Aftonbladet vill begrava Sverige och folkhemmet

Bra!

Petterssons gör Sverige lagom!

HATMEDIA. En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen. Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma.

Visa originalinlägg 609 fler ord

Tidigare arbetsmarknadsminister – det är inte utan att man är imponerad av SD

Petterssons gör Sverige lagom!

INRIKES. Sverigedemokraterna har ökat sitt stöd och landar på 20,0 procent i Novus senaste mätning. Därmed befäster partiet också sin position som näst största parti efter Socialdemokraterna och före Moderaterna, som fortsätter sitt tapp. Enligt Novus går SD främst fram i gruppen arbetare och i södra Sverige. 

Visa originalinlägg 243 fler ord

Varför diskuterar vi inte den stora demografiska förändringen?

Invandring och mörkläggning

Nyligen kom årets siffror från Statistiska Central­byrån med uppgifterna om befolkningssammansättningen för 2016, baserade på vår folkbokföring. Diagrammet ovan speglar förändringarna sedan millennieskiftet mellan invånare med svensk och utrikes bakgrund. Befolkningen med utländsk bakgrund har ökat med 1 137 002 personer medan den svenskättade delen av befolkningen minskat med 21 167 personer. (Personer med en utrikes och en svenskfödd förälder har delats 50/50 i statistiken).

Skillnaderna fortsätter att skena iväg. Mellan 2015 och 2016 har utrikes födda ökat med 108 233 personer och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar med 25 049 personer. Inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder har ökat med 14 972 personer. Barn till dem som har båda föräldrarna födda i Sverige har minskat med 4 118 personer.

Visa originalinlägg 648 fler ord

8 kattungar

Från Cornelia Dahlbergs blogg :

corneliadahlberg

En pojke berättade i skolan att de hade fått 8 stycken kattungar.

– Allihop är moderater, sa han.

Två veckor senare kom statsministern och hälsade på i skolan.
Fröken bad då pojken berätta om kattungarna.

– Jo, det är så att vi har fått 8 stycken kattungar och dom är sverigedemokrater allihopa.

– Men så sa du ju inte förra gången..!?, sa fröken bestört.

– Nej, svarade pojken. Men nu har dom fått upp ögonen.

Visa originalinlägg

Kommenterar på Sällströmism

Sällström skriver:

”Antirasism behöver inte vara komplicerad, den behöver inte vara förankrad i något ideologiskt svårtolkat, inte heller behöver den vara akademiskt bunden. Den kan vara så enkel och rak som det bara går. Så pass att den kan beskrivas med en mening. 

Antirasist – Tron på och övertygelsen om alla människors lika värde och existensberättigande på lika villkor.”

Jag skriver:

”Jag tror på allas lika värde. Men trots det klarar inte svensk välfärd att ta emot alla att bo i Sverige. En livbåt som tar in för många sjunker. Eller hur?”

 

 

Kommentarer på Christer Sturmarks blogg

Uffe
torsdag 26 september 2013, 11:40:33

Som sverigedemokrat är det inte mycket jag känner igen mig i när jag läser Sturmarks utläggningar om Sverigedemokraterna. Flera påståenden låter helt tagna ur luften, t.ex. att vi tror att muslimer är en folkgrupp eller att ”religion är en egenskap som hudfärg eller kön”. Vilken befängd idé! Men det är ju fint att Humanisterna välkomnar islam och tycker att denna religion (i själva verket ett samhällssystem som med sharialagar ska omfatta alla aspekter i tillvaron) verkar lika lätt att integrera (eller sekularisera) i det svenska samhället som kristendom. Lycka till!

Feminix
torsdag 19 december 2013, 17:03:07
Din kommentar väntar på att bli godkänd.

Tack Uffe för dina kloka ord. Sturmark begår många tankefel. Ett exempel: Att jämställa islam med kristendom är som att jämställa Hitler med Moder Theresa. Att islam är en religon gör den inte likvärdig med kristendomen lika lite som faktumet att Hitler var en mänsklig varelse gör honom likvärdig med Moder Theresa.
Att, som SD, föredra kristendomen framför islam är som att föredra förlåtelse framför halshuggning – sunt förnuft. Förstår inte herr Sturmark detta?

Dansk: Den förbjudna debatten

Ledare : Förbjuden debatt (Översättning av ledare i Jyllandsposten 2 aug 2008)

Vad skulle du egentligen fråga om? Hur ska frågan till väljarna har formulerats ?

Det är en naturlig och självklar motfråga när vi frågar varför den danska invandringspolitiken har aldrig varit planlagd för en folkomröstning – varför människor har aldrig bett om hans åsikt om invandringspolitiken .

Svaret är dock ganska enkel : Du kanske ha lagt hela texten i utlänningslagen att en folkomröstning : Ja eller nej !

Det råder föga tvivel om att invandring lag skall antas med en övertygande majoritet , om det hade varit planlagd för en folkomröstning 1983 , och befolkningen skulle ha haft för att rösta på grundval av den information som bas , den tid som finns tillgänglig för dem och i atmosfären som utgick från det politiska etablissemanget .
Men för en folkomröstning höra en tidigare debatt , och den här debatten kräver korrekt information . Denna verkliga informations folk hade inte . Det var mer eller mindre aktivt undertrycks av berörings oroliga politiker . En kritisk inställning till invandring till stor del förbjudet tal .

Varje kritisk anmärkning omedelbart nedskjuten med verbala artilleri , där projektilerna var fyordene rasism , diskriminering , främlingsfientlighet , indvandrerfjendskhed och grejer .

De få politiker och andra kommentatorer som varnade , blev genast demoniseras , marginaliseras och eventuellt förlöjligade .

Lagen antogs . Folket var inte frågat .

Eftersom katastrofen tog form , tog flera – men ändå få – politisk fråga . Borgmästarna i de sämst ställda kommunerna varnade , men ignorerades eller träffade den numera obligatoriska övergrepp .

I samband med ett förtalsmål i Högsta domstolen konstaterade danska språknämnden , begreppet rasism i befolkningen hade blivit så urvattnat att det skulle kunna användas för att helt enkelt beteckna förkastande av någonting .

Aliens Act konsekvenser blev uppenbart för alla att diskussionen fortfarande tabu .

Cynical smugglare hade snabbt fått reda på att det fanns pengar att locka mer eller mindre äkta flyktingar till det stora nordiska smörgåsbord .

Några framstående och frispråkiga representanter för flyktingar och invandrare fick reda på att det fanns en brist delikatesser på tagselvbordet och lyfts fram i diskussionen genom utskällning och efterfrågan . Detta satte allmänhetens förståelse för målen med testet , men debatten var förbjudet och kallades rasism .

Som muslimska grupper började kräva könsuppdeladepooler, halalkött och dessutom krävde köttbulle och leverpostejfri barnomsorg , gav några uttryckte viss tvekan , men den rådande uppfattningen var att muslimerna naturligtvis tillåtas att skicka sina barn till frikadellefri institutioner .
Som det visade sig , att invandrarna inte bara om sprang på arbetsmarknaden , men att stora grupper snarare hålls speciellt kvinnliga familjehem på passivt inkomststöd , det uppstod en viss oro , men inte mer .

Citizen Skaparen distribuerade tusentals utan vidare eftertanke , dock självsäkra livslångt statligt finansierade förmåner . Brottet slog inte oseriöst spel med danskt medborgarskap , men det danska folkpartiet , som tog fräckheten av helsidesannonser att offentliggöra namnen på de nya danska medborgare med utländska namn .

Stor indignation steg samt en demografiska prognoser visade att över 30 procent . av befolkningen i början av detta århundrade kommer att vara invandrare eller ättlingar . Stor var den indignation i DR , och stor var ramaskri bland ledande politiker . Professorn , som presenterade siffrorna var främlingsfientliga .

Bland de kritiska borgmästare markerade Thorkild Simonsen från Århus i debatten . För honom , de accelererande problemen Gellerupparken klar , men han bekräftar i dag att han faktiskt var skällde av hans partikamrater att säga att det fanns för många invandrare .

” De stängde debatten utan att berätta vad de faktiskt gjorde , ” säger han nu i tidningen Jyllands-Posten .

Immigrant brottsligheten accelererade , men det var förbjudet att skriva att brottslingar var invandrare när de faktiskt var .

Tidningen Jyllands-Posten hade att tolerera en fördömande utslag av Pressrådeteftersom tidningen hade skrivit att två voldsdømte somaliska våldsbrottslingar var – somalier .

Den offentliga upprördhet fokuserade på dörrvakter klubbar, som var ovilliga att stänga invandrargrupper in . Det faktum att invandrare stod för lejonparten av ståhej vid diskotek , var en av de förbjudna informationen . Den typ av måste sägas . Det var ett uttryck för rasism . I dag talar vi omväxlande om cyklister och invandrargäng .

På ett sätt kan man säga att vi har haft en folkomröstning om invandringen – som alla tre faktiskt . Vid riksdagsvalet 2001 var det huvudsakliga temat invandring och resultatet berättade tydligt vad den allmänna opinionen var i frågan – men sedan hade problem också gradvis blivit så stora att de var öppna för alla.

Tillbaka vi inför frågan vad som verkligen är orsaken till denna politiska ovilja att konfrontera de monumentala problem .

Här bidragsgivare och journalisten Claes Kastholm Hansen förmodligen en viktig punkt : Han påpekar att danskarna har betalat dyrt för en känsla av skuld från 1930-talet och andra världskriget . ” Det som hände då , var så fruktansvärt att det i många , många decennier har varit omöjligt att beröra frågor om flyktingar och invandring . ”

En politiker som såg problemen , betedde sig i hans självöverskattningenså klumpig att han förlamad debatten i många år . Den dåvarande justitieministernErik Ninn – Hansen ledde oberoende flyktingpolitik , förlorade både ära och ministerpost och fick ett fängelsestraff . Om han hade tagit diskussionen via rätt kanaler , kunde ha sett mycket annorlunda .

Prev. MP Margrete Auken sätter saker i perspektiv genom att visa att hon inte har förstått allvaret . I en folkomröstning , sade hon : ” Det hade varit en otäck debatt i linje med antisemitism . ” I denna mening är orsaken till hela showen . Politikerna vågade inte säga sanningen . De fruktade debatten .

Leder: Den forbudte debat

Offentliggjort 02.08.08 kl. 03:00

HVAD SKULLE man egentlig have spurgt om? Hvordan skulle spørgsmålet til vælgerbefolkningen have været formuleret?

Det er et naturligt og nærliggende modspørgsmål, når vi spørger, hvorfor den danske udlændingepolitik aldrig har været udlagt til folkeafstemning – hvorfor befolkningen aldrig er blevet spurgt om sin mening om indvandrerpolitikken.

Svaret er imidlertid ganske enkelt: Man kunne såmænd have lagt hele teksten til udlændingeloven ud til folkeafstemning: Ja eller nej!

Der er næppe tvivl om, at udlændingeloven ville være blevet vedtaget med overbevisende flertal, hvis den var blevet udlagt til folkeafstemning i 1983, og hvis befolkningen havde skullet stemme ud fra det informationsgrundlag, den dengang havde til rådighed og ud fra den stemning, der udgik fra det politiske establishment.
Men til en folkeafstemning hører en forudgående debat, og en sådan debat fordrer reel oplysning. Denne reelle oplysning havde befolkningen ikke. Den var mere eller mindre aktivt undertrykt af berøringsangste politikere. En kritisk holdning til indvandringens omfang var forbuden tale.

Enhver kritisk bemærkning blev øjeblikkeligt skudt ned med verbale maskingeværsalver, hvor projektilerne var fyordene racisme, diskrimination, fremmedhad, indvandrerfjendskhed og den slags.

De få politikere og andre debattører, som advarede, blev øjeblikkeligt dæmoniseret, marginaliseret og om muligt latterliggjort.

Loven blev vedtaget. Befolkningen blev ikke spurgt.

Efterhånden som katastrofen tog form, tog flere – men stadig få – politikere spørgsmålet op. Borgmestrene i de mest belastede kommuner advarede, men blev ignoreret eller mødt med de efterhånden obligatoriske skældsord.

I forbindelse med en injuriesag i Højesteret konstaterede Dansk Sprognævn, at ordet racisme i befolkningen efterhånden var så udvandet, at det kunne bruges til blot at betegne afstandtagen fra noget.

Udlændingelovens konsekvenser blev efterhånden åbenlyse for enhver, men diskussionen var stadig tabubelagt.

Kyniske menneskesmuglere havde hurtigt fundet ud af, at der var penge i at lokke mere eller mindre reelle flygtninge til det store nordiske tagselvbord.

Nogle fremtrædende og højtråbende repræsentanter for flygtninge og indvandrere fandt ud af, at der manglede delikatesser på tagselvbordet og markerede sig i debatten ved at skælde ud og kræve ind. Det satte befolkningens forståelse for de forfulgte på prøve, men debatten var forbudt og blev kaldt for racisme.

Da muslimske grupper begyndte at kræve kønsopdelte svømmehaller, halalkød og tillige forlangte frikadelle- og leverpostejfri børneinstitutioner, gav nogle få udtryk for en vis modvilje, men den overvejende holdning var, at muslimer selvfølgelig skal have lov til at sende deres børn i frikadellefri institutioner.
Da det viste sig, at indvandrerne ikke just overrendte arbejdsmarkedet, men at store grupper tværtimod holdt især kvindelige familiemedlemmer hjemme på passiv forsørgelse, rejste der sig en vis bekymring, men heller ikke mere.

Statsborgerskaber uddeltes i tusindvis uden yderligere refleksion, men med vished for livslang statsfinansieret forsørgelse. Forargelsen ramte ikke den løsagtige omgang med danske statsborgerskaber, men Dansk Folkeparti, der tog sig den frækhed på helsidesannoncer at offentliggøre navnene på de nye danske statsborgere med fremmede navne.

Stor forargelse rejste sig tillige, da en demografisk fremskrivning viste, at over 30 pct. af befolkningen ved næste århundredskifte vil være indvandrere eller efterkommere. Stor var forargelsen i DR, og stor var forargelsen blandt toneangivende politikere. Professoren, der fremlagde tallene, var fremmedfjendsk.

Blandt de kritiske borgmestre markerede Thorkild Simonsen fra Århus sig i debatten. For ham var de accelererende problemer i Gellerupparken tydelige, men han bekræfter i dag, at han faktisk blev skældt ud af sine partifæller for at sige, at der kom for mange indvandrere.

»Man lukkede debatten uden at fortælle, hvad man rent faktisk foretog sig,« siger han nu til Morgenavisen Jyllands-Posten.

Indvandrerkriminaliteten accelererede, men det var forbudt at skrive, at kriminelle var indvandrere, når de faktisk var det.

Morgenavisen Jyllands-Posten måtte tåle en fældende kendelse fra Pressenævnet, fordi avisen havde skrevet, at to voldsdømte somaliske voldsforbrydere var – somaliere.

Den offentlige forargelse koncentrerede sig om dørmænd på diskotekerne, som var tilbageholdende med at lukke grupper af indvandrere ind. Det faktum, at indvandrere tegnede sig for broderparten af balladen på diskotekerne, var en af de forbudte oplysninger. Den slags måtte ikke siges. Det var udtryk for racisme. I dag taler man i flæng om rockere og indvandrerbander.

På sin vis kan man godt sige, at vi har haft folkeafstemning om indvandringen – hele tre faktisk. Ved folketingsvalget i 2001 var hovedtemaet indvandringen, og resultatet fortalte tydeligt, hvad befolkningens mening var om den sag – men da havde problemerne efterhånden også vokset sig så store, at de var åbenlyse for enhver.

Tilbage står vi med spørgsmålet, hvad der egentlig er årsagen til denne politiske berøringsangst over for de monumentale problemer.

Her har debattøren og journalisten Claes Kastholm Hansen formentlig en vigtig pointe: Han påpeger, at danskerne har betalt dyrt for en følelse af skyld fra 1930’erne og Anden Verdenskrig. »Det, der skete dengang, var så forfærdeligt, at det i mange, mange årtier har været umuligt at berøre emner om flygtninge og indvandring.«

En enkelt politiker, som så problemerne, opførte sig i sin selvovervurdering så klodset, at han lammede debatten i mange år. Daværende justitsminister Erik Ninn-Hansen førte selvstændig flygtningepolitik, tabte både ære og ministerpost og modtog en fængselsdom. Hvis han havde taget diskussionen ad de rigtige kanaler, kunne meget have set anderledes ud.

Tidl. folketingsmedlem Margrete Auken sætter tingene i perspektiv ved at demonstrere, at hun ikke har fattet alvoren. Om en folkeafstemning siger hun: »Det ville have givet en modbydelig debat på linje med antisemitisme.« I denne ene sætning ligger årsagen til hele balladen. Politikerne turde ikke sige sandheden. De frygtede debatten.