Feminismen skadar oss alla

Tankesmedjan Feminix kan du läs om hur feminismen skadar oss, landet och samhället.

Annonser

Min debatt med Lena Sommestad 2) och slut

Lena Sommestad vill ge upprättelse till hemmaföräldrar!

(Ja, det vore ju en rubrik att önska sig. Men det tror jag ju inte.)

Det här är mitt svar till Lena Sommestad. Hon svarade aldrig. Hon tog en paus i bloggandet istället.

Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag,  som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val.  För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt  som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och  statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.

Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals  berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt  arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!

På detta fick jag alltså inget svar.

Mvh Feminix

Svenska språket avkönat

Jag hittade denna utmärkta insändare i NT, 17 sept 2010.  NT har tyvärr inte några insändare på nätet. Den är värd ett bättre öde än att glömmas bort. Därför skriver jag in den här. Tack till författaren Axel von Färsig!

Svenska språket snart avkönat

Om genus

Det svenska språket håller på att mista sin genusstatus, därmed också sin poesi och sköna klang. Svenska Akademien har givetvis bidragit med sitt påbud om att hålla en könsneutral – eller snarare enkönad – hållning vad gäller yrkestitlar.

Enligt detta synsätt finns till exempel inga skådespelerskor längre utan bara skådespelare, dock såväl manliga som kvinnliga. Vidare finns än så länge bara sjuksköterskor, såväl manliga som kvinnliga. Men faktiskt dock olika titulering på konferencierer och sufflörer, konferencier/sufflör om det handlar om en man och konferenciär/sufflös om det handlar om en kvinna. I detta fall handlar det i högsta grad om franska låneord och på typiskt franskt manér styrks här devisen, Vive la difference. Dock finns det bara chaufförer – men nu för tiden även kvinnliga.

Men i mer dagligt tal har det maskuline ändelse-e:et i beskrivande form fått träda tillbaka för det visserligen neutrala, men ändå klart mer feminina och blommiga ändelse-a:et.

Dagligen inmatas vi med till exempel saliga munken, bästa manliga idrottare, Oscar den andra, arga snickaren uttryck som antingen sticker eller svider i mina ögon och öron. Smaka i stället på klart mer tydliga, logiska och klart könsbestämda beskrivande uttryck som salige munken, bäste manlige idrottare, Oscar den andre, arge snickaren. För vad sägs om salige nunnan, bäste kvinnlige idrottare, Elisabeth den andre, arge sömmerskan – helt absurt, eller hur?

Vidare anses Sverige vara utsatt för kvinnoförtryck, men säg i vilket annat land som killar över 40 är mera ansatta, förnedrade och kränkta med vulgära okvädingsord som gubbsjuk, gubbstyre och förgubbning.

Vilken köns- och ålders-fascism, som även tillämpas av män. Smaka i jämförelse på kärrinsjuk och kärringstyre – motsvarande uttryck, men ur ett annat genusperspektiv, dock näppeligen accepterade att få brukas i vare sig tal eller skrift.

Nej, håll på vad som – än så länge – är manligt respektive kvinnligt, högakta desamma och stäm in i fransmännens och fransyskornas Vive la difference.

Axel von Färsig

 

Bästa artikeln om genusidiotin!

Det bästa jag läst om det heliga genusvansinnet. En artikel i Sydsvenskan av Tanja Bergkvist och Pelle Billing med flera undertecknare:

”Sluta sträva efter likhet mellan könen

Det statliga jämställdhetsarbetet präglas av synen att alla skillnader i livsval mellan könen är av ondo. Det är hög tid att lägga denna ofruktbara likriktningsideologi till handlingarna, skriver Pelle Billing, läkare och genusdebattör, tillsammans med bland andra Carolina Gynning, programledare och konstnär, Tanja Bergkvist, matematiker, och Johan Lundberg, chefredaktör för Axess Magasin.

Den ursprungliga definitionen på jämställdhet är att bägge könen ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att lagar är könsneutrala och att alla har samma tillgång till utbildning och arbetsmarknad. Vare sig du är man eller kvinna skall du kunna välja att vara fysiker, sjuksköterska eller hemmaförälder.

Statens definition på jämställdhet innebär istället full likriktning mellan könen. Män och kvinnor skall fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan.

Detta synsätt går stick i stäv mot den forskning som finns kring medfödda skillnader mellan könen, vilka kan påverka våra livsval. Forskare på universitetet i Cambridge har visat att redan hos en dag gamla spädbarn är flickor mer intresserade av att titta på ett ansikte och pojkar mer intresserade av att titta på en mobiltelefon – detta utan att forskarna i förväg vet barnets kön.

Den statliga synen utgår från att kvinnor och män inte är kapabla att välja själva. Istället ses båda könen som robotar, styrda av sin omgivning och av samhällsstrukturer. Givetvis är det sant att vi påverkas av vår omgivning och de strukturer vi växer upp med, men är det rimligt att anta att den egna viljan inte existerar?

Ifall vi är helt styrda av omgivningens förväntningar och samhällets strukturer, hur lyckas i så fall de genusvetare som regeringen anlitar som experter kritisera den nuvarande samhällsordningen? Vittnar inte detta om deras förmåga att som individer bryta sig ur rådande strukturer? Man kan fråga sig varför de då inte tillskriver andra samma förmåga att kritiskt analysera sin vardag och göra individuella val.

Den tidigare S-regeringen hävdade (Skr2002/03:140) att ”regeringen betraktar manligt och kvinnligt som sociala konstruktioner” och att ”könsordningen följer oss från det vi föds och första gången möter världen, till dagis, till skolan, till arbetslivet och till livets slut.” Slutsatsen blir att skillnader i livsval måste åtgärdas.

Är nuvarande regering inne på samma linje?

Med tanke på att det finns biologiska skillnader mellan könen, samt att alla individer är olika, är det inte särskilt troligt att varje yrkeskategori och varje arbetsplats i hela landet samtidigt kommer att ha en exakt jämn könsfördelning. Således kommer den typ av ”jämställdhetspolitik” som bedrivs idag inte att kunna genomföras utan tvångsåtgärder.

Varje ny statlig jämställdhetsutredning inleds med att man konstaterar att föregående projekt inte gav önskat resultat. Därför är vår uppmaning till politikerna: lägg ner denna ouppnåeliga strävan efter 50/50-fördelning och återgå till en jämställdhetspolitik värd namnet.

PELLE BILLING

TANJA BERGKVIST

CAROLINA GYNNING

PÄR STRÖM

INGRID CARLQVIST

JOHN JOHANSSON

BJÖRN LJUNGBERG

EMMA RYDGREN

MAGNUS FALKMAN

ANDREAS DAHLIN

JOHAN LUNDBERG

Infantila vuxna sviker barnen

Den vackraste bilden av alla, den av en moder med sitt barn i famnen, har av socialdemokraterna gjorts till något skamligt och fult, en ”kränkning av kvinnans jämställdhet”.

Vårt infantila vuxensamhälle sviker barnen när det förnekar vetenskapen, som ju säger att barnen behöver tre år med sin anknytningsperson, för att bygga upp en stabil tilltro till livet och människorna.

Lögnen att kvinnor vill föda barn bara för att så fort som möjligt lämna bort dem har förvandlats till en officiell sanning.

Svenska folket har under trettio års tid hjärntvättats att tro att vård av egna barn är något att skämmas för och att barnen inte behöver sin mor utan kan anknyta till ett helt gäng surrogatmödrar.

Bara en liten klick högutbildade och högavlönade kvinnor med makt och höga röster är nöjda och stöder dagens ”krossa-moderskapet-politik”.

Vuxna människors behov av jämställdhet får inte köra över barnens behov av en stabil anknytning till en person.

En ettåring behöver sin mamma, inte dagis.

Barnen borde garanteras tre års anknytning med sina mödrar. Under de åren ska givetvis hennes arbete räknas som ett arbete med barnomsorg.

Familjekrossarna

Sossarna vill ha dagis dygnet runt. Läs Newsmill. Deras mål verkar vara att helt utplåna tiden som barn och föräldrar får tillsammans. Ett enda ynkligt år med spädbarnet får de med tvång dela lika, sen ska de tvingas bort, bort från de värdelösa, karriärfördärvande, barnen.

De borgerliga sviker familjerna och sina gamla familjestärkande ideal. De fjäskar för de familjekrossande vänsterfeministerna. Det finns bara ett parti som tar ställning för barnens rätt till sina föräldrar. Och det är Sverigedemokraterna.

Det finns även en modig ung man, som vågar gå emot strömmen; Charlie Weimers, ordförande i Kdu, kämpar för rättvisa i familjepolitiken. Men får han med sig sitt parti? Läs mer i Världen idag! De har en artikelserie om hur hemmafamiljerna diskrimineras. Bra!

Familjen är samhällets grund. Krossar vi den krossar vi Sverige. Vi ser redan de skrämmande följderna, ungdomar utan normer, ingen moral, förfall överallt. Vill vi rädda Sverige finns det bara två partier att rösta på Sd och Kd. Är man dessutom kritisk till massinvandringen och fjäsket för islam, finns det bara ett alternativ.

Feminismens falska jämställdhet tar heder och ära av moderskapet och moderskärleken och propagerar att dessa  unikt kvinnliga värden inte finns. Är vi så förblindade av feminismens falska, mansdyrkande jämställdhet, att vi inte begriper att moderskapet och moderskärleken är det finaste och dyrbaraste i alla mänskliga samhällen?

Moderskapet och moderskärleken är hjärtat och blodomloppet i samhällskroppen. Det är inte det manliga vi behöver mer av, det är det kvinnliga.

Sverige måste, för att inte gå under, hylla mödrarnas arbete med familjen och barnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Barnen – stordrift – som kycklingar

Barnen har idag så låg status, att man, i jämställdhetens namn, måste låtsas att kvinnor aldrig blir gravida, aldrig ammar, aldrig vårdar friska eller sjuka barn. Åtminstone inte en dag mer än männen.

Alltså har sossarna rationaliserat bort föräldrarna från barnomsorgen, så att den kan liknas med uppfödning av kycklingar, kalvar och grisar. Så få personal per barn och djur som möjligt. Så många barn och djur i grupperna som möjligt.

Jämställdheten låtsas att människor, utan att ta skada, kan födas upp utan familjer, i stora kollektiv, som i djurfabriker.

Jämställdheten grundar sig på en lögn; att könen föds lika och fostras till olika kön. På dagis måste personalen fostra barnen enligt de nya direktiven. De traditionella könsrollerna skall bekämpas. Med rätt fostran skall barnen växa upp till könsneutrala vuxna. Därför skall pojkar styras till flicklekar och flickor styras till pojklekar.

Jämställdheten grundar sig också på villfarelsen att människan inte behöver trygga, starka familjer. Därför har feminismen tillsammans med sossar och vänster, krossat familjerna och barnens rätt till sina föräldrar.

Föräldrar stryrs, genom straffbeskattning på familjeförsörjaren, till att heltidsarbeta båda två. Lika skatt för alla, oavsett hur många som ska leva på lönen är ett straff för de som vill leva traditonellt. Ingen vuxen har idag tid för barnen. De är helt övergivna av vuxenvärlden.

Att tvinga kvinnor bort från barnen, är inte att göra dem jämställda. Det är att ställa dem under förmyndare och behandla dem som idioter, som inte begriper sitt eget bästa.

Idag ses arbetet med egna barn, som en föråldrad livsstil, en privat hobby, jämförbar med rädsla för att arbeta och göra nytta i samhället. Att vårda samhällets framtid är i makthavarnas ögon inte mer värt än att ligga på soffan och äta praliner.

Istället för att tvinga bort kvinnorna från det ”värdelösa” arbetet med barn, hem och familj, måste givetvis detta arbete uppvärderas. Det måste jämställas med arbetet med andras barn, andras hem och andras familjer.

Jämställ hemmabarn med förskolebarn och hemmaföräldrar med bortaföräldrar!

Finns det något parti i Sverige, som vågar kräva detta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

%d bloggare gillar detta: