Min debatt med Lena Sommestad 2) och slut

Lena Sommestad vill ge upprättelse till hemmaföräldrar!

(Ja, det vore ju en rubrik att önska sig. Men det tror jag ju inte.)

Det här är mitt svar till Lena Sommestad. Hon svarade aldrig. Hon tog en paus i bloggandet istället.

Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag,  som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val.  För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt  som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och  statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.

Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals  berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt  arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!

På detta fick jag alltså inget svar.

Mvh Feminix

Min debatt med Lena Sommestad 1)

Jag tycker att Lena Sommestad verkar relativt klok och hederlig, för att vara en politiker. På sin blogg skrev hon : S-kvinnors framtid: kvinnofrågorna i centrum för svensk politik:

”Den bestående ojämlikheten mellan kvinnor och män i Sverige kräver självklart nya, jämställdhetspolitiska reformer, som en individualiserad föräldraförsäkring.”

Jag skrev: ”En sak saknas: Uppvärderingen av hemmaföräldrarnas barnomsorg. Vård av egna barn borde väl självklart jämställas med vård av andras barn. Har ni tänkt på vad vård av egna barn är jämställt med? Jo, vård av egna hundar. Varför protesterar ingen av er mot detta? Hundar växer som bekant inte upp till samhällets framtida medborgare. Därför är det självklart att vården av hundar ska ses som ett egennyttigt arbete – inte ett samhällsnyttigt. Men att ni intelligenta och välutbildade människor kan acceptera att hemmaföräldrarnas barn jämställs med hundar – det övergår mitt förstånd.”

Lena Sommestad svarar:

”Redan i början av 1900-talet drömde tyska feminister om att kvinnor skulle få erkännande genom mödralöner. Hela kvinnorörelsens historia har präglats av konflikter mellan kvinnor som – liksom du – hävdar att kvinnors omsorgsarbete ska uppvärderas och kvinnor som istället har betonat lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män.

Jag håller med dig om att omsorgsarbetet borde värderas mycket högre än idag. All historisk erfarenhet visar dock att idén om att kvinnors arbete ska uppvärderas och kvinnor få en god samhällsställning som heltidsarbetande mödrar inte är någon framkomlig väg. Ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar. Tvärtom – att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat. Om du vill att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat bör du se till att män och kvinnor delar på ansvaret.

Få länder lägger så stora resurser på omsorgen om barnen och de små barnens utveckling som Sverige, och Just därför har omsorgsarbetet synliggjorts och uppvärderats. Det är utbyggnaden av förskolan som ger dig själv argument för att kräva att också hemmaföräldrar ska ha betalt. I länder där man – som du vill – har idén att man ska ersätta hemmaföräldrar blir det inga löner att leva på. Det som finns i andra länder är skattesubventioner till hemarbetande kvinnor – via männens löner – eller socialbidrag som till ensamma mammor, ofta föraktade som “welfare queens”.

Inom ramen för den svenska demokratin har vi beslutat att subventionera förskola och att främja kvinnors förvärvsarbete därför att det är en politik som vi genom erfarenhet och forskning vet främjar vår gemensamma välfärd, kvinnors ekonomiska oberoende och barnens utveckling. Till skillnad från nästan alla andra länder i världen har vi i Sverige en föräldraförsäkring som ger föräldrar möjlighet att vara hemma under lång tid (16 månader) utan att riskera jobbet. Vi har rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.
Ingen hindrar någon från att vara hemma med sina barn när samhällets subventioner till omsorg i hemmet löper ut, men detta betalas inte med lön därför att en sådan modell rymmer risker och nackdelar som det inte finns skäl att subventionera. Du må tycka att detta “övergår ditt förstånd” men jag skulle då rekommendera dig att se hur det ser ut i länder där man inte – så som i Sverige – har prioriterat förskolan och kvinnors förvärvsarbete. I dessa länder har barnafödandet sjunkit som en sten, helt enkelt därför att de flesta kvinnor inte delar din uppfattning.”

Mitt svar kommer ovan.

Sanningen om barnomsorgspengen

En av giganterna inom kritiken mot den socialistisk/feministiska familjeplitiken, Bo C Pettersson skriver ett genmäle till en artikel i Nerikes Allhanda (finns tyvärr inte på nätet):

Vilseledning i NA om barnomsorgspengen

I en nyhetsartikel i NA 2/7 under rubriken ”Sköt barnomsorgen själv – få betalt av kommunen”, ger skribenterna läsaren intrycket att den lag om ”Barnomsorgspeng”, som trädde i kraft 1 juli, plötsligt skulle göra det enkelt för en förälder att få betalt från kommunen för att själv ta hand om sina småbarn hemma.

Men riktigt så enkelt som artikeln ger intryck av är det inte; föräldern måste t ex:

  • Öppna firma i barnomsorgsbranschen med allt vad det innebär av administrativt krångel för folk som kanske inte alls är inställda på att bli egna företagare.
  • Ta emot minst lika många ”främmande” barn som egna.
  • Kunna visa att firman besitter god barnomsorgskompetens.

Vad detta innebär i praktiken är svårt att förutsäga, men tämligen säkert är att kraven kommer att utesluta många föräldrar som tar hand om sina barn på ett alldeles utmärkt sätt.

  • Kunna visa att lokalerna är ändamålsenliga för större barnomsorgsverksamhet (än de förmodligen var avsedda för).

Återigen, hur dessa regler kommer att tillämpas i praktiken återstår att se, men även här torde man kunna utgå från att många hugade – och i övrigt lämpliga – kommer att förkastas.

Från ovan listade villkor framgår att även vår nuvarande borgerliga regering (alltså, inte bara vänstern) är beredd att gå långt för att förhindra att föräldrar gör det mest naturliga, det de är biologiskt programmerade för: att ta hand om sina barn när de är små!

Den nya lagen om barnomsorgspeng gör mig och andra, som vill se mer valfrihet i barnomsorgen, kluven:

Å ena sidan innebär pengen otvivelaktigt ytterligare en möjlighet för föräldrar att göra det så många av dem instinktivt vill, å den andra innebär alla till den knutna villkor att godtycket och orättvisorna i statens behandling av föräldrarna förvärras. (Vissa kommer att godkännas som barnomhändertagare, andra att förkastas, på grundval av villkor som staten fastställer och som föräldrarna inte har något inflytande över.)

Kombinera insikten om denna nya möjlighet och dess villkor med alla övriga befintliga delsystem med tillhörande villkor, som ingår i den svenska familjepolitiken (barnbidraget,föräldraförsäkringen, bostadsbidraget, den kommunala barnomsorgen och vårdnadsbidraget), och fram träder bilden av en familjepolitiskt träsk som inte bara är svindyrt samhällsekonomiskt och grundlagsstridigt i sina frihetsinskränkningar utan också så komplicerad att ingen, inte ens statens egna experter som jobbar heltid med det, kan alla detaljerna.

Det är dags för storstädning i familjepolitiken! Skrota alla ovan listade delsystem och ersätt dem med en enda lösning, t ex en generell barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för eller köpa barnomsorg för!

Först då försvinner godtycket och orättvisorna och först då försvinner möjligheten för staten att styra föräldrarna i den för dagen rådande politiskt korrekta riktningen.

Bo C Pettersson, Västerås

Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (http://www.barnensratt.se)

Infantila vuxna sviker barnen

Den vackraste bilden av alla, den av en moder med sitt barn i famnen, har av socialdemokraterna gjorts till något skamligt och fult, en ”kränkning av kvinnans jämställdhet”.

Vårt infantila vuxensamhälle sviker barnen när det förnekar vetenskapen, som ju säger att barnen behöver tre år med sin anknytningsperson, för att bygga upp en stabil tilltro till livet och människorna.

Lögnen att kvinnor vill föda barn bara för att så fort som möjligt lämna bort dem har förvandlats till en officiell sanning.

Svenska folket har under trettio års tid hjärntvättats att tro att vård av egna barn är något att skämmas för och att barnen inte behöver sin mor utan kan anknyta till ett helt gäng surrogatmödrar.

Bara en liten klick högutbildade och högavlönade kvinnor med makt och höga röster är nöjda och stöder dagens ”krossa-moderskapet-politik”.

Vuxna människors behov av jämställdhet får inte köra över barnens behov av en stabil anknytning till en person.

En ettåring behöver sin mamma, inte dagis.

Barnen borde garanteras tre års anknytning med sina mödrar. Under de åren ska givetvis hennes arbete räknas som ett arbete med barnomsorg.

Finlands stöd för hemvård av barn

Stöd för hemvård av barn (i Finland)

Familjen har rätt till stöd för hemvård av barn om ett barn som är under tre år gammalt inte vårdas på en kommunal dagvårdsplats. Hemvårdsstöd betalas också för familjens övriga barn under skolåldern om de inte är i kommunal dagvård. Stöd för hemvård av barn ansöks hos Folkpensionsanstalten. En del av kommunerna betalar ett extra stöd, s.k. kommuntillägg för de familjer som själva sköter sina barn. Kommunen kan fritt välja hur stort kommuntillägg de betalar.

Stöd för hemvård av barn kan beviljas direkt efter avslutad period av föräldrapenning och det kan utbetalas tills familjens yngsta barn fyller tre år eller övergår till kommunal dagvård eller om familjen istället väljer att ordna dagvården med hjälp av stöd för privat vård.

I hemvårdsstödet ingår en vårdpenning som betalas för varje barn som berättigar till stöd. För ett barn som är under tre år gammalt är vårdpenningen 294,28 euro per månad och för varje följande barn under tre år 84,09 euro per månad. För barn som fyllt tre år men är under skolåldern betalas 50,46 euro per månad (år 2006).

Utöver vårdpenning kan vårdtillägg betalas beroende på familjens storlek och inkomster. Det betalas endast för ett barn och maximibeloppet är 168,19 euro per månad.

Stödet för hemvård av barn är beskattningsbar inkomst.

Omsorgspeng till ALLA

Alla barn är samhällets framtid. Det gäller alla, oavsett var de vårdas, i hemmet eller i förskolan.

Det är helt fel att räkna in vården av egna barn i det oavlönade hemarbetet. Tänk efter lite. Barn är ju levande människor, inte delar av ett hem. De är inga privata ägodelar. De är samhällets framtida medborgare.

Det är väl självklart att det ska räknas som ett samhällsnyttigt arbete att fostra samhällets medborgare.

Låt alla barns omsorg vara lika värdefull!

Barnen – stordrift – som kycklingar

Barnen har idag så låg status, att man, i jämställdhetens namn, måste låtsas att kvinnor aldrig blir gravida, aldrig ammar, aldrig vårdar friska eller sjuka barn. Åtminstone inte en dag mer än männen.

Alltså har sossarna rationaliserat bort föräldrarna från barnomsorgen, så att den kan liknas med uppfödning av kycklingar, kalvar och grisar. Så få personal per barn och djur som möjligt. Så många barn och djur i grupperna som möjligt.

Jämställdheten låtsas att människor, utan att ta skada, kan födas upp utan familjer, i stora kollektiv, som i djurfabriker.

Jämställdheten grundar sig på en lögn; att könen föds lika och fostras till olika kön. På dagis måste personalen fostra barnen enligt de nya direktiven. De traditionella könsrollerna skall bekämpas. Med rätt fostran skall barnen växa upp till könsneutrala vuxna. Därför skall pojkar styras till flicklekar och flickor styras till pojklekar.

Jämställdheten grundar sig också på villfarelsen att människan inte behöver trygga, starka familjer. Därför har feminismen tillsammans med sossar och vänster, krossat familjerna och barnens rätt till sina föräldrar.

Föräldrar stryrs, genom straffbeskattning på familjeförsörjaren, till att heltidsarbeta båda två. Lika skatt för alla, oavsett hur många som ska leva på lönen är ett straff för de som vill leva traditonellt. Ingen vuxen har idag tid för barnen. De är helt övergivna av vuxenvärlden.

Att tvinga kvinnor bort från barnen, är inte att göra dem jämställda. Det är att ställa dem under förmyndare och behandla dem som idioter, som inte begriper sitt eget bästa.

Idag ses arbetet med egna barn, som en föråldrad livsstil, en privat hobby, jämförbar med rädsla för att arbeta och göra nytta i samhället. Att vårda samhällets framtid är i makthavarnas ögon inte mer värt än att ligga på soffan och äta praliner.

Istället för att tvinga bort kvinnorna från det ”värdelösa” arbetet med barn, hem och familj, måste givetvis detta arbete uppvärderas. Det måste jämställas med arbetet med andras barn, andras hem och andras familjer.

Jämställ hemmabarn med förskolebarn och hemmaföräldrar med bortaföräldrar!

Finns det något parti i Sverige, som vågar kräva detta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

%d bloggare gillar detta: