Anarko Sionismen från ett Europeiskt perspektiv

Det här är Googles cachelagrade version av http://anarko.wordpress.com/2009/06/28/sionismen-fran-ett-europeiskt-perspektiv/. Det här är en ögonblicksbild av hur sidan såg ut den 12 jul 2009 21:51:09 GMT. Den aktuella sidan kan ha ändrats sedan dess. Läs mer

De här sökorden är markerade: anarko sionismen från ett europeiskt
// <![CDATA[//

Sionismen från ett europeiskt perspektiv

juni 28, 2009 av anarko

Det är nog uppenbart för de flesta läsare av denna blogg att dagens stora geopolitiska konflikt står mellan sionism å ena sidan och islamism å den andra. Kriget sker emellertid via en västerländsk opinion som av olika mediainstitutioner fått veta att de flesta iranier egentligen vill ha bort Ahmadinejad och ersätta honom med en “demokratisk” (vilket nu förtiden tydligen betyder något annat än folkvald) kandidat som är mer sympatiskt inställd till Europa och bättre för Israel. Min fråga är givetvis när Ahmadinejad någonsin har hotat Europa eller europeiska intressen? Om vi skrapar lite på ytan märker vi emellertid ganska snabbt att det enda president Ahmadinejad har uttalat sig emot är det sionistiska greppet över våra medier och politiska institutioner och inte Europa i sig eller europeiska intressen. Har Ahmadinejad rätt, finns det ett sådant grepp? Ja, det finns det och det har dessutom belagts vetenskapligt i John Mearsheimers och Stephen Walts kända bok: “The Israel Lobby and U.S Foreign Policy” som ni kan läsa en recension av här: The Israel Lobby. Om vi dessutom läser större tidningar i europeiska media ser vi återigen en opinion som generellt tycks upprepa den världsbild vi kan läsa i israeliska dagstidningar som Jerusalem Post och Haaretz, liksom höra från neocons som Norman Podhoretz, David Frum, Paul Wolfowitz, William Kristol, Randy Scheunemann och andra personer med liknande namn. Vi minns även hur de nykonservativa under Bush-administrationen via media och sina kanaler in i maktens centrum manipulerade den amerikanska opinionen i samband med invasionen av Irak. Det var egentligen först när det var för sent som opinionen svängde och det visade sig att vapeninspektörerna hade haft rätt: det fanns inga massförstörelsevapen. Därefter lade de nykonservativa upp en ny strategi för att rättfärdiga invasionen som gick ut på att dels demonisera Saddam Hussein, dels “befria” det irakiska folket genom demokratiska reformer. Om man emellertid läser FN-stadgan och vad denna stipulerar om militär intervention, framgår det tydligt att man inte får invadera ett annat land enbart för att man råkar ha en annan politisk ideologi och förespråka en annan konstitution än landets regering och stat. Säkerhetsrådets enda giltiga skäl enligt FN stadgan för att invadera Irak var således att Saddam Hussein tillverkat vissa typer av vapen i strid mot FN:s resolutioner vilka författades efter Gulfkriget. När sådana vapen alltså inte fanns enligt FN:s erkända instutition som skickades för att bedöma saken, d.v.s. vapeninspektionen, måste således USA och Storbritannien haft andra skäl för att invadera Irak. Den fråga man därför borde ställa är qui bono, vem gynnades av Irakkriget? Och om vi här sållar bort rent felaktiga uppfattningar som att USA ville komma åt landets olja (hur skulle detta gå till utan enorma protester från det internationella samfundet) märker vi snart att det inte är USA som tjänat på invasionen, utan Israel. Kriget har nämligen kostat enorma summor pengar vilka betalats av amerikanska skattebetalare och bragt hundratusentals irakiska medborgare om livet, liksom tusentals amerikanska soldater. Dessutom har USA betalat ett högt politiskt pris i relation till andra länder, framförallt arabvärlden. Däremot har ett destabiliserat Irak uppenbarligen gynnat Israels maktpolitiska intressen i regionen. En fantastisk internerresurs som tar upp mer kring Irakkriget heter: Leading to War.

Den amerikanska opinionen före 9/ 11 hade utvecklat en stark gräsrotsrörelse mot israeliskt övervåld mot palestinierna. “Kriget mot terrorism” var det bästa som kunde hända för Israels och AIPAC:s  intressen. Holocaust tillhör sionisterna och inga andra – inte ens de judar som motsatt sig sionismen och haft anhöriga som dött i koncentrationslägren, som Norman Finkelstein.

Norman Finkelstein, aktivist för palestiniernas rättigheter.

Faktum är att den israeliska lobbyn AIPAC redan före invasionen av Irak drivit linjen att Irak, Syrien och Iran är fiender till amerikanska intressen. På sätt och vis har de rätt eftersom de lyckats sätta likhetstecken mellan amerikanska intressen och israeliska. Om vi däremot ser strikt på vad som är bäst för USA:s säkerhet som land, USA:s ekonomi och USA:s majoritetsbefolkning, befinner sig inte Israels intressen i samma vågskål som de amerikanska. Tvärtom är Israel en belastning för amerikanska intressen eftersom samarbetet med Israel gör fredliga relationer med arabvärlden och Pakistan svårare. När Netanyahu var Israels premiärminister före Ariel Sharon besökte han president Bush och uttalade inför en förvånad journalistkår att det egentilden var Israel som förlorade mest på att ha en nära relation till USA, eftersom detta förstörde Israels anseende i regionen. Uttalandet kan givetvis endast tolkas som schutzpah om vi ser på vad USA årligen gör för Israel. Ett exempel är att Israel tar emot en tredjedel av USA:s totala bistånd (de amerikanska skattebtalarnas pengar) till utlandet, pengar som de sedan använder för att köpa vapen av USA (skattebetalarnas pengar går således till inhemska vapenoligarker). I realiteten är det således som om USA:s regering skänkte vapen till Israel. President Bush fick dessutom ett särskilt hedersomnämnade av Israels regering för att han höjde nivån på biståndet. Till saken hör att Israel inte alls är ett fattigt U-land, utan befinner sig på samma nivå som Portugal. Frågan är därför varför USA överhuvudtaget skänker så stor del av sitt bistånd till just Israel? Detta beror givetvis på AIPAC och manipuleringen av den amerikanska opinionen efter andra Världskriget och Holocaust. Det är därför inte alls särskilt långsökt att påstå att USA aktivt är med på Israels anti-palestinska kampanj. Det är därför oerhört stötande för många att USA samtidigt låtsas som om de är på båda sidor och endast önskar “mäkla fred” i regionen. Detta klingar lika falskt som när president Bush kallade Ariel Sharon för “a man of peace”. Den som känner till Sharons militära bakgrund och sionistiska ideologi skulle dra en helt annan slutsats om denne mans intentioner. Visst ville Sharon ha fred – det är bara det att den fred han sökte endast kunde uppnås genom etnisk rensning av palestinierna från hela det land som sionismen ser som tillhörande Israel (vilket inkluderar Gzaremsan, Hebron, Golanhöjderna, en bit av Syrien, en bit av Jordanien och en bit av Libanon). Inget annat land sedan FN:stadgans tillkomst har kunnat ockupera ett annat land under så lång tid som Israel har gjort med Libanon, något som vi givetvis kan tacka USA:s vetorätt i säkerhetsrådet för.  FN:s generalförsamling, som är maktlös i sammanhanget, har å sin sida fördömt sionismen som en form av rasism.

Om vi ser på USA:s historia får vi veta att landet faktiskt hade relativt gott rykte i arabvärlden under början av 1900-talet. Är det då aravärlden eller USA som har förändrats?  Svaret är givetvis att det är den amerikanska policyn som har förändrats och särskilt efter 1945 då Västvärlden ville ge det judiska folket en egen stat. Om vi emellertid ser på hur Palestina såg ut före Balfourdeklarationen och under den tid då landet var ett brittiskt protektorat, levde många judar och palestinier sida vid sida i fred. Faktum är att det har bott judar i regionen från och till under de senaste tvåtusen åren vilka har kunnat samexistera med sina palestinska grannar under fredliga former. Problemet uppstod först när judar boende i Europa började drömma om en egen etnisk judisk stat i det gamla Israel. En sådan stat skulle nämligen endast kunna upprättas genom att först förneka palestinierna äganderätten till sitt land och sina gårdar. Och ja, palestinierna har bott där lika länge som judarna. En del menar att de till och med kom före judarna. På ett psykologiskt plan (patologiskt är kanske ett bättre ord) kan vi endast förstå det europeiska stödet bakom Israels våldtäkt på palestinierna mot bakgrund av Holocaust där det än idag hos de flesta västerlänningar finns en mental blockering mot att kritisera sionismen och staten Israel. Man glömmer då att sionismen inte handlar om traditionell judisk tro eller om judar, utan om en politisk ideologi.

ett teologiskt plan gav Gud landet till judarna under villkor att de följde Hans bud och levde efter Hans lag. Förbundet var således villkorat. Av lite olika anledningar menar därför både ortodoxt kristna och många ortodoxa judar att den moderna staten Israel är en synd mot Gud, eftersom den är en produkt av människor och sekulära intressen och inte given av Gud. Den ortodoxa kyrkans hållning är givetvis att det judiska folket inte längre har en exlusiv rätt till landet, då det nya Israel, som är en direkt fortsättning på det Gamla Förbundet inte är något annat än den ortodoxa kyrkan. Gud fullbordade det Gamla Förbundet och öppnade dörren för en universell kallelse när Han blev människa. Därför lät Gud förstöra det Gamla Förbundets tempel och offer, för att detta var förlegat (Templets förstörelse år 70). Istället instiftade Gud det nya förbundets offer som är den heliga evkaristin. Dagens judar är därför inte sanna judar eftersom de inte har tillgång till Templet och inte har bevarat de riter som tillhör det Gamla Förbundets offertjänst inför Gud. Det nya offret inför Gud finns endast i det nya Israel, som är den ortodoxa kyrkan. Detta innebär att de palestinier som är ortodoxt kristna är det sanna Israel och inte den stat som bär samma namn.  När kristna sionister i USA har gått till försvar för att upprätta och finansiera en sekulär judisk stat som inte har något att göra med det Gamla Förbundets traditioner, har de samtidigt finansierat förstörelsen och demoleringen av kristna byar och kyrkor. Patriarken av Jerusalem (världens äldsta biskopssäte) har därför fördömt sionismen som en synd mot Gud och flera palestinska biskopar har ställt sig på palestiniernas sida i konflikten.

Det finns även ett tydligt samband mellan det så kallade “terroristhotet” och USA:s militära intervention i Mellanöstern. Alla terrorister som attackerat USA har nämligen utan undantag kommit från länder där USA har militärbaser. Militär närvaro skapar givetvis en känsla hos ett lands befolkning att deras regering är underkastad en främmande maktordning. Och är det inte precis detta som är nycklen till en korrekt förståelse för Usama bin Laden, al-Qaida, Hamas och liknande grupper? Vi kan nämligen endast rätt förstå deras världsbild mot bakgrund av samma variabler som diskuterats i detta inlägg: sionism-USA-Palestina- etnisk rensning, anti-islamism-militärbaser. Det är således inte USA:s “frihet” dessa grupper vill spränga i luften, om någon nu trodde det.  Ett lästips i sammanhanget är Ron Pauls utmärkta analys i artikeln: Ending suicide missions.

När Barack Obama blev president hoppades många amerikaner på att utrikespolitiken skulle förändras. Faktum är att situationen tvärtom har blivit än värre då man fått en politiskt korrekt administration med ungefär samma nykonservativa rådgivare som under Bush-administrationen och vilka dessutom vill utvidga konflikten till Pakistan och Afghanistan och inte drar sig för att föra en internationell kampanj mot Iran i förhoppning om att skapa en västerländsk opinion mot den islamske presidenten Ahmadinejad. Löftena om ett eventuellt tillbakadragande från Irak har dessutom inte kunnat infrias. USA har dessutom byggt en gigantisk ambassad i Irak, vilket är en tydlig symbol för vilka som kommer att vara ”herrar” även efter ett tillbakadragande. Allt detta förnedrar givetvis arabvärlden.

Världens största ambassad

Av denna anledning bör vi se sionismen som det största hotet mot den internationella freden. Förhållandet USA-AIPAC-Council of Foreign Relations-Västerländska media och Israel är skadligt för alla folkslag och alla länder som eftersträvar fred. Vi måste därför trotsa denna opinion eftersom den inte ligger i Europas och Västerlandets sanna intressen. Den skadar dessutom våra långsiktiga relationer med de arabiska länderna och kan endast leda till en spiral av våld och meningslöst lidande.

När detta är sagt måste vi fortsätta vår analys av Europas sanna intressen. Det slutar nämligen inte vid ett fördömande av sionismen då Europas folk befinner sig i vad påven Benedictus XVI kallade ett tillstånd av: ”patologiskt självhat”; vilket bottnar i att man gjort uppror mot Gud och den sanna tron. Även om jag själv inte är katolik, finner jag påve Benedictus XVI:s analys vara korrekt när han i herdebrevet: “If Europe hates itself” skriver: “Europe, precisely in this hour of maximum success, seems to have become empty inside…There is a strange lack of desire for a future…Europe is suffering from a hatred of itself, which…can only be considered pathological.”

Sedan den franska revolutionen har europeiska eliter slagit en ideologisk kil mellan tro och vetande, mystisk erfarenhet och mätbar vetenskap, kontemplation och teknologi. Det historiska Europa som var byggt på de tre kullarna Akropolis, Capitolium och Golgatha, d.v.s. på den grekiska vetenskapen, konsten och filosofin, den romerska rättsordningen och på den kristna tron och moralen, finns inte mer. Istället har vi fått materialism, mångkultur, kulturmarxism och tycks vara mer bekymrade över homosexuellas rättigheter än över splittrade familjer och det stora antal aborter som sker varje år. När europén förnekade sin kristna tro, förnekade han dessutom de institutioner som varit bärare av hans eget arv och sin egen historiska länk med sin identitet som europé. De totalitära ideologierna fungerade som sekulära religionssurrogat där den moderna människan skulle förverkliga sina intressen utan Gud, endast blint troende på sitt förnuft och dess obegränsade möjligheter. I grunden bör vi därför se massinvandringen och vår snabba utveckling mot fullbordad etnonihilism som ett symptom på en sjukdom som inte kan botas enbart via politiska reformer då den går djupare in i oss själva och vår egen identitet och andlighet som européer. Och det är mot denna bakgrund som troende muslimer boende i Europa ser som uppgift att ersätta det sjunkande Leviathan med en helt ny lära. Det är här vi befinner oss idag och det är därför som jag ser nuets och framtidens kamp som ett flerfrontskrig där vi först och främst måste återupptäcka våra kristna rötter och utkämpa den inre kampen, för att på denna grund både ta avstånd från sionismen och bevara vår identitet. Europa har att hävda sin rätt mot sionismen, främmande religioner och sekulära ideologier om hon skall överleva som en europeisk kontinent.

Postat i 68-vänstern och senmodern borgerlighet, Anarkos position, Geopolitik, Islamism och Sionism, Massinvandring och mångkulturell ideologi, Ortodox kristendom | 4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Bäste Anarko,
    har du något att säga om den något skumma Bahai-tron?

     

  2. Ett militärt övergrepp var ju på Serbien och bildandet av en ny muslimsk stat på klassisk kristen mark.

     

  3. R

    Jag läste lite om denna religion för några år sedan, men vet för lite för att kunna fälla ett säkert omdöme. Mitt intryck är dock att de ser alla religioner som likvärdiga, vilket i deras fall verkar vara ett uttryck för relativism.

    danne

    Jag håller helt med. Det var givetvis inte “humanitära” bevekelsegrunder som låg bakom bombningarna av civila serber och albaner, utan helt krasst att Serbien traditionellt allierat sig med Ryssland och att USA ville ha militärbaser i denna region (vilket de också fick). Konsekvensen blev världens antagligen mest pro-amerikanska muslimska land.

     

  4. Mycket bra post, anarko.

    Jag har så svårt att förstå vad det finns att skämmas över med att vara europé. En rik historia har vi, utan tvekan. Men vad gör det när mycket glöms bort när historian får ge vika till andra ämnen, som anses så mycket viktigare, tyvärr.

    Att något som förintelsen skulle kunna påverka våran stolthet och självständighet är så befängt.
    Majoriteten av de judar som idag bor i Israel, har inte mycket gemensamt med de judar som fördrevs därifrån av romarna (om ens något, förutom tron).

     

Skriv ett svar

Namn (måste anges)

E-post (publiceras inte) (måste anges)

Webbplats

<!–XHTML: You can use these tags: <a href=”” title=””> <abbr title=””> <acronym title=””> <b> <blockquote cite=””> <cite> <code> <pre> <del datetime=””> <em> <i> <q cite=””> <strike> <strong>

–>

Uppmärksamma mig på vidare kommentarer via e-post

// <![CDATA[// &lt;p&gt;&lt;img src=”http://pixel.quantserve.com/pixel/p-18-mFEk4J448M.gif?labels=adt.0%2Clanguage.sv&#8221; style=”display: none” height=”1″ width=”1″ alt=”” /&gt;&lt;/p&gt; // <![CDATA[//

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: