Min debatt med Lena Sommestad 2) och slut

Lena Sommestad vill ge upprättelse till hemmaföräldrar!

(Ja, det vore ju en rubrik att önska sig. Men det tror jag ju inte.)

Det här är mitt svar till Lena Sommestad. Hon svarade aldrig. Hon tog en paus i bloggandet istället.

Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag,  som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val.  För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt  som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och  statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.

Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals  berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt  arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!

På detta fick jag alltså inget svar.

Mvh Feminix

Annonser

Sanningen om barnomsorgspengen

En av giganterna inom kritiken mot den socialistisk/feministiska familjeplitiken, Bo C Pettersson skriver ett genmäle till en artikel i Nerikes Allhanda (finns tyvärr inte på nätet):

Vilseledning i NA om barnomsorgspengen

I en nyhetsartikel i NA 2/7 under rubriken ”Sköt barnomsorgen själv – få betalt av kommunen”, ger skribenterna läsaren intrycket att den lag om ”Barnomsorgspeng”, som trädde i kraft 1 juli, plötsligt skulle göra det enkelt för en förälder att få betalt från kommunen för att själv ta hand om sina småbarn hemma.

Men riktigt så enkelt som artikeln ger intryck av är det inte; föräldern måste t ex:

  • Öppna firma i barnomsorgsbranschen med allt vad det innebär av administrativt krångel för folk som kanske inte alls är inställda på att bli egna företagare.
  • Ta emot minst lika många ”främmande” barn som egna.
  • Kunna visa att firman besitter god barnomsorgskompetens.

Vad detta innebär i praktiken är svårt att förutsäga, men tämligen säkert är att kraven kommer att utesluta många föräldrar som tar hand om sina barn på ett alldeles utmärkt sätt.

  • Kunna visa att lokalerna är ändamålsenliga för större barnomsorgsverksamhet (än de förmodligen var avsedda för).

Återigen, hur dessa regler kommer att tillämpas i praktiken återstår att se, men även här torde man kunna utgå från att många hugade – och i övrigt lämpliga – kommer att förkastas.

Från ovan listade villkor framgår att även vår nuvarande borgerliga regering (alltså, inte bara vänstern) är beredd att gå långt för att förhindra att föräldrar gör det mest naturliga, det de är biologiskt programmerade för: att ta hand om sina barn när de är små!

Den nya lagen om barnomsorgspeng gör mig och andra, som vill se mer valfrihet i barnomsorgen, kluven:

Å ena sidan innebär pengen otvivelaktigt ytterligare en möjlighet för föräldrar att göra det så många av dem instinktivt vill, å den andra innebär alla till den knutna villkor att godtycket och orättvisorna i statens behandling av föräldrarna förvärras. (Vissa kommer att godkännas som barnomhändertagare, andra att förkastas, på grundval av villkor som staten fastställer och som föräldrarna inte har något inflytande över.)

Kombinera insikten om denna nya möjlighet och dess villkor med alla övriga befintliga delsystem med tillhörande villkor, som ingår i den svenska familjepolitiken (barnbidraget,föräldraförsäkringen, bostadsbidraget, den kommunala barnomsorgen och vårdnadsbidraget), och fram träder bilden av en familjepolitiskt träsk som inte bara är svindyrt samhällsekonomiskt och grundlagsstridigt i sina frihetsinskränkningar utan också så komplicerad att ingen, inte ens statens egna experter som jobbar heltid med det, kan alla detaljerna.

Det är dags för storstädning i familjepolitiken! Skrota alla ovan listade delsystem och ersätt dem med en enda lösning, t ex en generell barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för eller köpa barnomsorg för!

Först då försvinner godtycket och orättvisorna och först då försvinner möjligheten för staten att styra föräldrarna i den för dagen rådande politiskt korrekta riktningen.

Bo C Pettersson, Västerås

Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (http://www.barnensratt.se)

Infantila vuxna sviker barnen

Den vackraste bilden av alla, den av en moder med sitt barn i famnen, har av socialdemokraterna gjorts till något skamligt och fult, en ”kränkning av kvinnans jämställdhet”.

Vårt infantila vuxensamhälle sviker barnen när det förnekar vetenskapen, som ju säger att barnen behöver tre år med sin anknytningsperson, för att bygga upp en stabil tilltro till livet och människorna.

Lögnen att kvinnor vill föda barn bara för att så fort som möjligt lämna bort dem har förvandlats till en officiell sanning.

Svenska folket har under trettio års tid hjärntvättats att tro att vård av egna barn är något att skämmas för och att barnen inte behöver sin mor utan kan anknyta till ett helt gäng surrogatmödrar.

Bara en liten klick högutbildade och högavlönade kvinnor med makt och höga röster är nöjda och stöder dagens ”krossa-moderskapet-politik”.

Vuxna människors behov av jämställdhet får inte köra över barnens behov av en stabil anknytning till en person.

En ettåring behöver sin mamma, inte dagis.

Barnen borde garanteras tre års anknytning med sina mödrar. Under de åren ska givetvis hennes arbete räknas som ett arbete med barnomsorg.

Barnen – stordrift – som kycklingar

Barnen har idag så låg status, att man, i jämställdhetens namn, måste låtsas att kvinnor aldrig blir gravida, aldrig ammar, aldrig vårdar friska eller sjuka barn. Åtminstone inte en dag mer än männen.

Alltså har sossarna rationaliserat bort föräldrarna från barnomsorgen, så att den kan liknas med uppfödning av kycklingar, kalvar och grisar. Så få personal per barn och djur som möjligt. Så många barn och djur i grupperna som möjligt.

Jämställdheten låtsas att människor, utan att ta skada, kan födas upp utan familjer, i stora kollektiv, som i djurfabriker.

Jämställdheten grundar sig på en lögn; att könen föds lika och fostras till olika kön. På dagis måste personalen fostra barnen enligt de nya direktiven. De traditionella könsrollerna skall bekämpas. Med rätt fostran skall barnen växa upp till könsneutrala vuxna. Därför skall pojkar styras till flicklekar och flickor styras till pojklekar.

Jämställdheten grundar sig också på villfarelsen att människan inte behöver trygga, starka familjer. Därför har feminismen tillsammans med sossar och vänster, krossat familjerna och barnens rätt till sina föräldrar.

Föräldrar stryrs, genom straffbeskattning på familjeförsörjaren, till att heltidsarbeta båda två. Lika skatt för alla, oavsett hur många som ska leva på lönen är ett straff för de som vill leva traditonellt. Ingen vuxen har idag tid för barnen. De är helt övergivna av vuxenvärlden.

Att tvinga kvinnor bort från barnen, är inte att göra dem jämställda. Det är att ställa dem under förmyndare och behandla dem som idioter, som inte begriper sitt eget bästa.

Idag ses arbetet med egna barn, som en föråldrad livsstil, en privat hobby, jämförbar med rädsla för att arbeta och göra nytta i samhället. Att vårda samhällets framtid är i makthavarnas ögon inte mer värt än att ligga på soffan och äta praliner.

Istället för att tvinga bort kvinnorna från det ”värdelösa” arbetet med barn, hem och familj, måste givetvis detta arbete uppvärderas. Det måste jämställas med arbetet med andras barn, andras hem och andras familjer.

Jämställ hemmabarn med förskolebarn och hemmaföräldrar med bortaföräldrar!

Finns det något parti i Sverige, som vågar kräva detta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Barnen är värdelösa

I Sverige är barnen totalt värdelösa. Vården av dem räknas inte som ett arbete, utan som arbetslöshet. Om vi satte värde på barnen, så skulle givetvis vården av dem vara ett värdefullt arbete.

En mamma som vårdar och fostrar två-tre barn räknas inte som en samhällsnyttig arbetande medborgare, utan som en arbetsskygg, mindre vetande halvidiot.

Hon fostrar ju framtidens svenska medborgare. Hon gör ju ett jättejobb, men får bara förakt, avsky och hat från politiker och feminister.

En typisk representant för den barnföraktande, hemmamammaföraktande politiska eliten är Martin Tunström.

Han skriver (29 november, 2007): Arbete, inte vårdnadsbidrag:

  • Regeringen har för avsikt att införa ett vårdnadsbidrag. För mig är det obegripligt att en regering som säger sig ha vunnit val på arbetslinjen vill verka för att fler stannar hemma, och då särskilt kvinnor, och därtill får betalt för detta. Vårdnadsbidraget medger förvisso förvärvsarbete under den tid man erhåller vårdnadsbidrag, men problematiken kvarstår fortfarande när en betydande grupp av människor – som också är det uttalade syftet enligt det av regeringen utskickade pressmeddelandet om införandet av vårdnadsbidraget – stannar hemma och därmed uteblir med sin medverkan i arbetslivet.
  • Detta i sin tur innebär en negativ inverkan på den kommunala ekonomin, då kommunen förlorar skatteintäkter samtidigt som man betalar ut bidrag för att folk skall vara hemma. Vid en socialdemokratisk valseger borde vårdnadsbidraget stå högst upp på den lista över “reformer” från den borgerliga regeringen som omgående skall avskaffas.
  • Martin Tunström
    SSU Helsingborg

Vilket utstuderat förakt för mödrarnas ovärderliga arbete med att föda, amma, vårda och fostra samhällets nya medborgare!

Jämför detta med vad Sverigedemokraterna skriver:

  • Familjen är hjärtats fosterland
  • Sverigedemokraterna ser med oro på de senaste decenniernas samhällsutveckling där den traditionella familjens betydelse och familjelivets värden i allt högre utsträckning har kommit att ifrågasättas och nedvärderas av destruktiva krafter inom samhället. Föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn diskrimineras av ideologiska skäl till förmån för andra barnomsorgsalternativ och staten har mer och mer kommit att överta föräldrarnas fostrande och vårdande roll.
  • Sverigedemokraterna vill:
  • Verka för ökad valfrihet inom barnomsorgen och förbättrade villkor för de föräldrar som väljer att själva ta hand om sina barn i hemmet.
  • Minska barngrupperna inom barnomsorgen.
  • Helt överlåta uppdelningen av föräldraförsäkringen åt familjerna själva.

Du som vill vara hemma med dina barn bör noga kolla vilket parti som har den bästa politiken för valfrihet och familj.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det svenska helvetet för barnen

Ettåriga barnet måste in på dagis. Mer än heltid. Tio timmar. Sen bli hämtad av trötta föräldrar och sova och samma nästa dag och nästa. Sen skola, fritids, tio timmar, se föräldrarna en kort stund, sen sova och samma nästa dag.

Nu hörde jag idag att fritids tar slut för barnen när de är tio år. Förut var det tolv år. Nu tio år. Man måste spara pengar. Över tjugo barn per vuxen.

Nu ska tioåringarna klara sig ensamma både före och efter skolan för ingen, ingen enda vuxen har tid för dem. Alla har något som är mycket, mycket viktigare att göra, än att vara med dem. Detta är budskapet till våra barn: Vi vuxna struntar i er! Vi älskar att jobba hela dagarna. Vi älskar jobbet mer än barnen. Särskilt mammorna älskar att jobba borta från barnen. Gärna på dagis eller fritids, med andras barn. Bara kvinnorna slipper sina egna ungar så blir de så lyckliga. Men att barnen är övergivna, ledsna och vilsna, det bryr sig ingen vuxen i Sverige om.

Sverige har helt enkelt blivit ett helvete för barnen. Men alla kvinnor vill inte överge sina barn. Feministerna har tvingat dem. De påstår att alla kvinnor vill jobba hellre än att ta hand om barnen. Det är lögn.

Jag känner två småbarnsmammor. Den ena kan, och vill, vara hemma och ta hand om sina tre barn, mellan sju och elva år. Hon lever ensam med barnen. Hon är förtidspensionär, därför kan hon ta hand om barnen. Annars skulle det inte gå. Det är garanterat ett heltidsarbete att klara tre ungar. Men inte ett öre anses hennes arbete värt. Om hon jobbade som städerska skulle en massa andra personer avlönas för att ”vakta, vårda och fostra” hennes barn från ett års ålder till tio år. Vid fyllda tio överger alla vuxna barnen, till och med fritids överger dem. Utan hemmamamma skulle de komma hem till ett tomt hem.

Den andra väntar sitt tredje barn i sjätte månaden, arbetar med tunga lyft, fick yrsel, fick bli sjukskriven, en månad framåt till två månader före beräknad förlossning. Då får hon ta av sina mammamånader, som hon då förlorar tillsammans med sitt barn, när det väl är fött. Då ringer försäkringskassan, det fattas två dagar. Hon behöver något specialintyg….

När yngsta barnet är ett år; dagis, mellanbarnet, första klass och fritids, äldsta barnet skola, sen ensam. Föräldrarna måste båda två jobba borta. Ingen av dem har en aning om hur deras barn lever sina vardagsliv. Ingen av dem lever med barnen. Ingen av dem känner barnen.

Detta är ett helvete!

Förr, innan feminismen, när skatten var rättvis, kunde familjen leva på en lön. Mammorna, som ville, kunde vara hemma i lugn och ro. Då var Sverige en idyll. Man hade tid för trygghet och gemenskap. Nu vet ingen vad de orden betyder.

Nu – ett helvete!
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hemma-Mammor – Våra Hjältinnor

Låt alla kvinnor få vara hemma! Det skriver en insändare i Nerikes Allehanda, 08-08-28.

  • Sverige lever kvar i det förgångna. Närmare bestämt vid en tid då socialdemokraten Alva Myrdahl bestämde hur folkhemmet skulle se ut. Fostrarinnorna i storbarnkammare skulle uppfostra nya medborgare i stället för som tidigare föräldrarna. Folkhemmet blev vår familj, vår mamma och pappa. På 1980-­talet var hemmamamman nästan utrotad, tack vara Alva. I stora delar av världen är det naturligt att småbarnsmammor jobbar mindre eller inte alls.
  • I USA vill man inte ha en ny människa, den gamla duger bra. Därför lever låga skatter och skatteavdrag för barnfamiljer kvar sen gamla tider. Allt för att barnfamiljer ska kunna leva på en lön. Många karriärkvinnor och småbarnsmammor säger upp sina kvalificerade jobb för att bli hemmamammor. I ett land där moderlighet och moderskap är en stor del av livsstilen kan kvinnor lämna arbetslivet för att bli heltidsmammor utan att förlora prestige eller meritvärde.
  • USA har de senaste åren haft en hög tillväxt, som skapar en mängd nya jobb, särskilt inom servicesektorn där kvinnor ofta jobbar. Arbetslösheten är låg. Kanske just för att mammor får vara mammor så länge de vill. Att försörjas av en man ses inte som ett nederlag utan som ett tecken på kvinnans attraktion och värde.
  • Moderskärlek kan beskrivas som den enda sanna kärleken, eftersom den inte fordrar någon kärlek tillbaka. Den är villkorslös. Ingen fröken på något dagis kan känna såsom en mamma gör för sitt barn. De har inte tid att känna så heller med allt större barngrupper och allt yngre barn.
  • Hemmamammor passar inte in i det moderna folkhemmet. De gör inget riktigt jobb med riktig lön, de betalar ingen skatt. Hemmet och familjen behövs inte längre utan det är folkhemmet som gäller. Med botemedlet när barn och ungdomar mår dåligt eller får allvarliga problem är just hemmet med en mamma och en pappa. Gärna ett hem med en förälder hemma på heltid.
  • Det bevisar alla annonser och efterlysningar som socialförvaltningen har av familjehem där en vuxen måste vara hemma på heltid. Då när barnet/ungdomen redan är förstörd eller skadat efter all ha uppfostrats av folkhemmet då duger familjen med hemmamamman i spetsen bra. Trots allt finns såna hem och familjer fortfarande, mycket tack vare mammorna.
  • De senaste tio åren har larmrapporterna om kvinnors ohälsa duggat tätt. Fördubblingen av sjukfrånvaron i Sverige beror till stor del på att världens mest jämställda, friskaste och mest långlivade kvinnor är sjukskrivna. De sjukskrivna kvinnorna visar diffusa symptom på diffusa sjukdomar som utbrändhet, utmattning och ångest.
  • Antalet förtidspensionerade har ökat och närmar sig tio procent av befolkningen i åldrarna 20 – 64 år. Cirka två tredjedelar av alla förtidspensionärer är kvinnor. Vid 2000 talets början har Sverige återigen en massa hemmamammor, statliga hemmamammor. Det är helt okej eftersom den nya tidens hemmamamma försörjs av staten och inte av sina män.
    ”Hemmamamman”
    Örebro

Insändaren fick 47 svar. Ett axplock:

Speb skriver:

Kunde knappast sägas bättre. I stället för att nedvärdera hemmamammans roll borde man uppskatta den och göra den till en merit. Jag vet att i USA har en del med ”mammajobbet” i sin cv. Premiera dessa som väljer ”mammarollen” i stället för att straffa dem, som systemet i dag gör. Att vara mamma är ingen kvinnofälla, medan att tvinga ut kvinnor i arbetslivet och tvinga dem att lämna bort sina barn – det är den egentliga kvinnofällan.

kaahb skriver:

Jag tror vi är många (särskilt mammor) som håller med. Att få vara mamma med allt vad det innebär är något fantastiskt, en del av livets djupaste mening. Att vara hemma med barnen ser jag som det viktigaste (och för all del mest intensiva) jobbet jag kommer att ha i livet. Här får jag vara med och ge barnen en lugn, trygg och stressfri tillvaro där de blir sedda och lyssnade på – av sin egen mamma.
Man måste inte leva i alla ”rum” i livet samtidigt. Karriärfeminister och proffstyckare får det att låta som att jag blir ”fastlåst” vid spisen för hela livet, av min hemske man, för pengarnas skull (ett vårdnadsbidrag på futtiga 3000 kronor). I själva verket är det jag som har valt att bejaka just att jag är kvinna och mamma, och tillåta mig att ge mig till det ”uppdraget” under de korta år då barnen är små. För mig är det det verkliga självförverkligandet!

Speb igen:

…jämställdhet betyder inte att alla ska göra samma saker utan att alla gör det som de är bäst på. Det är en stor missuppfattning att kvinnan inte är jämlik mannen om hon inte gör samma sorts jobb som mannen. Är då mannens jobb norm?
Det är just valmöjligheten som är frågan. Enligt femenismen och socialdemokraterna med flera finns det bara ett val att välja på, dagis för barnen och arbete för kvinnorna. Den som är kvinna och vill välja att vara hemma med sina barn ses som någon från förra årtusendet. Då är man inget värd. Man drar inte sitt strå till stacken eller betalar skatt. Men även oavlönat arbete är ett arbete, även om det inte uppskattas efter förtjänst. Ingen ser det egentliga värdet av detta, att det ger trygga barn som har större chans att klara sig från droger, kriminalitet, depression med mera. Där kommer även familjehem in i bilden.
Så jag håller med skribenten till 100 procent.

En farmor skriver:

Mamma hemma! Ja, tänk om det blev verklighet i vårt land. Vilken vinst det skulle bli för våra barn! Tänk att få ha en mamma som är betrodd att klara av sin roll som mamma. Jag läste en insändare för ett tag sedan i NA. Där skrev han att barn som får ha lite lugn och ro blir kreativa. Man skulle som vuxen inte vilja ha en dag som barnen har Först fritis sen skolan sen fritis sen hem. Det är inte undra på att så många barn är stressade redan som små. Det är synd att familjen ligger lägst på vår skala allt som har med hem och barn räknas väldigt lågt.
Jag undrar vad som är livskvalitet i dag.

4barnshemmamamma östansjö skriver:

Vad rätt du har! Tänk om mammor kunde få arbeta hemma för det är ju ett dygnetruntarbete när barnen är små med gott samvete. Naturligtvis med skattelättnad och vårdbidrag. När det arbetet äntligen uppskattas och respekteras då kan vi snacka om jämlikhet. Nu ska kvinnor jobba dubbelt/tredubbelt. Det är ju det som är kvinnofällan. Inte undra på att det blir skillsmässor och stökiga barn och mammor som mår dåligt. Inför valmöjlighet. Upp till kamp tjejer!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

%d bloggare gillar detta: