” mot radikalisering. Ett annat argument är att de moderata tvärtom utgör en ”inkörsport” till ideologisk radikalise-ring. Det saknas i hög utsträckning tillförlitliga studier som med preci-sion kan belägga det ena eller andra påståendet.

För Ed Husain, han som hoppade av Hib ut-Tahrir och skrev om det i boken The Islamist, verkar de moderata ha fungerat som en inkörs-port. Det var hos moderata islamister i London han politiserade sin re-ligiösa identitet, bland annat genom att läsa några av de mest kända ideologerna i den islamiska rörelsen. Men det är alls inte säkert att alla som kommer i kontakt med moderata islamister reagerar på samma sätt som Husain. En av svårigheterna med radikaliseringsprocessen är att den tycks innehålla individuella inslag som gör det svårt att uttala sig i generella ordalag. Varför vissa nöjer sig med att bli ideologiskt radikala medan andra blir våldsverkare är det ingen forskare som har lyckats ge ett övertygande svar på.

Kanske är det så att det behövs flera olika förebyggande strategier samtidigt för att det ska vara möjligt att täcka in individuella motiv och vägar till radikalisering. För en del kan det räcka med att erbjudas en alternativ social gemenskap. För andra kan det behövas en hårdare ideologisk och/eller religiös påverkan. I skolan kan det behövas en pedagogik som praktiserar ett demokratiskt förhållningssätt där eleverna lär sig betydelsen av att utsätta sina egna och andras idéer för olika synpunkter. De personer som arbetar i miljöer där det finns ung-domar med radikala idéer bör vara tydliga med de värderingar av kritiskt tänkande och öppenhet för debatt som är grundläggande för hur samhällen i Väst fungerar. Det verkar dock vara viktigt att undvika åt-gärder mot radikalisering som upplevs stigmatiserande eftersom sådana känslor kan bidra till att förstärka eller skapa radikalt tänkande.

På sikt är det sannolikt också betydelsefullt att de aktivister och forskare som av politiska skäl överbetonar den så kallade islamofobins utbredning i Sverige tänker över sin argumentation. Att bibringa unga muslimer en känsla av att människor i Sverige är starkt negativa till muslimer och islam är att erbjuda sämsta tänkbara förutsättningar för ett liv som svensk muslim. Påståenden om att situationen för svenska muslimer kan jämställas med hur det var för judar i Tyskland på 1930-talet ingår i en retorisk strategi som är direkt lögnaktig. Tittar man på de statistiska undersökningar som genomförts under senare år är resultaten de motsatta. I Sverige verkar det finnas en stark motståndskraft mot negativa attityder till muslimer och islam trots de senaste årens terror i islams namn. Sverige domineras fortfarande av starka idéer om rättvisa och solidaritet.

Det återstår att se hur det förebyggande arbetet mot radikalisering kommer att organiseras. Viktigt i ett långsiktigt perspektiv är dock att upphöra med de ideologiskt motiverade överdrifterna kring icke-muslimska svenskars påstått negativa uppfattningar om muslimer. Alltför mycket tal om detta riskerar att förstärka radikala aktivisters inflytande istället för att försvaga det.

Aje Carlbom (10 artiklar) 

Storhaug igen 1

Från HumanRightsService, Svensk kultur en saga blott, av Hege Storhaug 22/4 2005  (Googleöversättning, uppdaterad 31 okt 2010)

”Är den svenska kulturen värd att bevaras?” Jag ställde denna fråga till den svenska regeringens representant för integrationspolitiken, statssekreterare Lise Bergh, på en nordisk konferens om integration i Stavanger 7 april 2005.  ”Ja, vad är svensk kultur? Och då har jag väl svarat på frågan ”, sade Bergh, utan försök att dölja det kulturella självföraktet varken i ord eller mimik. Som man bäddar får man ligga, säger man. I Sverige tycks ledarskapet uppvisa Europas mest omfattande kulturella självförnekelse, ja, helt enkelt ett djupt självförakt, som många anser är receptet för att köra en fredlig nation i graven.

Min fråga till Lise Bergh var långtifrån slumpmässigt formulerad. Från en talarstol, förra året, i Kurdiska Riksförbundets moské och ”respektfullt” iklädd en slöja, sade den före detta ministern för integration i Sverige, Mona Sahlin, att många svenskar är avundsjuka på invandrarna eftersom de har en kultur, en historia, som binder dem samman. Svenskarna har bara midsommar, och sådana töntiga saker. Som Danmarks förre integrationsministern, socialdemokraten Karen Jespersen, nyligen kommenterade i Berlingske Tidende: ”Mer monstruös och hemskt kan det kulturella självförnekandet knappast vara” (2005/2/19).

Min fråga till Bergh var alltså ett test. Ett test på hur djupt politiskt rotat det svenska kulturella självförnekandet är. Svaret från Bergh skapade uppståndelse i det välfyllda rummet. Vår integrationsministern, Erna Solberg, satt i panelen tillsammans med Bergh och Solberg tog upp tråden omedelbart när hon fick ordet: ”Det finns vissa värden som är viktiga att bevara, som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tror att också Sverige har några av dessa grundläggande värderingar”, sade Solberg. Ja, svenskar har nog några av dessa grundläggande värderingar. Men dessa värden har ingenting att göra med Sverige, svensk kultur och den svenska historiska utvecklingen att göra. Om vi ska tro de officiella källorna.

Nu skall det vara tillåtet att tolka begreppet kultur på många sätt. Men de flesta kan enas med antropologins  ”fader”, Edward B. Tylor, i hans karakterisering av kulturen, den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk som människor förvärvar som medlemmar av ett samhälle. Men denna definition gäller alltså inte den svenska kulturen. Svensk kultur och värdegrund utplånades genom ett offentligt dokument 1997. Enligt Lise Bergh, lade en ny proposition 1997, grunden för en ny invandrings-och integrationspolitik, ”ett nytt tänkesätt. Det blev fastslaget en gång för alla att landet Sverige är en ”mångkultur”. Mångkulturen bör respekteras och vidareutvecklas. Det typiskt svenska blev med andra ord förklarat som icke önskvärt, som politisk historia. Huvudinriktningen var, från och med nu, strukturanpassningar för att inkludera invandrare och att systematiskt motarbeta svenskarnas uppenbarligen odiskutabla diskriminering av nyanlända grupper av medborgare. Den så kallade vardagsrasism, till exempel, kommer från en svensk bild av vem som är svensk. Därför måste vi ignorera vad som anses vara svenskt, förklarade Bergh.

Denna självförnekande ideologi och fokus på svenskar som potentiella och/eller reella rasister har bekräftats till fullo av juden och New York-bon, Jonathan Friedman, professor i antropologi vid universitetet i Lund. Idag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund, dvs ca 1,7 miljoner, varav ca 1,3 miljoner av icke-västerländskt ursprung (2002 års siffror). Sverige är det mest utpräglade mångkulturella samhället i Europa.

Att tänka högt att välfärdsstaten och nationen Sverige skulle kunna dra nytta av att ta en invandringspaus på grund av höggradiga integrationsproblem, ger enligt Friedman, följande associationskedja:  Man är främlingsfientlig, alltså är man rasist, och därmed är man nazist. Friedman talade nyligen i Professorföreningen vid Universitetet i Oslo (april 12).  Med sin ”etniska” bakgrund är Friedman en av de få kritiska rösterna som kan tala i Sverige utan att de blir jagade från sina hem eller avskedade från sitt arbete.  Friedman är kristallklar i sin dom över Sveriges framtid, nationen Sverige vittrar sönder. Och det går fort.

Sverige är, liksom Norge, officiellt definierat som en mångkulturell stat. Men i Sverige har man gått mycket längre än våra norska ledare. Den svenska mångkulturella staten har inte en nationell historia, det skulle i så fall definieras som strukturell rasism – för invandrare är nya medborgare, så hur är det med deras nationella historia?  Sverige har blivit ett av de mest segregerade samhällena i Europa. Invandrarna integrerar sig starkare och starkare i den egna etniska gruppen. Den dåliga integreringen av icke-västerländska invandrare i (det som en gång var) det svenska samhället, både värderingsmässigt och ekonomiskt, har lett Sverige till en ekonomisk 18:e plats i Europa (BNP per capita).

Antalet mord i Sverige, säger Friedman, är störst i OECD och dubbelt så hög som i USA (10, 5 mord per år per 100 000 invånare i Sverige, jämfört med 5,5 i USA). Och i en invandrartät stad som Malmö begås 70 procent av våldtäkter av invandrare, en stad som nu har fem till sex gånger fler våldtäkter än den närliggande storstaden Köpenhamn, efter justering för antalet invånare. Offren är i huvudsak svenska kvinnor. Brottsligheten ökar formidabelt från år till år. Över 40 procent av befolkningen i Malmö är invandrare. Inom tio år kommer Malmö att domineras av muslimer.  Redan i dag är det vanligaste pojknamnet bland nyfödda barn i staden Muhammed. Infrastrukturen i storstäder som Malmö försöker man reda ut, särskilt rörande  skolor och sjukhus, som också Lise Bergh talade om, men då med en annan utgångspunkt, problemet ligger hos de svenska myndigheterna som är för dåliga på strukturell anpassning – alltså inte ett ord om att det kanske finns en gräns för hur många nya medborgare som landet kan absorbera.

Friedman anser att det har utvecklats en övervakningskultur på ett personligt plan. Alla håller ett öga på varandra och letar efter tecken på om ”man är god eller ond.” Det finns en tydlig rädsla för att sticka ut. En skam- och kontrollkultur dominerar vardagslivet och har lett till att människor i allmänhet har blivit mycket osäkra. Att säga rakt ut vad du tycker och tänker i ett sådant klimat är svårt. Man uttalar sig oklart – som försvar för att undvika attacker, enligt Friedman. Faktisk kunskap hamnar i bakgrunden. Misstänkliggörande av motiv körs i förgrunden. Trivialiteter får forskningsfinansiering för att de är ofarliga, ett tecken på att forskningen är på väg att dö, enligt forskaren Friedman, som publicerar boken ”The PC Society”, på sommaren (”Det Politiskt Korrekta Samhället”).

Den starka homogeniseringen av folket och den grundläggande misstron mot svenska folkets attityder, tas också upp av Friedmans professorskollega, svensken Aje Carlbom. På den ovannämnda konferensen i Stavanger sade han att myndigheterna har förutsatt att invandringens och integrationens problem och utmaningar är svenska folkets skumma kollektiva medvetande, då inte minst i form av svek under nazismen. Lösningen blev ett politiskt projekt för att förändra hur människor tänker – att försöka ”skapa en ny människa” (jämför ideologin bakom både nazism, kommunism och islamism).  Teman i det offentliga fokuserar därför på strukturell diskriminering och rasism, den dolda rasism, vardagsrasism och kulturell rasism. Carlbom, som bodde i tre år i det mest beryktade gettot i Sverige, Rosengård i Malmö under arbetet med sin doktorsavhandling om invandringen, berättar om den pågående etniska enklaviseringen och utvecklingen av en permanent underklass.

Och en enklav står i motsättning till integration i nationalstaten – ett uppenbart problem för att vidareutveckla välfärdsstaten. Det är därför inte att förvånas över att välfärden i Sverige är på väg i en brant utförsbacke. Idag skulle Sverige ha varit den fattigaste staten i USA. Årligen kostar invandringen ca 40 till 50 miljarder kronor (2003 års siffror, enligt ekonomiprofessor Bo Södersten). Utlandsskulden ökar för varje år. Skulden uppgår för närvarande till ungefär samma som Norge har i banken. Och statsminister Göran Persson vill få medborgarna att acceptera högre skatter för att garantera välfärden.

Men vad händer med vanliga svenska medborgare som påpekar den djupt oroväckande utvecklingen? Karen Jespersen gav några smakprov i Berlingske Tidende (ibid). Partiet Sverigedemokraterna (SD) är, som namnet säger, ett demokratiskt parti, med en värdeplattform i nära FrP. Fabriksarbetaren Allan Jönsson blev två gånger vald in i facket av sina kollegor.  Men båda gångerna underkände styrelsen för den lokala avdelningen av industriförbundet i Helsingborg valet och berövade honom hans tjänsteåligganden, eftersom han är medlem i SD.  Som socialdemokraten Jespersen skriver: ”När människor tänker fel tankar, måste makten sätta den på plats. Arbetarna kallas naiva och okunniga … ”

Ett annat exempel: Björn Hammarbäck kände sig pressad att avgå som ledare för socialdemokratin i Fagersta kommun och lämna partiet. Han hade skrivit en artikel om att det lokala sjukhuset kunde ha räddats om invandringen inte hade kostat det svenska samhället så mycket som den faktiskt gör. Detta utlöste ett våldsamt uppror med krav på hans avgång. För Hammarbäck blev hotet mot dottern, som polisen ansåg som verkliga och allvarliga, det avgörande. Ett tredje exempel: Läraren Richard Jomshof har avskedats för tredje gången från en plats i skolan eftersom han är medlem av SD och redaktör för partiets tidskrift. Rektorn för skolan, som han senast fick sparken från, tror det blir svårt att hitta en lika bra lärare. Elever var 100 procent nöjda med Jomshof. Men folk utanför skolan, olika ungdomsgrupper, protesterade. Som Jespersen säger: Denna form av iscensatt ”folkliga protester” ser man annars mest i totalitära samhällen.  Jespersens slutsats är: Givetvis finns det en formell yttrandefrihet i Sverige, men mycket tyder på att den reella yttrandefriheten är skrämmande bristfällig i grannlandet vårt.

————————————————————-

 

En svensk mardröm blir verklig

Ett inlägg från ”Fritt Väg Val webblogg

Svensk kultur en saga blott? (27 juni 2005)

Av Hege Storhaug, informationschef i Human Rights Service

”Är svensk kultur värd att skydda?”

Jag ställde denna fråga till den svenska regeringens representant för integrationspolitiken, statssekreterare Lise Bergh, på en nordisk konferens om integration i Stavanger den 7 april.

Originalartikeln, översatt av Räknenissen.

”Ja, vad är svensk kultur? Och då har jag väl svarat på frågan”, sade Bergh, utan att försöka dölja det kulturella självföraktet i vare sig ord eller mimik.

Som man bäddar får man ligga, sägs det. I Sverige tycks ledarskapet uppvisa Europas mest omfattande kulturella självförnekelse, ja, rätt och slätt ett djupt självförakt, som många anser är receptet på att köra en fredlig nationalstat till botten.

Min fråga till Lise Bergh var långtifrån formulerad av en slump. Från en talarstol förra året i Kurdiska Riksförbundets moské och ”respektfullt” iklädd huvudduk, sade dåvarande statsrådet för integrationen i Sverige Mona Sahlin, att många svenskar är avundsjuka på invandrarna eftersom de har en kultur, en historia, något som binder dem samman. Svenskarna har bara midsommarafton och sådana töntiga saker. Som Danmarks tidigare integrationsminister, socialdemokraten Karen Jespersen, nyligen kommenterade i Berlingske Tidende: ”Mer oerhörd och ohygglig kan den kulturella självförnekelsen svårligen bli” (19.02.05). Min fråga till Bergh var alltså ett test. Ett test på hur politiskt rotfäst den svenska kulturella självförnekelsen är. Svaret från Bergh skapade rörelse i den välfyllda salen. Vår integrationsminister, Erna Solberg, satt i panelen tillsammans med Bergh och Solberg tog omedelbart upp tråden när hon fick ordet: ”Det finns vissa värden som är viktiga att värna, som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tror att också Sverige har en del sådana grundvärden”, sade Solberg.

Ja, svenskar har säkert en del sådana grundvärden. Men dessa värden har ingenting med Sverige, svensk kultur och historiska utveckling att göra. Om man ska tro det som hörs från officiellt håll.

Nu måste det medges att begreppet kultur kan tolkas på väldigt många sätt Men de flesta kan nog instämma med den karakteristik som antropologiens ”far”, Edward B. Tylor, ger av kultur: den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk som människor förvärvar som medlem av ett samhälle. Men denna definition gäller alltså inte svensk kultur. Svensk kultur och värdegrund utraderades i offentliga dokument 1997. Enligt Lise Bergh lade en ny regeringsproposition 1997 grundvalen för en ny invandrings- och integrationspolitik, ”ett nytt tänkesätt”. Det slogs fast en gång för alla att landet Sverige är en ”mångfaldskultur”. Mångfaldskulturen ska respekteras och utvecklas vidare. Det typiskt svenska förklarades med andra ord som oönskat, som politisk historia. Huvudfokus blev från och med detta strukturell anpassning för att inkludera invandrare och systematiskt arbete mot svenskars uppenbarligen odiskutabla diskriminering av nya grupper av invånare. Den så kallade vardagsrasismen, till exempel, bottnar i en svensk bild av vem som är svensk. Därför måste vi bort från det som betraktas som svenskt, förklarade Bergh.

Denna självförnekande ideologi och fokus på svenskar som potentiella och /eller reella rasister, bekräftas till fullo av juden och New yorkbon Jonathan Friedman, professor i socialantropologi vid Lunds universitet. I dag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund, dvs ca 1,7 miljoner, därav ca 1,3 miljoner av icke västerländskt ursprung (siffror från 2002). Sverige är det mest utpräglade multikulturella samhället i Europa. Att tänka sig att välfärdsstaten och nationen Sverige skulle ha kunnat vinna på att ta en invandringspaus, på grund av omfattande integrationsproblem, ger enligt Friedman, följande associationsrad: Man är främlingsfientlig, alltså är man rasist, och därmed är man nazist. Friedman talade nyligen i Professorsföreningen vid Universitet i Oslo (12 april). Med sin ”etniska” bakgrund är Friedman en av de ytterst få kritiska röster som släpps in i Sverige utan att riskera att jagas från hemmet eller sparkas från jobbet. Friedman är kristallklar i sin dom över Sveriges framtid: nationen Sverige förvittrar. Och det går fort.

Sverige definieras, liksom Norge, officiellt som en multikulturell stat. Men Sverige har gått mycket längre än våra ledare. Den svenska multikulturella staten har inte en särskild nationell historia, det skulle i så fall definieras som strukturell rasism – för invandrarna är nya medborgare, så hur skulle det gå med deras nationella historia? Sverige har blivit ett av de mest segregerade samhällena i Europa. Invandrarna integrerar sig starkare och starkare i den egna etniska gruppen. Den usla integrationen av icke västerländska invandrare i (det som en gång var) det svenska samhället både värdemässigt och ekonomiskt, har fört Sverige till en ekonomisk 18:e-plats i Europa (BNP per capita). Mordfrekvensen i Sverige, berättade Friedman, är störst i OECD och dubbelt så hög som i USA (10, 5 mord per år per 100 000 invånare i Sverige mot 5,5 i USA). Och i en invandrartät stad som Malmö begås 70 procent av våldtäkterna av invandrare, en stad som nu har fem till sex gånger fler våldtäkter än grannstorstaden Köpenhamn, justerat för antal invånare. Offren är i all huvudsak svenska kvinnor. Brottsfrekvensen ökar formidabelt år från år. Över 40 procent av invånarna i Malmö är invandrare. Inom tio år kommer Malmö att domineras av muslimer. Redan i dag är det vanligaste pojknamnet på nyfödda barn i staden Muhammed. Infrastrukturen i storstäder som Malmö håller på att rasa, särskilt skolor och sjukhus, något som också Lise Bergh nuddade vid, men då med en annan utgångspunkt; problemet är svenska myndigheter som är för dåliga på strukturell anpassning – alltså inte ett ord om att det kanske finns en gräns för hur många nya medborgare som landet kan absorbera.

Friedman anser att det har utvecklats en övervakningskultur på personplanet. Alla håller koll på varandra och letar efter tecken på om ”man är god eller ond”. Det finns en utpräglad rädsla för att sticka ut. Skam- och kontrollkultur dominerar vardagslivet och har lett till att de flesta människor har blivit mycket osäkra. Att säga rent ut vad man tycker i ett sådant klimat blir svårt. Man pratar luddigt – som försvar för att slippa påhopp, enligt Friedman. Faktisk kunskap pressas i bakgrunden. Mistänkliggörande av motiv lyfts fram i förgrunden. Trivialiteter får forskningsmedel eftersom de är ofarliga, ett tecken på att forskningen håller på att dö, enligt forskaren Friedman, som till sommaren ger ut boken “The PC Society” (”Det Politiskt Korrekta Samhället”).

Den starka homogeniseringen av folket och den grundläggande misstron mot det svenska folkets attityder engagerar också Friedmans professorskollega, svensken Aje Carlbom. På ovannämnda konferens i Stavanger sade han att myndigheterna har utgått från att invandringen och integrationens problem/utmaningar är svenskarnas grumliga kollektiva medvetande, då inte minst med tanke på sveket under nazismen. Lösningen blev ett politiskt projekt för att förändra människors attityder– man försöker ”skapa en ny människa” (jämför ideologin bakom både nazism, kommunism och islamism). Temana i den offentliga diskussionen centreras därför kring strukturell diskriminering och rasism, den dolda rasismen, vardagsrasismen och kulturell rasism. Carlbom, som bodde i tre år i det mest beryktade gettot i Sverige, Rosengård i Malmö under arbetet med sin doktorsavhandling om invandringen, berättar om den pågående etniska enklaviseringen och utvecklingen av permanenta underklasser. Och en enklav står i motsatsförhållande till integration i nationalstaten – ett uppenbart problem för att kunna bevara välfärdsstaten. Det är därför inte förvånande att välfärden i Sverige är på väg ner i brant nedförsbacke. I dag skulle Sverige ha varit den fattigaste staten i USA. Årligen kostar invandringen runt 40-50 miljarder kronor (siffror från 2003, ekonomiprofessor Bo Södersten). Utlandsskulden ökar för varje år. Dagens skuld uppgår till ungefär det samma som Norge har i tillgångar. Och statsminister Göran Persson vill få medborgarna att acceptera högre skatter för att säkra välfärden.

Men vad händer med vanliga svenskar som påpekar den djupt oroväckande utvecklingen? Karen Jespersen gav några smakbitar i Berlingske Tidende (ibid). Partiet Sverigedemokraterna (SD) är, som namnet lyder, ett demokratiskt parti, med en värdeplattform som ligger nära FrP [Fremskrittspartiet]. Fabriksarbetaren Allan Jönsson blev två ganger invald i fackföreningen av sina kollegor. Men båda gångerna avstyrde den lokala avdelningen av Industriarbetarförbundet i Helsingborg valet och tog ifrån honom förtroendeposten för att han är medlem av SD. Som socialdemokraten Jespersen skriver: ”När folket tänker fel tankar, måste makten sätta det på plats. Arbetarna kallas naiva och okunniga…”

Ett annat exempel: Björn Hammarbäck kände sig pressad att avgå som ordförande för socialdemokraterna i Fagersta Kommun och lämnade partiet. Han hade skrivit en artikel om att det lokala sjukhuset skulle ha kunnat räddas om inte invandringen hade kostat det svenska samhället så mycket som den faktiskt gör. Detta utlöste ett våldsamt rabalder med krav på hans avgång. För Hammarbäck blev det utslagsgivande hot mot dottern, som polisen bedömde som reella och allvarliga.

Ett tredje exempel: Richard Jomshof, som är lärare, har sparkats för tredje gången från en anställning i skolan för att han är medlem av SD och redaktör för partiets tidning. Rektorn vid det gymnasium som han senast blev sparkad från anser att det blir svårt att hitta en lika duktig lärare. Eleverna var till 100 procent nöjda med Jomshof. Men folk utanför skolan protesterade och agerade, det vill säga olika politiska ungdomsförbund. Som Jespersen säger: Denna form av iscensatt ”folklig protest” ser man annars mest i totalitära samhällen. Jespersens slutsats är: Givetvis finns det formell yttrandefrihet i Sverige, men något tyder på att den reella yttrandefriheten är skrämmande bristfällig i vårt grannland.

Och vad ska man säga om invandrarna själva? Hur blir deras framtid i detta spel runt integrationsguldkalven? Enligt Aje Carlbom är det viktigt att barn som föds på en stats territorium utvecklar lojalitet mot just denna stat. Utan tillhörighetskänsla och utan naturligt samspel grupper emellan kan det uppstå oroligheter och gruppkonflikter. Och det är just denna bild som framträder tydligare och tydligare i Sverige (och i andra centrala invandringsländer som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och England): På TV-kanalen Fox News kunde man tidigare i år bevittna hur muslimska ungdomar i Malmö gör sitt yttersta för att regera ”sitt eget territorium”. Polis måste skydda polis vid uppdrag i ghettona, polis måste skydda ambulanspersonal som försöker rädda liv sedan olika icke-västerländska etniska grupper har gått lös på varandra, och brandmän som försöker rädda en moské som står i ljusan låga, utsätts för stenkastning av muslimska ungdomar. I skolan i ghettot Rosengård finns det ca 1 000 elever, två är etniskt svenska. För mindre än en handfull år sedan var huvudduk på flickeleverna en sällsynt syn. Nu är en flicka utan huvudduk en sällsynt syn. Rosengård har blivit en (huvudsakligen) arabisk stad i Sverige. Samma sak har skett i de stora ghettona som Rinkeby nära Stockholm och Bergsjön i Göteborg. I ett kvinno- och barnperspektiv förstår man således att till exempel jämställdhet och religionsfrihet är en saga blott – för svensk kultur är icke-existerande här. Men svensk demokratisk kultur är inte värd att skydda – enligt det svenska tvärpolitiska etablissemanget. Svensk kultur håller på att kvävas. Och alla förlorar – både ekonomiskt och värdemässigt – oavsett etniskt eller religiös bakgrund. För de som har flytt från länder med demokratiskt underskott till det tidigare fria och demokratiska Sverige måste det vara en mycket sällsam upplevelse att åse att friheten rämnar under deras fötter.

AUF-ledaren Gry Larsen föreslog nyligen att Norge ska anamma svensk invandringspolitik, eftersom svensk politik leder till ”tolerans och integration”. Larsen hänvisar till en färsk rapport från det skandaldrabbade Europeiska Övervakningscentret för Rasism och Främlingsrädsla (EUMC), där Sverige framstår som mer tolerant och invandrarvänligt än till exempel Danmark. En hake är att Larsen tydligen inte känner till vilket lock som finns på kritiska yttranden om invandringen i Sverige. En annan hake är att den rapport som hon hänvisar till har kritiserats starkt av en rad forskare internationellt. Samma center vägrade till och med förra året att offentligöra en rapport som visade att det ökande våldet mot judar i Europa i all huvudsak beror på muslimer. EUMC:s professionella rykte är med andra ord särdeles solkat. Som många andra politiker av olika partikulör framför Larsen det förutsägbara och odokumenterade mantrat om att dansk politik har skapat främlingsrädsla. Varför inte granska påståendena? En rad undersökningar visar faktiskt att danskarna är mer vänligt inställda till invandrare i dag än före kursändringen i den danska utlänningspolitiken 2001. Men denna information passar inte in i den bild som kunskapsselektiva personer som Larsen och media generellt i Norge nu i flera år har försökt skapa av danskar och dansk politik.

I dystra stunder funderar jag på om det bara är en tidsfråga innan Sverige spricker.

Insänt av Björn datum/tid juni 27, 2005 06:59 FM

%d bloggare gillar detta: