Vart tog yttrandefriheten vägen?

Nedanstående blogginlägg, som jag här kopierat, är uppenbarligen så ”farligt” att bloggaren tvingats radera inlägget och dessutom ta en paus i bloggandet. Kanske riskerar han även uteslutning ur sitt parti, SD. Tragiskt. Får vi inte diskutera vad som är sanning och vad som är lögn? Får vi inte längre öppet säga vad vi anser om hur verkligheten är beskaffad? Vad är det för farligt med detta? Är sanningen farlig?

Citat:

Två dagar har förflutit sedan bomberna i Oslo och dödsskjutningarna på Utøya, och mer och mer information kommer hela tiden fram om vad som skett. Jag ska inte förneka att min första tanke när jag i förrgår läste om dåden var att det måste röra sig om islamister. Så var dock inte fallet. Den gripne heter Anders Behring Breivik, är norsk och kallar sig själv nationalist. Det var nog många lättade suckar bland de politiskt korrekta när detta avslöjades. Nu kommer man att ha något att peka på när helst någon nämner islam och terrorism i samma andetag, ”Men titta på Norge, där var det en kristen nationalist!”

Flera kosmopoliter har också redan hunnit med att angripa den nationalistiska ideologin genom att försöka koppla ihop oss med Behring-Breiviks vannesdåd, underförstått att vi skulle ha skuld i vad som hänt då det var vår ideologi som drev honom till att handla som han gjorde. Dom försöker skuldbelägga oss, men jag känner ingen skam, jag känner ingen skuld. Är det någon som ska känna skuld är det kosmopoliterna. För vad var det som egentligen drev Behring Breivik? I det dokument han skickade ut innan han skred till verket klargör han detta med all tydlighet: Oro. Oro för att mångkulturen och islamiseringen hotar den kristna västvärldens fortsatta existens.

I ett norsk Norge, där 68-vänsterns befängda drömmar om ett mångkulturellt samhälle inte slagit rot hade denna tragedi aldrig hänt. Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.

Massakern i Norge må vara det värsta våldsdådet som Skandinavien sett sedan andra världskriget, men det är ingen blixt från klar himmel.

Detta är vad mångkulturen gör, den skapar konflikter mellan människor, leder till hat, våld och en allmän brutalisering av samhället.

Det som utmärker Oslo/Utøya förutom den extrema omfattningen av våldet är att gärningsmannen tillhör majoritetsbefolkningen. Standard i den mångkulturella våldsutövning vi sett runt omkring i västvärlden är annars att det är invandrare som ger sig på personer ur majoritetsbefolkningen eller en annan invandrargrupp.

Dock så är inte fallet unikt. I december 2005 skakades australiensiska Sydney av raskravaller när hundratals vita ungdomar löpte amok i jakt på arabiska invandrare. Motivet bakom var att utkräva hämnd för ett antal råa gruppvåldtäkter som libanesiska män utsatt vita flickor för under veckorna innan.

Kravallerna var, precis som massakern i Norge, en protest mot mångkulturen och dess konsekvenser. Den som tror att mer ”öppenhet” eller ”tolerans” är lösningen är fel ute. Problemet är större än ”segration”, ”utanförskap” och ”fördomar”. Problemet är att mångkulturen är en väldigt, väldigt dålig idé som inte fungerar i praktiken. Och så länge liberaler och socialister vägrar förstå detta och göra något åt det så kommer vi få se fler kravaller, mer hat, våld och motsättningar. Slut citat.

Leo Sundberg om Sd

Leo Sundbergs blogg är tydligen borttagen, men här finns ett inlägg sparat. Ett avsnitt:
”Vad Sd inte är och hur Sd bör bemötas
Sd är inte Hitlers nazister i en ny förpackning. Även om det finns smygrasism inom Sd finns det också medlemmar som inte är rasister utan som lockats av partiets nya mjukare profil. Den demonisering av Sd som förekommer hos AFA och vissa journalister är en vrångbild som få av de missnöjda väljare som stödjer Sd känner igen sig i. Vissa ser Sd som ett så stort hot att de drar till med vilka överdrifter som helst för att sänka partiet. Det skadar inte bara deras egen trovärdighet mer än Sd:s, utan förstör också det demokratiska debattklimatet. Sd bör precis som Vänsterpartiet trots sina tidvis suspekta kopplingar behandlas som vilket parti som helst. Medan V som fått vara med i debatten ligger stadigt på en viss nivå så växer Sd lavinartat trots, eller just tack vare, att de inte släpps in i debatten. Att inte debattera mot ett parti som bygger på enkla lösningar gynnar detta parti långt mycket mer än de som vill stoppa det. Även en normalbegåvad människa inser ju att en anti-Sd-pamflett från sossarna eller folkpartiet är just en partsinlaga där man bara hör ena sidans perspektiv. Skulle man angripa Sd i en debatt där två partier möts på lika villkor, så kan väljaren också se hur dåliga Sd är på att svara för sig när det kommer till andra frågor än invandringen.
Men – och detta är troligtvis orsaken till fegheten – det skulle också betyda att de etablerade partierna skulle tvingas stå till svars för sin invandringspolitik. Vill man bemöta Sd och stoppa Sd måste man som etablerad politiker erkänna att det egna partiets invandringspolitik är hopplöst korkad och aldrig kan hålla i längden – och lägga om kursen. Detta är vad (vågar jag påstå) 90 % av Sd:s väljare vill höra och den nyckel som lätt skulle kunna hålla Sd borta från riksdagen. Men det måste ske till ett pris av att de gamla partierna sväljer stoltheten och ger Sd rätt i själva sakfrågan samtidigt som man förstås kan ta avstånd från Sd:s drömmar om ett etniskt homogent samhälle. Så länge de andra partierna vägrar göra det kommer Sd växa precis på samma sätt som trycket i en tryckkokare med locket på och en stigande temperatur under plattan. Problemet här är delvis att många inom de gamla partierna innerst inne vet att invandringspolitiken har gått rejält snett, men att ingen vill vara den som ställer sig i skottgluggen eftersom all kritik mot detta kommer kunna användas mot denne i framtiden. Denna rädsla för att kallas rasist har gjort att små men högljudda grupper inom partierna har satt agendan: likhetstecken mellan invandringskritik=rasism. Det behövs mycket mer civilkurage hos de etablerade partiernas politiker, jag har offentligt sagt inom socialdemokraterna att jag var emot deras invandringspolitik och det gjorde visserligen att jag inte blev populär i partiet men om fler gjorde som jag skulle det ganska snabbt ta skruv. Å andra sidan måste man då sätta större värde på sin personliga integritet och demokratiska ideal än den politiska karriären. Det kunde jag men det kan inte alla.
Som en parantes kan här nämnas att LO-facket har gjort en försiktig trevare i frågan (se sidan 84); där man anser att man borde prioritera att hjälpa de invandrare som redan bor i Sverige istället för att ta in nya. Vi får se hur detta förslag bemöts: ska LO utmålas som en rasistisk organisation också, eller ska poletten till sist trilla ner för sossarna? Det är faktiskt inte en dödssynd att ha åsikter om invandringspolitiken. Kritiken har förstås en helt annan tyngd när den kommer från en etablerad fackförening än ett parti utanför riksdagen med tveksamt förflutet.”  Leo Sundberg

Kurdo Baksi rädd för sverigevänner?

Kurdo Baksi är orolig att ett sverigevänligt parti ska komma in i EU-parlamentet. (Aftonbladet 2009-01-02)

Han påstår också att Sverigedemokraternas framgångar beror på att de använder sig av lögner.

Men han kan inte redovisa en enda lögn från Sd. Helt enkelt för att det inte finns någon. Den enda lögnen här är alltså Baksis.

Någon har sagt att det är lätt att vara Sverigedemokrat. Man behöver bara hålla sig till sanningen.

Kurdo Baksi ska veta en sak:  Sverigedemokraterna finns för att tillräckligt många svenskar anser att de behövs. Svenska folket har sin demokratiska rätt att välja vilket parti de vill. Även ett Sverigevänligt.

Barnen är värdelösa

I Sverige är barnen totalt värdelösa. Vården av dem räknas inte som ett arbete, utan som arbetslöshet. Om vi satte värde på barnen, så skulle givetvis vården av dem vara ett värdefullt arbete.

En mamma som vårdar och fostrar två-tre barn räknas inte som en samhällsnyttig arbetande medborgare, utan som en arbetsskygg, mindre vetande halvidiot.

Hon fostrar ju framtidens svenska medborgare. Hon gör ju ett jättejobb, men får bara förakt, avsky och hat från politiker och feminister.

En typisk representant för den barnföraktande, hemmamammaföraktande politiska eliten är Martin Tunström.

Han skriver (29 november, 2007): Arbete, inte vårdnadsbidrag:

  • Regeringen har för avsikt att införa ett vårdnadsbidrag. För mig är det obegripligt att en regering som säger sig ha vunnit val på arbetslinjen vill verka för att fler stannar hemma, och då särskilt kvinnor, och därtill får betalt för detta. Vårdnadsbidraget medger förvisso förvärvsarbete under den tid man erhåller vårdnadsbidrag, men problematiken kvarstår fortfarande när en betydande grupp av människor – som också är det uttalade syftet enligt det av regeringen utskickade pressmeddelandet om införandet av vårdnadsbidraget – stannar hemma och därmed uteblir med sin medverkan i arbetslivet.
  • Detta i sin tur innebär en negativ inverkan på den kommunala ekonomin, då kommunen förlorar skatteintäkter samtidigt som man betalar ut bidrag för att folk skall vara hemma. Vid en socialdemokratisk valseger borde vårdnadsbidraget stå högst upp på den lista över “reformer” från den borgerliga regeringen som omgående skall avskaffas.
  • Martin Tunström
    SSU Helsingborg

Vilket utstuderat förakt för mödrarnas ovärderliga arbete med att föda, amma, vårda och fostra samhällets nya medborgare!

Jämför detta med vad Sverigedemokraterna skriver:

  • Familjen är hjärtats fosterland
  • Sverigedemokraterna ser med oro på de senaste decenniernas samhällsutveckling där den traditionella familjens betydelse och familjelivets värden i allt högre utsträckning har kommit att ifrågasättas och nedvärderas av destruktiva krafter inom samhället. Föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn diskrimineras av ideologiska skäl till förmån för andra barnomsorgsalternativ och staten har mer och mer kommit att överta föräldrarnas fostrande och vårdande roll.
  • Sverigedemokraterna vill:
  • Verka för ökad valfrihet inom barnomsorgen och förbättrade villkor för de föräldrar som väljer att själva ta hand om sina barn i hemmet.
  • Minska barngrupperna inom barnomsorgen.
  • Helt överlåta uppdelningen av föräldraförsäkringen åt familjerna själva.

Du som vill vara hemma med dina barn bör noga kolla vilket parti som har den bästa politiken för valfrihet och familj.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Folket som inte duger

Det svenska folket duger inte att själva bygga sitt land. Vi måste ha hjälp. Detta får vi veta från våra högsta politiker.

Politikerna frågar: Finns det några svenskar? Finns det någon svensk kultur?

Bönder från Afrika och Mellanöstern tas in i massor. Dom ska hjälpa oss töntar bygga Sverige. Men de verkar inte få några jobb. Trots det behöver vi dom? Vi klarar oss inte utan dom?

Det är något som inte stämmer. Om vi så desperat behövde dem, så skulle de ju inte vara arbetslösa, eller hur? Då skulle ju Malmö/Rosengård vara den mest avundsvärda platsen i Sverige? Alla kommuner skulle slåss om de eftertraktade invandrarna. Men så är det ju inte.

Politikerna ljuger uppenbarligen. Men varför? Och varför denna massinvandring, som vi uppenbarligen inte behöver?

Jag känner igen mig i Martin Kinnunens artikel, i SD-Kuriren, om ”Världens sämsta folk i världens bästa land”. Han skriver om Fredrik Lindströms humorshow:

  • Ungefär mot mitten av föreställningen så kändes det som att skratten så smått började fastna i halsen. Han föreläste (ja det kändes närmast som en humoristisk föreläsning) om ett folk som i sin iver att modernisera sig och utvecklas tappat kontakten med sin historia och sina familjer. Ett folk som inte tar ansvar för sina egna liv och lämnar över på tok för mycket ansvar på myndigheter och som är så konflikträdda och självföraktande att t ex en fungerande invandringspolitik omöjliggörs. Han talade inte om ”landet lagom” utan om ”landet extrem”. Ett land som hamnar i topp vad gäller föränderlighet och i topp vad gäller självständighet. Dvs ett traditionslöst och ensamt folk (vi är i topp i världen vad gäller ensamhushåll t ex). Han menar att efter att Sverige tog sig upp ur fattigdomen kring sekelskiftet så var det någonstans efter andra världskriget som något gick fel.

Politikerna ljuger. Varför? Varför spyr de sitt förakt över oss? Varför duger vi inte?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Men Churchill hade rätt…

Winston Churchill varnade på sin tid för Hitler. Makthavarna lyssnade inte. Man såg inte Hitler som ett hot. Churchill varnade förgäves.

Idag varnar Churchills sonson för islam. Inte heller idag lyssnar makthavarna.

De många som varnar för islam, har inget att vinna, men allt att förlora. De förlorar sitt anseende, de förlöjligas de stämplas som rasister, förlorar sina jobb, förlorar sina karriärer, ibland även sina liv.

De som säger att varnarna har fel, de får betalt för att säga det. Deras jobb och karriärer är beroende av att de säger det.

Vem är mest trovärdig?

Vad gör då makthavarna, inte bara i Sverige, utan i hela Europa? Jo, de demoniserar varnarna och utmålar dem som det verkliga hotet. Muslimer är ofarliga små ”tomtar”, som Ayatolla Khomeini ju ansågs vara när han levde i Paris. Senare visade han dock sitt rätta ansikte. Men ingen har lärt sig något.

Dessa varnare, som förlorar sina jobb och får yxor i sina dörrar och som ständigt hotas till livet, de utmålas som nya Hitlers, som vill utrota alla invandrare.

Ska vi aldrig lära oss? Är inte de som hotar farligare än varnarna?

Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Salman Rushdie och Lars Hedegaard, skulle de vara Hitlers efterföljare?

Eller är de bara, som gamle Churchill, mer klarsynta än vi andra?

När Sverigedemokraterna varnar för att islam är ett hot mot västerländernas frihet, vilka är då farligast, de som varnar eller de som hotar, de som ser hotet eller de som inte vill se?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Värna Sverige är inte rasism

Min familj tror att jag blev rasist och nazist när jag blev Sverigedemokrat.

Jag hatar nazism och rasism. Allt jag vill är att värna Sverige. Har det gått så långt att detta har blivit lika med rasism?

  • Sverige är svenskarnas land. Sverigedemokraterna menar med detta inte att vi svenskar är bättre än andra, utan att Sverige är den enda plats på jorden där vi har en absolut rätt att verka och kan utveckla vår egen särart och identitet. / Från Sverigedemokraternas hemsida.

Så här skriver arbetarförfattaren Wilhelm Moberg:

  • Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. / Svensk strävan, 1941. Läs mer på bloggen I mitt Sverige!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

%d bloggare gillar detta: