Barnen är värdelösa

I Sverige är barnen totalt värdelösa. Vården av dem räknas inte som ett arbete, utan som arbetslöshet. Om vi satte värde på barnen, så skulle givetvis vården av dem vara ett värdefullt arbete.

En mamma som vårdar och fostrar två-tre barn räknas inte som en samhällsnyttig arbetande medborgare, utan som en arbetsskygg, mindre vetande halvidiot.

Hon fostrar ju framtidens svenska medborgare. Hon gör ju ett jättejobb, men får bara förakt, avsky och hat från politiker och feminister.

En typisk representant för den barnföraktande, hemmamammaföraktande politiska eliten är Martin Tunström.

Han skriver (29 november, 2007): Arbete, inte vårdnadsbidrag:

  • Regeringen har för avsikt att införa ett vårdnadsbidrag. För mig är det obegripligt att en regering som säger sig ha vunnit val på arbetslinjen vill verka för att fler stannar hemma, och då särskilt kvinnor, och därtill får betalt för detta. Vårdnadsbidraget medger förvisso förvärvsarbete under den tid man erhåller vårdnadsbidrag, men problematiken kvarstår fortfarande när en betydande grupp av människor – som också är det uttalade syftet enligt det av regeringen utskickade pressmeddelandet om införandet av vårdnadsbidraget – stannar hemma och därmed uteblir med sin medverkan i arbetslivet.
  • Detta i sin tur innebär en negativ inverkan på den kommunala ekonomin, då kommunen förlorar skatteintäkter samtidigt som man betalar ut bidrag för att folk skall vara hemma. Vid en socialdemokratisk valseger borde vårdnadsbidraget stå högst upp på den lista över “reformer” från den borgerliga regeringen som omgående skall avskaffas.
  • Martin Tunström
    SSU Helsingborg

Vilket utstuderat förakt för mödrarnas ovärderliga arbete med att föda, amma, vårda och fostra samhällets nya medborgare!

Jämför detta med vad Sverigedemokraterna skriver:

  • Familjen är hjärtats fosterland
  • Sverigedemokraterna ser med oro på de senaste decenniernas samhällsutveckling där den traditionella familjens betydelse och familjelivets värden i allt högre utsträckning har kommit att ifrågasättas och nedvärderas av destruktiva krafter inom samhället. Föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn diskrimineras av ideologiska skäl till förmån för andra barnomsorgsalternativ och staten har mer och mer kommit att överta föräldrarnas fostrande och vårdande roll.
  • Sverigedemokraterna vill:
  • Verka för ökad valfrihet inom barnomsorgen och förbättrade villkor för de föräldrar som väljer att själva ta hand om sina barn i hemmet.
  • Minska barngrupperna inom barnomsorgen.
  • Helt överlåta uppdelningen av föräldraförsäkringen åt familjerna själva.

Du som vill vara hemma med dina barn bör noga kolla vilket parti som har den bästa politiken för valfrihet och familj.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det svenska helvetet för barnen

Ettåriga barnet måste in på dagis. Mer än heltid. Tio timmar. Sen bli hämtad av trötta föräldrar och sova och samma nästa dag och nästa. Sen skola, fritids, tio timmar, se föräldrarna en kort stund, sen sova och samma nästa dag.

Nu hörde jag idag att fritids tar slut för barnen när de är tio år. Förut var det tolv år. Nu tio år. Man måste spara pengar. Över tjugo barn per vuxen.

Nu ska tioåringarna klara sig ensamma både före och efter skolan för ingen, ingen enda vuxen har tid för dem. Alla har något som är mycket, mycket viktigare att göra, än att vara med dem. Detta är budskapet till våra barn: Vi vuxna struntar i er! Vi älskar att jobba hela dagarna. Vi älskar jobbet mer än barnen. Särskilt mammorna älskar att jobba borta från barnen. Gärna på dagis eller fritids, med andras barn. Bara kvinnorna slipper sina egna ungar så blir de så lyckliga. Men att barnen är övergivna, ledsna och vilsna, det bryr sig ingen vuxen i Sverige om.

Sverige har helt enkelt blivit ett helvete för barnen. Men alla kvinnor vill inte överge sina barn. Feministerna har tvingat dem. De påstår att alla kvinnor vill jobba hellre än att ta hand om barnen. Det är lögn.

Jag känner två småbarnsmammor. Den ena kan, och vill, vara hemma och ta hand om sina tre barn, mellan sju och elva år. Hon lever ensam med barnen. Hon är förtidspensionär, därför kan hon ta hand om barnen. Annars skulle det inte gå. Det är garanterat ett heltidsarbete att klara tre ungar. Men inte ett öre anses hennes arbete värt. Om hon jobbade som städerska skulle en massa andra personer avlönas för att ”vakta, vårda och fostra” hennes barn från ett års ålder till tio år. Vid fyllda tio överger alla vuxna barnen, till och med fritids överger dem. Utan hemmamamma skulle de komma hem till ett tomt hem.

Den andra väntar sitt tredje barn i sjätte månaden, arbetar med tunga lyft, fick yrsel, fick bli sjukskriven, en månad framåt till två månader före beräknad förlossning. Då får hon ta av sina mammamånader, som hon då förlorar tillsammans med sitt barn, när det väl är fött. Då ringer försäkringskassan, det fattas två dagar. Hon behöver något specialintyg….

När yngsta barnet är ett år; dagis, mellanbarnet, första klass och fritids, äldsta barnet skola, sen ensam. Föräldrarna måste båda två jobba borta. Ingen av dem har en aning om hur deras barn lever sina vardagsliv. Ingen av dem lever med barnen. Ingen av dem känner barnen.

Detta är ett helvete!

Förr, innan feminismen, när skatten var rättvis, kunde familjen leva på en lön. Mammorna, som ville, kunde vara hemma i lugn och ro. Då var Sverige en idyll. Man hade tid för trygghet och gemenskap. Nu vet ingen vad de orden betyder.

Nu – ett helvete!
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Genusgalenskap skadlig för barnen

På en av Sveriges bästa bloggar, Östra Ölands fria horisont, hittade jag följande visdomsord:

Könsgalna domstolar orsakar barnmisshandel
Den inbillade jämlikheten mellan könen, tanken att mannen betyder lika mycket för det lilla barnet som modern, har lett till ren barnmisshandel.

Den ”moderne mannen” inbillar sig nu att han kan ersätta modern. I skilsmässofall som jag känner till begär mannen att få halva tiden med spädbarnet.

Men var och en som haft att göra med barn vet att de första fyra-fem åren betyder fadern ingenting; han är en familjeförsörjare i bästa fall, en assistent som kan hjälpa till och underlätta för modern, och hans roll är just denna, att bistå.

Den nära biologiska kontakten föreligger mellan barnet och modern – barnet bryr sig bara om mamma och maten och pappa är under de tre första åren en skuggfigur av noll och intet värde annat än som familjeförsörjare/assistent.

Fjollerierna med den nye mannens modersroll leder nu till att spädbarn skiljs från sina mammor och förs gråtande och skrikande till sina fäder, som i sin inbilskhet tror att de kan ersätta mamman. En ren tragedi och stridande mot all biologi och sunt förnuft är ju den bisarra tanken att små barn kan uppfostras hos två män inom en homosexrelation. Vad resultat därvid kan bli lär vi nog få erfara. Att beröva barnet en mamma genom att tillåta adoption homorelationer är grymt. Då sätts inte barnet i centrum utan inbillade behov hos män.

Den inbillade modersrollen hos män leder också till att spädbarn skjutsas kors och tvärs genom Sverige, hundratals mil i veckan, för att tillfredställa könsgalna domstolar som beslutat om delad vårdnad.

Detta är inget annat än barnmisshandel.

Pappan kan spela en roll för barnet, men först när barnet blivit 4-5 år – då kan pappa bli intressant, men innan dess, han är ett bihang, visserligen viktig, men dock ett bihang.”

Detta är nog den bästa och mest svidande kritik mot dagens könsgalenskap som jag någonsin läst.

Jag kan lägga till en annan tragisk följd: Frustrerade män som skakar sina skrikande spädbarn – ibland till döds.

%d bloggare gillar detta: