FAS (anarko) 1

Det här är Googles cachelagrade version av http://fas.motpol.nu/. Det här är en ögonblicksbild av hur sidan såg ut den 13 jul 2009 20:12:24 GMT. Den aktuella sidan kan ha ändrats sedan dess. Läs mer Version med endast text FAS Anarkokonservativ Redaktionellt beslut om nedläggning av FAS på motpol.nu Mot bakgrund av mina egna upprepade nedläggningar har Motpols redaktion beslutat att definitivt lägga ner FAS på Motpol.nu. Jag har utan invändningar accepterat detta beslut. Då detta således är mitt sista inlägg på motpol.nu får jag tacka alla läsare och motpolare för den tid som varit. Jag hoppas på en bättre framtid för oss alla och att vi framöver kan samarbeta mot gemensamma mål. Kommentatorsfunktionen är stängd tills vidare, men om någon vill ge en kommentar är han eller hon välkommen att göra det på Anarko . Kampen fortsätter som förut och jag känner på mig att 2009 kommer att bli ett intensivt bloggår. Jag önskar alla läsare gott nytt år 2009. Published in: Okategoriserade | on december 31st, 2008 | 4 Comments » Borderline som masspolitik Borderline räknas som en personlighetsstörning och kännetecknas av att man ser världen i svart och vitt, har en splittrad självbild och ett kaotiskt förhållningssätt till sig själv och andra människor. Det jag här särskilt fäster uppmärksamhet på är oförmågan att inta mellanpositioner och kunna se andra personer och åskådningar som både bra och dåliga. Den stora faran med masspolitiken är att den tycks röra sig mot borderlineliknande positioner när den manipulerar känslor och attityder. Detta kan delvis bero på att det är enklare att försvara en svartvit världsbild inför en publik då det klart framgår vilka som är den politiska fienden och vilka som är på “vår sida”. Oavsett om masspolitiken riktar sig mot ”det borgerliga samhället”, “judarna” eller “nazister” ser vi samma störda relation till “den andre”, samma oförmåga att se samma komplexitet man finner hos sig själv hos de grupper man kritiserar/ vill förinta. Särskilt stor är denna fara när politiken blir “partipolitik” och delar in människor och åsikter i olika fack till höger och vänster. Detta är givetvis ingen nödvändig form för politiken och det finns flera alternativa organisationsformer. Att dela in staten efter yrkeskategorier (korporatism) är en modell. Att decentralisera de politiska frågorna till kommuniteter med direktdemokratiska val, en annan. Givetvis kommer det här finnas olika åsikter och åskådningar, men de är inte lika splittrande som annars då andra relationer som yrkestillhörighet eller delad värdegrund (efter den kommunitära och frihetliga modellen) får en mer framträdande betydelse. Borderline som masspolitik kan således sålla politiskt korrekta folkpartister och socialdemokrater till samma kategori som vissa grupper inom den radikala vänstern och högern. Att exempelvis se all kritik av massinvandringen som “nazism” och ondska är ungefär lika begåvat som att se alla invandrare som dåliga. Borderlineperspektivet förenar även Geroge Bush och John MacCain med deras politiska och religiösa antagonister. En modern politisk grupp som gått i frontlinjen för att slå sönder politiska dogmer och svartvita borderlineperspektiv är nationalanarkisterna, något som redan hörs på namnet. En mer mogen politisk rörelse för framtiden är den som lyckas transcendera de traditionella politiska begreppen och indelningarna och förena skenbara motsättningar i nya integrala perspektiv. Man måste framförallt slå sönder alla försök till universella politiska lösningar utifrån värdet av differens på både individuell och kollektiv nivå, då själva uppdelningen individ-kollektiv i sig är en dikotomi. Wikipedias artikel om borderline ger en bra introduktion. Published in: Konservativ Anarki | on december 30th, 2008 | No Comments » Alla talar om Guernica, men vad är det här? Vi har hört talas om platsen till leda och Pablo Picasso har avbildat den som ett av historiens största infernon…Guernica, den lilla byn med ca 88 invånare som förstördes av Francos armé p.g.a. att den råkade befinna sig i frontlinjen i striderna mot republikanerna. Visst är fallet Guernica orättvist, med krig är sådana. Jag menar riktiga krig. Krig där så stora värden sätts på spel att man riskerar att förlora själva rätten (och inte endast möjligheten) att älska sitt fosterland, utöva sin kristna tro (eller livsåskådning, om man har någon) och leva i frihet. Detta stod på spel då. Det som står på spel i Palestina-/ Israel konflikten idag, efter att mer än tre gånger så många civila redan har dödats i den till synes ändlösa kampen för palestiniernas självständghet och rätt till land, Israels rätt till existens och Hamas och Israels vägran att erkänna denna rätt utan att samtidigt inkräkta på de andras rätt, är trovärdigheten av den internationella folkrättens relevans. I mitten av striderna finner vi ca 300 döda civila palestinier och israeler. Israel anklagar Hamas för att använda civila som måltavlor, men det är de själva som bombar samma civila. Finns det något alternativ? Nej, valet i Israel inom kort kräver tydligen enligt “bedömare” att man vinner en israelisk opinion med blodad tand och vilja till mer blodsmak, palestinskt blod. Enligt sakens natur offrar man då indirekt även sina landsmäns blod i säkra vedergällningsaktioner. Inga avtal i konflikten har lett till eller kommer att leda till fred. Konflikten bottnar nämligen i andliga (och inte juridiska) brister på bägge sidor. Guernica bleknar vid jämförelse Published in: 68-generationen och senmodern borgerlighet, Etnonihilism, Naturrättsfilosofi och kristen sociallära | on december 30th, 2008 | 11 Comments » Icke-borgerliga utflykter i varats öken/ Autenticitet som identitet Den splittrade identiteten Inom den (post)moderna psykologin och filosofin har flera försök gjorts att i teorin förneka det sammanhållande “jaget” inom människan. Det finns enligt denna teori ingen fast punkt eller grund som kan kallas för “jag”. Därför är talet om en substans (för att låna ett aristoteliskt begrepp) som förblir oförändrad över tiden en konstruktion, d.v.s. något icke-essentiellt som skapas av människan själv. Tanken är inte ny då den även har förekommit inom buddhismen. Jaget liknas här som en serie av ljus (och alltså inte ett enda ljus) och där det ena ljuset tänder det andra och samtidigt slocknar själv. Problemet för dessa teorier är givetvis att språket hela tiden utgår från en fast grund inom människan. Vi talar om vårt jag när vi säger: “När jag var fem år gammal tänkte jag så här”. Om den buddhistiska/postmoderna hypotesen stämmer uttalar vi oss således om en illusion/konstruktion. Alternativt måste vi istället för ett “enda” jag tala om flera jag och där dessa kan påverka varandra vartefter de “släcks och tänds”. Vi kan enligt dessa teorier givetvis ärva minnen från “våra” tidigare jag, men vi är fortfarande inte samma personer i grunden. Det finns då heller ingen grund för en “fast” identitet. Identiteten och jaget blir något var och en själv konstruerar och där också det senmoderna sämhället förser människan med en bred meny av alternativ. Nu för tiden är det även möjligt att man har flera olika identiteter under sin livstid. Det är heller inte ovanligt att man har flera olika identiteter samtidigt. Dessa identiteter påverkas även av de olika roller som den senmoderna människan spelar. Reduktionism och en postmodern etik Den metod som ligger till grund för “jagets upplösning” brukar kallas reduktionism. Man vill reducera tankar, minnen, känslor, mentala strukturer, värderingar e.t.c. på en fast punkt och kommer fram till att en sådan fast punkt inte finns eller på sin höjd är konstruerad/ konstrueras i samma process som vi tänker och talar om den genom språket. Om teorin stämmer är således vår enda kontakt med vårt/våra tidigare jag de minnen vi kommer ihåg över tiden. Men ett jag som bär på dessa minnen över tid finns alltså inte. Om detta stämmer får det betydande konsekvenser för moralfilosofin. Om du själv är i trettioårs åldern har du enligt en moralisk teori ungefär samma ansvar för dina kommande jag som du har för andra människor. Du kan även ignorera dessa jag och istället värdera att leva för stunden. På så vis ser vi hur den reduktionistiska jag-teorin passar in på den postmoderna människan och hennes absorbering i nuet. Det är i nuet som livet skall levas och en ”morgondag” finns inte och inte heller någon dåtid. Därför blir också nuets impulser viktiga. Jag har tidigare skrivit en resumé med egna tankar och funderingar kring filosofen Steven LaTulippes artikel om organiska identiteter och TV-serien “Sex and the City”. I sin artikel skrev LaTulippe om att seriens fyra huvudrollsinnehavare lever sina liv som om endast ögonblickets impulser vore värdefulla för handlandet. Det eviga nuets filosofi betydde här att om man blir hungrig så äter man, trött så sover man och kåt så skaffar man sig illa kvickt en partner för stundens tillfredsställelse. Det finns inga djupare värden och medvetna historiska/framtida sammanhang som ger nuet en bestämd riktning. Ett annat moraliskt problem är det kan vara ett främmande “jag” som begår brott från de “jag” som efter ett antal år blir bestraffade för dessa brott i fängelse. Men detta är å andra sidan inget stort problem då man inte längre ser fängelsetiden som ett straff utan mer och mer som “helande” och “läkande” terapier. Nyligen skrev Oskorei ett intressant inlägg på sin blogg om boken Tärningsspelaren av Luke Rhineharts. Boken handlar om en psykoterapeut som upplever att terapins syfte inte är att göra människor lyckliga utan funktionella i det samhälle i vilket de lever. Detta leder honom in i en nihilistisk kris där han börjar använda tärningen och slumpen för att sätta lite krydda på vardagens tristess. Tärningen får alltså bestämma över vilka beslut han skall ta i sin vardag. Som Oskorei påpekar lyckas han dock inte formulera särskilt djupa eller radikala alternativ i sitt tärningsspel. Han blir på sin höjd otrogen ena dagen och spelar andligen upplyst den andra. Mer intressant blir då hans filosofi kring tärningsspelet och zenbuddhismen. En filosofi där han kommer fram till slutsatsen att vi är förtryckta av vår personlighet och den mängd av olika roller denna personlighet spelar i det senmoderna livet. Oskorei drar härifrån en viktig parallell till den moderna vänsterns önskan om att återgå till barndomen och slippa undan det ansvar som kommit utifrån av repressiva sociala strukturer och moraliska rester av gamla lutherska husförhör. För 68-generationen och deras arvingar innebar/innebär detta att man skall vara rebell mot kärnfamiljen, kyrkan, klassiska skönhetsideal, behån, heteronormativitet och den vita medelklass som man ofta själv råkar tillhöra. Det hela rör sig således om ett uppror inom mycket avgränsade existentiella ramar, som att vilja regrediera, slå sönder skyltfönster eller pröva på olika saker i sexlivet. Det är även uppenbart fråga om ett småborgerligt uppror då majoriteten av 68-generationen tillhört och tillhör det sociala strata som till skillnad från verkliga arbetare och fattiga i Tredje Världen haft råd och kraft att undslippa socialt ansvar för familjens försörjning. Att göra revolution mot “realitetsprincipen” och arbetets nödvändighet är ett småborgerligt tidsfördriv och en lyx som icke-borgerliga klasser knappast har tillgång till. Det är förmodligen dessutom en mer autentisk livserfarenhet att göra något så “reguljärt och trist” som att välja att föda och ta ansvar för ett barn, istället för att gå mellan olika partners och käka abortpiller. Ett mer radikalt tärningsspel hade således ställt helt andra frågor till tärningen – frågor om att låta späka sin kropp tillsammans med kristna eller hinduiska asketer, att åka till en krigsdrabbad zon och utmana sin egen självgodhet i krigets hetta (Ernst Jünger menar att agnarna sållas från vetet där soldater ställs inför ett existentiellt val att förtrycka andra eller visa barmhärtighet, och där båda alternativen gjorts lika tillåtna av kriget), att skänka bort sina käraste ägodelar och ge till de fattiga, att leva en tid som tiggare och hemlös på stadens gator, att tvinga sig själv att ta det arbete som man ser som minst attraktiv, att öppna ett barnhem för fattiga barn, att bli läkare i läkare utan gränser o.s.v. Skillnaden mellan dessa val och 68-generationens är att de just inte är borgerliga (vad som brukar associeras med detta begrepp – och därmed inte sagt att de är anti-borgerliga, vilket är ett uttryck för en dålig värderingsförmåga) och dessutom skulle leda till större självkännedom och därför även till bättre kunskap om vem man verkligen är. Det hela handlar nämligen inte om att göra uppror mot yttre sociala faktorer eller nedärvda traditioner och värderingar, utan att lära känna sig själv genom att våga pröva sina existentiella gränser. Gnothi seauton, “känn dig själv” var ett av den traditionella människans existentiella huvudmål under antiken och ett nödvändigt mål på vägen för att rätt kunna känna livet, världen och Gud hos de kristna ökenfäderna. Autenticitet – att lära känna vem man i grunden är Autenticitet är att rätt lära känna sig själv vilket förutsätter att det finns ett jag som består över tiden då denna självkännedom normalt har formen av en långdragen process. Jaget är här mer än sina roller och minnen, det är den grund som relaterar till livet i världen och ser kontinuiteten med vem jaget var då, blev och kommer att vara i framtiden. Det är dessutom genom andra “jag”, livserfarenheter och den kulturella identitetens historia som jaget lär känna sitt eget vara- i-världen. Dessa erfarenheter sätter även djupare spår på ett jag som inte kan reduceras på sina minnen, känslor och värderingar utan snarare borde ses som bärare av dessa minnen, känslor och värderingar. Vad vore exempelvis Ernst Jüngers “jag” och författarskap utan hans jag-erfarenheter som soldat under första Världskriget? Ser vi inte en djupare kontinuitet än minnen mellan Ernst Jünger som 100 åring och Ernst Jünger som frontsoldat? Det är därför rätt att tala om sig själv och andra som samma ”jag” över tid. Språket uttrycker något djupt riktigt när vi tillsammans med vänner talar om vad vi gjorde “på den tiden”. Vi ser inte på oss själva eller på varandra som främmande personer, däremot som förändrade personer. Jaget är detsamma men rör sig förhoppningsvis från omognad till mognad och från att inte rätt förstå sig själv till större och större klarhet om sig själv. Och som jag skrev ovan är det ofta större händelser och utmaningar som påverkar och formar personligheten. Det är personer som betytt mycket för ens eget liv och böcker, musik och konst som förändrat ens världsbild. Ifråga om erfarenheter är det dessutom kärlekar, prövningar, död, sorg, smärta och glädje som formar jaget. Vi som vuxit upp i den senmoderna kulturen har nu färre existentiella hjälpmedel än våra förfäder att rätt förstå och utveckla oss själva som autentiska personer och karaktärer. Den senmoderna kulturen tvingar oss ut och in i olika roller, attityder och värderingar som vi nomalt ser som främmande till vilka vi egentligen är och vill vara. Det kan därför även vara svårt att undvika splittring om man inte har en fast grund och jag-identitet att falla tillbaka på. Det vi därför kan göra är att söka denna grund utifrån de erfarenheter vi finner hos personer med djupare existentiella erfarenheter än oss själva. Personer som radikalt konfronterat sina begränsningar, utsatt sig för svåra prövningar och velat dela med sig av sina kunskaper. Dessa personer kan vi finna i religionen, filosofin, litteraturen och i konsten. Några som här gjort starkast intryck på mig är de som verkligen levt sina liv och övertygelser fullt ut. Den attraktion vi känner inför liknande personer och erfarenheter, det som driver oss att läsa dem, är viljan till vår egen autenticitet. En sådan skola i livet, andligheten och prövningen står att finna i vår egen västerländska tradition, bland de män och kvinnor som levde den traditionella kristendom som även kallas ortopraxi, d.v.s. tillämpad ortodoxi. Tillämpad ortodoxi kan ta olika vägar för autenticitet (som detta ämne gäller). I Bysans och i det Heliga Ryssland har vi eremiternas, monastikernas och de Heliga dårarnas väg. Eremiterna övergav alla sina roller i världen för att pröva sin tro i ensamheten och gärna i öknen. Monastikerna prövade tron i gemenskap med andra och utbytte erfarenheter med andliga mästare, gerontas eller staretser, vilka själva ofta var eller hade varit eremiter. Från dessa finns djuplodande existentiella berättelser och även underhållande historier om övernaturliga förmågor som bilokation, att se saker som ännu inte inträffat och att resa i luften. De Heliga dårarna tog på sig dårskapet frivilligt (vilket skiljer dem från verkliga dårar) och gjorde sig till betydelselösa med denna världens mått. De klädde sig ofta i en enkel och trasig klädnad, med bara en sko på fötterna eller inga skor alls och tyckte om att provocera människor med sina osmakliga och radikala uppträdanden. Ibland kastade de sten och ruttna ägg på de rikas hus, för att visa att blivit för fästa vid sin egendom. De kunde öppet håna präster och biskopar som levde för utsvävande liv. Deras dårskap tjänade som en påminnelse om att det autentiska livet inte bestod av ägodelar eller berömmelse. De var även socialt accepterade och en del av dem blev berömda och har gått till historien. Om de däremot blev för berömda brukade de fly till andra städer för att förbli okända och bevara sin ödmjukhet. Jag kommer att skriva mer om dessa i ett senare inlägg. Det jag ville få fram här var autenticitetens betydelse för den traditionella kulturen och människan, en kultur som ter sig långt mer tolerant mot avvikande beteenden än dagens senmodernitet. Vid jämförelse med stenkastande demonstranter, kunde ofta de Heliga dårarna nå fram med sitt budskap när de gjorde samma sak och få människor på bättre tankar. De kastade heller inte sten mot “kapitalet” utan för de andras “liv”. Det handlar om således om att komma nära livets autenticitet. Autenticiteten var det överordnade existentiella värdet och inte rikedomen eller något annat. För att nå upplysning mot Gud var man först tvungen att ha autenticiteten som identitet: den jag är och det jag som uttrycker sig i mina roller är det sanna jaget. Dåre för Kristus Published in: 68-generationen och senmodern borgerlighet, Orthodoxia | on december 29th, 2008 | 9 Comments » Påvens jultal och medias papafobi Nej, det är inte påvens julkostym En av fördelarna med att inte vara katolik är att man kan se påvens jultal live på TV, något som alltså inträffar samtidigt som katoliker befinner sig i sina lokala kyrkor på midnattsmässa. Som kristen (även om jag tillhör en äldre tradition) sticker jag inte under stol med att jag i många avseenden tycker om den nuvarande påven, Benedictus XVI. Han är den mest konservative påven som den katolska kyrkan har haft sedan Pius XII och ifråga om doktorstitlar och ämnen den mest lärde och välutbildade påven sedan mitten av 1500-talet. Som offentlig person är han därför inte endast en tillgång för alla katoliker och kristna, utan även en resurs för dem som söker moraliska alternativ till vår relativistiska kultur. Ja, i moraliskt avseende finns här inte en enda doktrin som jag inte håller med om. Och detta gäller allt från naturrätt till värdet av att bevara den kristna europeiska kulturen och identiteten och att bistå världens nödlidande människor. Essensen i påvens jultal var att den Gud som tidigare varit ogripbar och p.g.a. sin allmakt ofta uppfattats som “hotande” och i behov av “offer” av judendomen och av hedniska religioner, istället gjort sig till ett litet barn i behov av vår kärlek. I barnet i krubban har Gud visat hur långt Hans kärlek är beredd att gå för att etablera en relation med människan. Här ser vi den absoluta kärleken och den enda stabila grunden för människans lycka och frihet. Utifrån denna essens är det rent ofattbart hur samma jultal kunde tolkas som “homofobiskt” av västerländska media. Påven hade överhuvudtaget inte uttalat sig om homosexuella, utan försvarat kärnfamiljen och det “naturliga” förhållingssättet till skapelsen i vilken människan är en del. Gud har enligt påven inte skapat världen osmaklig och mobjudande för de kristna (Nietzsche), utan till något vackert som människan har att vårda och älska. Därför knöt påven försvaret för regnskogen till samma anda i vilken vi bör försvara kärnfamiljen som social norm. Homofobi! skränar media och hela talet minimeras till ett “hatbrott”. Kristi ord om att kasta pärlor för svin har fått en ny innebörd i vår senmoderna masskultur. Published in: Andra kristna samfund, 68-generationen och senmodern borgerlighet | on december 29th, 2008 | 5 Comments » Islam och immigrationsdebatten ur ett naturrättsligt perspektiv Inledning Som jag tagit upp i ett tidigare inlägg, uttalade sig påven Benedictus XVI för något år sedan om islams ökade närvaro i Europa. I Sverige har ämnet aktualiserats av debatten om “Halal-TV”, en serie program under hösten 2008 som visar en muslimsk tillika icke-sekularistisk världsbild och hur det är att leva som muslim i Sverige/ Europa. Min egen inställning till Halal-TV är tudelad. Å ena sidan ser jag det som värdefullt att ifrågasätta den utgångspunkt flertalet personer i svensk media och politik har om islam och muslimer, nämligen att de till sist kommer att överta den västerländska sekularismen och göra en åtskillnad mellan religionen som privatsak och religionen som något icke-önskvärt i det sociala och politiska livet. För en konservativ muslim (han behöver alltså inte vara radikal eller extremist) är denna åtskillnad omöjlig, eftersom distinktionen mellan privat- och offentlig religion är en modern Västerländsk lösning på våra egna konflikter mellan de kristna samfunden och främmande för den klassiska tolkningen av islam och den på islam grundade rättsordningen sharia. Å andra sidan delar jag påvens oro inför att detta med tiden kan försvaga utsikterna för en revitalisering av den kristna värdegrunden och den europeiska kulturen i Europa. Eftersom islams närvaro i samhället hela tiden ökar p.g.a. vår nuvarande immigrationspolitik och anhöriginvandring, är det även svårt att i nuläget finna ett hållbart alternativ inom den politiskt korrekta diskursen för att säkra en hållbar lösning för framtiden. Oron är även berättigad mot bakgrund av de många sociala problem och etniska konflikter som uppstått i Europa i massinvandringens kölvatten. Det enda alternativet som står till buds är därför att vi förändrar vår syn på immigrationspolitiken och i denna strävan försöka förena våra värderingar om alla människors rätt till en fristad mot bakgrund av de av FN stipulerade definitionerna av flyktingstatus och amnesti. Den princip vi här finner i den katolska socialläran är subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen – att man alltid bör utgå från människan i hennes lokala sammanhang). Subsidiaritetsprincipen Utgångspunkten för flyktingpolitiken måste starkare än tidigare bli att förlägga hjälpen i de krigs- och olycksdrabbade områdenas närområden, alltså så nära de hjälpbehövande som möjligt. Detta leder inte endast till att fler får hjälp, eftersom alla inte kan ta sig på ett människovärdigt sätt till Europa. Det leder även till att vi kan hjälpa dem utifrån deras egna sociala, kulturella och religiösa kontexter. Detta innebär att exempelvis debatten om offentlig islam är en icke-fråga i en zon för flyktingar där majortieten har icke-sekulära övertygelser. Man kan formulera detta som en rättighet: Flyktingar har i första hand en rätt att bli hjälpta i deras egna närområden utifrån ett erkännande av rätten att INTE BEHÖVA FLY. Är dagens flyktingpolitik inhuman och på sikt ohållbar? Mot denna bakgrund måste vi mer och mer börja se frågan om att resa till ett annat land, lära sig ett främmande språk och att anamma främmande (t.ex. sekulära) värderingar som en absolut sista utväg på grund av de uppoffringar allt detta kräver av människor som redan befinner sig i en svår nödsituation och ofta bär på posttraumatiska upplevelser från krig. Immigrationspolitiken i en främmande kultur borde även ses som en sista utväg då den skapar ett stort utanförskap i värdlandet, något som i flertalet Västerländska samhällen har skapat en ond cirkel av konflikter och fattigdom som är grogrunden för radikalisering av vissa muslimska grupper i Europa, något som vi har sett i Storbritannien bland tredje generationens invandrare. Dagens situation i Europa, slutkommentar För att förhindra utanförskapet och förändra diskursen kring immigrationspolitiken måste vi börja med att ifrågasätta vissa av de normer som ligger till grund för den mångkulturella ideologin. Det är för mig numera klart att personer med icke-europeisk bakgrund, som inte har begått några allvarliga brott och som samtidigt har assimilerat sig till grundläggande värderingar och visat att de vill och kan arbeta för sin egen försörjning, bör få stanna i Europa. Däremot får deras antal i förlängningen inte leda till att vi får en ny situation med växande utanförskap efter att vi har tagit i tu med de nuvarande problemen mot bakgrund av en mer rationell och human flyktingpolitik. Mot denna bakgrund argumenterar jag för att de flyktingar som inte har assimilerat sig och idag lever under svåra omständigheter i våra västerländska samhällen, får bättre möjligheter att på sikt återförenas med sina ursprungliga kulturer. Det naturliga steget mot detta mål är att samordna en ny europeisk flyktingpolitik och överföra större delen av de pengar som idag satsas på immigrations- och integrationsprojekt i Europa på att bygga fristäder och frizoner i konflikternas närområden. Jag är övertygad om att alla grupper i förlängningen vinner på en liknande politik. Published in: Andra kristna samfund, Konservatism, Naturrättsfilosofi och kristen sociallära | on december 29th, 2008 | 4 Comments » Retro 68 I år firade sextioåttorna 40-års jubileum och jag sänder dem en något sen hälsning: “Back in 68 everything was so great” http://www.youtube.com/watch?v=FIyL8ti3SME Published in: 68-generationen och senmodern borgerlighet | on december 28th, 2008 | 4 Comments » Pat Buchanan i svensk översättning – Kan detta äktenskap hålla? Skåneländaren har översatt en text av Pat Buchanan om Obamas allians med Fru Clinton. Tack till Skåneländaren! Kan detta äktenskap hålla? av Pat Buchanan Efter att ha angripit varandra våldsamt under ett år, har Barack Obama och Hillary Clinton nu bildat ett sällsynt maktens partnerskap. Inte sedan James Garfield valde James G. Blaine har en ny president valt sin främsta rival till att bli utrikesminister. Vad säger detta oss? För det första, ta inte kampanjretorik på så stort allvar. För det andra, till skillnad från Dennis Kucinich, Ted Kennedy, Ron Paul eller Jesse Helms, är Hillary och Barack pragmatiker. De låter inte ideologi eller forna förolämpningar komma i vägen för en ömsesidigt gynnsam överenskommelse. Men detta är inte något slags amerikansk politiks Hitler-Stalin-pakt. Dick Morris har rätt om detta. Som i ett parlamentariskt system, där kabinettmedlemmar kommer direkt från majoritetspartiets främsta bänk, flätar Barack, som premiärminister, samman en koalitionsregering som fördelar sina främsta hedersbetygelser till sina största stjärnor. Som Tony Blair utnämnde sin rival Gordon Brown till finansminister, gjorde Barack Joe Biden till sin vicepresident, Hillary sin utrikesminister och Bill Richardson sin handelsminister. Om John Edwards inte hade smutsat ner sitt bo hade han också varit i kabinettet. Kanske justitieminister. Och medan Barack har tagit en risk i att utnämna Hillary, med hennes mängd anhängare landet runt och hänsynslösa hovmän, så är Hillarys investering ännu större. Om en konflikt skulle uppstå, som var fallet mellan Ronald Reagan och Al Haig, kan Barack, även om kostnaden skulle bli hög, göra slut på henne och hennes karriär. Idén att en kasserad utrikesminister skulle kunna utmana president Obama 2012, ta hem nomineringen och vinna, efter att ha förödmjukat och dumpat vår förste afrikansk-amerikanske president, är absurd. Och paret Clinton vet det. Om det inte sker ett gudomligt ingripande, är Obama kandidaten 2012. Hillary måste veta att detta sannolikt är hennes sista chans att skapa historia. Alltså tog hon erbjudandet att bli utrikesminister, och Bill gick med på att avslöja allt om sina finansiella relationer. Vad innebär detta konvenansparti, med Biden, Bob Gates, och general Jim Jones som bröllopsmarskalkar, för amerikansk utrikespolitik? Jag tror att antikrigsvänstern har tagit fram gråt-handduken för tidigt. Vår nye beslutares hjärta befinner sig fortfarande till vänster. Dessutom innebär hans politiska intressen en orsak för honom att, på historiens skräphög, dumpa en Bush-neocon-politik med ändlöst krig tills Mellanöstern liknar Mellanvästern. Amerika kan inte hålla i gång de krig som Bushs politik producerade, ej heller de som den utlovar. Vänta er därför att Obama kommer att betala en stor, tidig handpenning på sin utfästelse att dra tillbaka alla amerikanska stridsbrigader från Irak inom 16 månader. Även om överenskommelsen för styrkornas status som har blivit accepterad av Irak fördubblar tiden som Obama har på sig för ett uttåg, till december 2011, är det på det viset att nationen, inte bara vänstern, vill ut, med endast en varning: Amerika vill inte ha ett Saigon-slut. Vad som händer efteråt – oavsett om shia anfaller shia, eller går samman för att krossa sunniter, eller araber går i strid med kurder – är inte ett krig som amerikaner är villiga att ingripa i med någon ny våg av amerikanska trupper. Rörande Afghanistan så finns det en växande konsensus om att seger över en återuppvaknande talibanrörelse med en tillflyktsort i Pakistans gränsregion inte kan uppnås utan en tillförsel av amerikanska trupper som detta land är ovilligt att stödja. Att trappa upp kriget innebär fler flygräder som har alienerat det afghanska folket såväl som president Karzai. Fler Predator-räder i ett Pakistan där antiamerikanism är utbredd och regeringen är belägrad förefaller knappast vara en lovande politik. Vad är det absolut viktigaste målet för USA i Kabul? Inte den omöjliga drömmen om en demokrati utformad med vår egen som förebild, utan en regering hängiven att hålla al-Qaida borta. Med tanke på den mörbultning som talibanerna har tagit emot under sju år så är det möjligt att de kan tänka sig ett sådant arrangemang. Men den första prövningen för Obama-Clinton-teamet kan vara Iran. Teheran hävdar att dess nukleära program har fredliga ändamål, och Internationella atomenergiorganet har aldrig deklarerat att det strider mot ickespridningsavtalet. Ändå är misstanken bred och djup, i Washington och Tel Aviv, att Iran är fast beslutet att bygga en atombomb. Obama och Hillary har båda sagt att det inte kommer att ske, oavsett vad som krävs. Om krig med Iran skall undvikas så måste det nya teamet snabbt börja prata med Teheran och lägga sina kort på bordet. Det är här som potentialen för en splittring mellan Barack och Hillary är störst. Om Likuds ”Bibi” Netanyahu vinner det israeliska valet kommer han att trycka på hårt för amerikanska flygräder mot Irans kärnanläggningar, och trycka tillbaks mot någon som helst Obama-överenskommelse med Teheran. Med den israeliska lobbyn och ett judiskt samhälle som gav Barack 80 procent av sina röster, plus de neokonservativa och den evangeliska högern ropande efter räder mot Irans kärnanläggningar, skulle Obama-Clinton-teamet stå enade – mot krig? Skulle Hillary, en förutvarande senator från New York som lutade sig ännu kraftigare än Barack mot judiska bidrag och röster, sluta upp bredvid Barack om de båda är oense om huruvida Israels överlevnad står på spel? Vid närmare eftertanke så har antikrigsvänstern rätt att vara nervös. ______________________________________________________ Översatt från engelska av Skåneländaren. Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här: http://www.humanevents.com/article.php?id=29785 Published in: Patrick J Buchanan i svensk översättning | on december 21st, 2008 | 2 Comments » Paul Craig Roberts i svensk översättning – Kostnaden för hegemoni är utom räckhåll Skåneländaren har översatt en artikel av Paul Craig Roberts om det amerikanska budgetunderskottet och upptakten till ett nytt kallt krig med Ryssland. Stort tack till Skåneländaren! Kostnaden för hegemoni är utom räckhåll av Paul Craig Roberts Oavskräckt av massiva budgetunderskott från krig, en fallande ekonomi och finansiella räddningspaket, har den amerikanska regeringen lyckats starta ett nytt kallt krig med Ryssland. I fredags* tillkännagav den ryska militären att den var i färd med att utveckla en ny generation av ballistiska robotar som svar på den amerikanska regeringens beslut att placera ut försvarssystem mot ballistiska robotar i Polen och Tjeckien. Den ”fredsvinst” som samstämmigheten mellan Reagan och Gorbatjov gav har slösats bort av en arrogant amerikansk regering som strävar efter världshegemoni. År 2002 drog sig Bushregimen ensidigt ur det ABM-avtal som den amerikanska regeringen undertecknade tillsammans med Sovjetunionen 1972. Detta avtal stabiliserade den ”assured mutual destruction” som förhindrade de två militära supermakterna från att starta krig, således avvärjande en nukleär förintelse under 30 år.När den sovjetiska regeringen släppte sina östeuropeiska ”fångna nationer”, lovade den amerikanska regeringen att inte rekrytera de baltiska och östeuropeiska länderna till Natomedlemskap. Den amerikanska regeringen utfäste att Nato inte skulle föras fram till Rysslands gränser. Det skulle finnas en neutral zon mellan den västerländska militäralliansen och Ryssland. Det amerikanska styret bröt detta löfte så fort det kunde, förandes gamla beståndsdelar av det ryska imperiet in i det amerikanska imperiet. I oktober åkte amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna, till Litauen för att ge en garanti till de baltiska länderna om amerikansk militär intervention i händelse av ett ryskt anfall. Liksom den brittiska garanti som Neville Chamberlain gav till Polen 1939, en garanti som utlöste andra världskriget, så är Mullens garanti värdelös så länge den amerikanska regeringen inte startar kärnvapenkrig mot Ryssland i försvar för de pyttesmå baltiska republikerna, som skulle utraderas av den resulterande strålningen. Förenta staterna har försökt föra Ukraina och Georgien – under århundraden beståndsdelar av Ryssland – in i Nato. För att öppna vägen för Natomedlemskap så uppmuntrade Bushregimen den amerikanske marionett-härskaren över Georgien till att rensa provinser, som hade anslutits till Georgien av Josef Stalin, från ryssar för att sätta stopp för utbrytarrörelser. När ryska trupper drev ut den georgiska armén – tränad och utrustad av USA och Israel – från de ryska delarna av Georgien, ljög den amerikanska regeringen att Ryssland hade invaderat Georgien. Denna illvilliga lögn var för mycket för ryssarna och för mycket för resten av världen. Det var uppenbart för alla att USA, en angriparstat som strävar efter att ringa in Ryssland med baser till och med så långt ute som kanten på Centralasien, hade initierat ett krig som de sedan skyllde på Ryssland. Efter Afghanistan, Irak, Bushs försvar för Israels kriminella anfall mot Libanon 2006 och Bushs falska påståenden om ett iranskt kärnvapen, så är det få, om några, länder som längre tror på uttalanden från den amerikanska regeringen. Över hela världen betraktas USA som en angriparstat som ljuger som en häst travar. Detta innebär att såvida inte Kina beslutar sig för att spela ut USA och Ryssland mot varandra för att träda fram som den enda världsmakten, så finns det ingen finansiär för Amerikas sida av det nya kalla krig som den amerikanska regeringen har skapat. Det enda övriga sättet som Washington kan finansiera en ny kapprustning med Ryssland på är genom att avsluta Social Security och Medicare, och avsäga sig sina massiva utländska skulder. Om Washington gör detta skulle det sannolika resultatet bli revolution hemmavid och internationell isolering. Under årtionden har Washington varit förhärskande på grund av att USA-dollarn är reservvalutan. Den är världens pengar. Denna fördel ger Washington möjlighet att köpa nästan varje annan regering. Det finns regeringar över hela världen, från Europa till Egypten, från Ukraina till Sydkorea till Japan, som ägs av Washington. När Washington talar om att sprida frihet och demokrati, menar Washington att de har köpt fler regeringar till att gå deras ärenden. Dessa köpta regeringar representerar inte sina folk. De representerar amerikansk hegemoni. Nu när den Store Hegemonen är bankrutt och dess ekonomi kollapsar, tack vare otyglad girighet, så är amerikanskt inflytande på tillbakagång. Den amerikanska dollarn kan inte överleva alla de finansiella förluster som USA genererar. När dollarn kollapsar så kommer bilden av ett svassande Washington som ”världens enda supermakt” att försvinna. Den ondska som det amerikanska styret utgör kommer att finna sig vara i krig med sitt eget folk, och resten av världens folk. * Ursprungstexten publicerades den 3/12 2008, övers. anm. ______________________________________________________ Översatt från engelska av Skåneländaren. Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här: http://www.chroniclesmagazine.org/?p=806 Published in: Naturrättsfilosofi och kristen sociallära | on december 20th, 2008 | 1 Comment » Den politiska kärnan och realistiska strategier Som jag skrev i en kommentar till Oskoreis inlägg angående de senaste kravallerna i Rosengård bör vi idag vara säkra på konfliktperspektivets giltighet, och att social fred och stabilitet förutsätter hög grad av delad etnisk identitet mellan individerna i ett samhälle. Detta samband evidensbaserades i Robert Putnams studie E Pluribus Unum (2006) – en undersökning som dessutom diskuterade sambandet mellan etnicitet och socialt kapital i de nordiska länderna. Detta leder oss in på ena hälften av den politiska kärna jag här vill diskutera. Å ena sidan har vi den redan existerande hotbilden med massinvandring och skapandet av mångetniska samhällen och de sociala problem dessa samhällen skapar. Å andra sidan har vi utvecklingen mot fler inskränkningar i tanke- och yttrandefriheten i Europa och förtrycket av dem som kritiserar massinvandringen och den pågående islamiseringen av våra städer och samhällen. Dessa två problemområden utgör således två sidor av samma politiska kamp. Då vi väl insett detta har vi i nuläget två övergripande medel till vårt förfogande: 1.) Den metapolitiska kritiken av de ideologier och kulturella strömningar som orsakat nuvarande situation och ett försök att skapa ett metapolitiskt alternativ. 2.) En konkret politisk strävan att ändra eller påverka politiken rörande massinvandring, mångkulturalism och inskränkningar av friheten. Den metapolitiska kritiken skall fortsätta att inrikta sig på etnomasochism och kulturmarxism (d.v.s. den politiska korrektheten ). Det metapolitiska alternativet är att föra fram idéer som bejakar de traditioner, seder och minnen som vi förknippar med Europa, samt förutsättningarna för detta som är strävan efter revitalisering av den europeiska kulturen och försvar av de indo-europeiska folkslagen. Alternativet måste även enligt mig förenas med ett frihetsbegrepp för att vara moraliskt och praktiskt försvarbart. Denna metapolitiska syntes motsvarar således de konkreta politiska mål vi bör eftersträva d.v.s. etnisk identitet och frihet. Den politiska kritiken bör undvika associationer med nationalsocialismen och den historiska period i Tyskland som förknippas med denna ideologi. Det politiska alternativet bör samtidigt ha ett realiserbart program för att nå framgång på parlamentarisk väg och slå in den kil i det politiska systemet som krävs för vidare metapolitisk kritik av den kulturmarxistiska diskursen kring mångkulturalism och massinvandring. Ifråga om politisk grundsyn försvarar jag därför frihet och kulturell identitet, syntesen kallar jag national-libertarianism. På partipolitisk nivå har sverigedemokraterna idag bäst förutsättningar att föra upp nya frågor i rikspolitiken vid nästa val. De konkreta sakfrågor som eftersträvas bör dessutom vara realiserbara utan att fokus från de övergripande ideologiska målsättningarna överges: * Det överordnade målet är politisk och ekonomisk decentralisering och erkännandet av rätten till fullständig lokal autonomi för individer och gemenskaper att själva leva efter sina självalda ekonomiska, religiösa, etniska och ideologiska preferenser och förutsättningar. Detta förutsätter även en rättvis fördelning av den gemensamma jordegendomen och de gemensamma naturresurserna. *Konkret innebär detta ett samarbete med de politiska partier som bejakar decentralisering av politisk och ekonomisk makt och antiglobaliseringsrörelsen. Det innebär även att vi bör stödja de politiska partier och förslag som värnar individuell frihet och etnopluralism. *I nuläget är den första uppgiften att formulera en metapolitisk kritik av den politiska korrektheten och det politiska system som strävar mot överstatlighet och fler regleringar. * Konkret innebär detta motstånd mot Lissabonfördraget, FRA-avlyssning och inskräkningar i tryck-och yttrandefriheten. *Försvaret av biologisk mångfald och värnandet av en sund miljöpolitik är en av de främsta målsättningarna. * Konkret innebär detta ett samarbete med miljörörelser och djurskyddsföreningar. * Alla grupper bör själva kunna välja sin egen ekonomiska modell i frihet från tvång. * Konkret innebär detta sympati med de ekonomiska förslag som verkar för radikala skattesänkningar och nedmontering av välfärdssystemen. Detta skulle även indirekt stoppa en stor del av den socioekonomiska invandringen till Sverige. Lästips: Etniska konflikter och mångetniska samhällen Published in: Konservativ Revolution | on december 20th, 2008 | 13 Comments » * juli 2009 m ti o to f l s « Dec 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 * * * Sidor o 1. FAS o 2. Ramen för en naturrättslig och kommunitär politisk filosofi o Anarkokonservatism o De autonoma bondekommunerna i Ryssland mot slutet av 1800-talet o Det åttonde argumentet o Icke-Europa o Konservativ Revolution o Maila/kontakta FAS o Rätten till skillnad och fallet Tibet o Sveriges kristnande o Tankar kring Ernst Jüngers Heliopolis o Ursprunget till Politisk Korrekthet * Arkiv o december 2008 o november 2008 o oktober 2008 o september 2008 o augusti 2008 o juli 2008 o maj 2008 o april 2008 o mars 2008 o februari 2008 o januari 2008 o december 2007 o september 2007 o augusti 2007 o juli 2007 o juni 2007 * Kategorier o 68-generationen och senmodern borgerlighet (14) o Andra intressanta översättningar (11) o Andra kristna samfund (4) o Andra Världskriget (10) o Ekonomi och ekonomisk politik (5) o Ernst Jünger (5) o Etnonihilism (10) o Historia (7) o J.R.R. Tolkien (10) o Konservatism (20) o Konservativ Anarki (9) o Konservativ Anarki (1) o Konservativ Revolution (7) o Konst, dikt och musik (6) o Naturrättsfilosofi och kristen sociallära (8) o Okategoriserade (62) o Ola Bruhner i cyberrymden (3) o Orthodoxia (10) o Patrick J Buchanan i svensk översättning (17) o Paul Gottfried i svensk översättning (3) o Politik – allmänt (2) o Politisk Korrekthet (21) * Blogroll o Anarko – min nya blogg o Athos o Attack the system o Bay Area National-Anarchists o Becky Akers o Center for Bioethical Reform o Charles Adams o Charley Reese o Chronicles o Ernst Jünger i cyberrymden o Europeisk historia o Exilen o Faktabank om abort o Folk and Faith / National-Anarchism o Free Tibet Campaign o Geolibertarianism – En introduktion o Geolibertarianism 2 o Germar Rudolf o Great Books and Classics o History of Jihad o Israel Shamir o James Ostrowski o Keltisk Ortodoxi o Logga in o Mises Institute o Monachos o NA o Nättidningen svensk historia o Occidental Observer o Orthodox Informationcenter o Orthodox Revival o Paleolibertarian forum o Paleolibertarian.com o Patrick J Buchanan – Right from the Beginning o Paul Armentano o Paul Gottfried o Prison Planet o Punktmannigfaltigkeit o Reaktion.nu o Rezistant o Rockwell institute o Ron Paul o Ron Paul File o Serbiska nyheter om Kosovo o Skånsk Friskytt/ Skåneländaren o Sobran o Steven LaTulippe o Stockholmskällan o Stop Animal Tests o Svensk historia o The Rockford Institute o Uppsatser.se o William L Anderson o William Lind o Wilton D. Alston Powered by WordPress | RSS 2.0 | Comments RSS 2.0 | Based on Quentin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: