dec23-2

INDIVIDUELLT SETT

TOMMY HOS TANDLÄKAREN*

Nu ger vi oss på karlarna!

Jag har sett bufflar på Skånes djurpark men jag har också sett många i stadsmiljö, plus att jag vid flera tillfällen varit en. Den senaste buffeln från verkliga livet heter Tommy Nilsson och satt i väntrummet på tandläkarmottagningen med en del av lokaltidningen hopvikt i knät samtidigt som han läste den andra delen.

Runt omkring honom satt fyra män och en kvinna. Bland dem lilla jag som gått dit extra tidigt just för kunna läsa blaskan. Min stolthet, blyghet, nedstämdhet och kanske t.o.m hänsyn till dagens okrönte herr Buffel gjorde att jag inte bad att få låna ena delen utan intog den mest nonchalanta attityd jag kunde stirrande rakt ut i luften. Och när han slutligen la ifrån sig den del han blivit klar med väntade jag några minuter innan jag med frånvarande min böjde mig fram och tog upp den med med några fingrar på vänster hand.

Vi hoppar över sinnebilden för en buffel, GP – det är värt ett eget kapitel – och våra parkeringsvakter som antagligen gått buffellinjen på gymnasiet. Någon utbildning måste de ju ha för de kan ju både läsa, skriva och skrapa bilrutor.

Varför är buffleriet förbehållet manliga varelser? Tja, kanske är män drömmare och vanemänniskor i större utsträckning. Herr Nilsson hade uppenbarligen ännu inte kommit på att han inte befann sig i hemmets lugna vrå. Det hade liksom inte trängt ända ner. Han visste att han skulle till tandläkaren, kanske hade han en värkande tand som påminde honom om det. Men vanan att försäkra sig om hela kakan, hålla sig framme, kunde han inte frigöra sig från. Antagligen för att han aldrig givit det en tanke att han faktiskt brukade göra på det sättet. Kanske levde han ensam, hade han en extra snäll fru eller så läste han tidningen på jobbet som kanske var en sinekur.

Nåja, det är ett klasiskt exempel. Buffleriet kan ta extra hårt just för att det är så omedvetet och genuint. Man är avspänd, man är bara sig själv och säger något ganska snällt men liksom i förbigående utan att ge det emfas, skratta eller på annat sätt mildra de iofs oskyldiga orden. Dessa kommer från ryggmärgen och uttalas med en frånvarande min. Just därför uppfattas de väl som äkta. Och det viktiga är vad dessa ord, eller denna tystnad, är svar på, i vilken situation de fälls/uteblir. Det är på det här området jag har min meritlista.

En variant är att man i ett visst sällskap känner att man behöver säga något men samtidigt ger man sig inte tid att tänka efter hur det drabbar omgivningen. Det hände mig i Kalmar: – Ja den här stan ligger ju så avsides, sa jag. Vad skulle det nu vara bra för? Det fyllde ingen funktion alls. Ingen vettig i alla fall.

I stället försökte jag intensivt sjunka ner genom golvet och drömde om att ploppa upp i Kalmar sund och obemärkt kunna simma in till land. Hur dålig diplomat skulle jag ha blivit? Om man säger så.

Lasse Åberg har fångat det där också:
– Du tycker väl att jag är väldigt ful?
– Nädå….

Och vidare:
– Inte tycker du väl att jag är det bästa du vet?
– Nädå, jag menar jodå, hette det redan i en femtiotalschlager.

På en författarafton med P-G Evander berättade han om en norrländsk kvinna som klagade över att hennes man aldrig sa att han älskade henne.
– Jag har ju sagt det en gång när vi gifte oss och blir det någon ändring så ska jag meddela dig, blev svaret.

Själv hade jag häromdagen stor möda att klara mig ur repliken:
– Jag är inte så dum som jag ser ut, från en annan person som jag INTE ville göra mig ovän med.

Nu kände jag åtminstone att det var fel att svara: – Nä…. Och det är jag så stolt över. Min pappa, 91, stod bredvid och han visste minsann att man inte skulle svara något alls på en sådan fråga.

Allt det här låter ju som om vi bufflar kan ge upphov till ganska kul situationer men jag lovar vid min odödliga själ att den här egenskapen är den jag mest skulle vilja försäkra mig mot av alla dåliga egenskaper jag har.

Och de är många och verkligt dåliga!

Skrivet av Ch. den 23 dec 18:38 | Anmäl
Tillhör kategorierna: manligt och kvinnligt , mänskligt , uppfostran , samhälle
Kommentarer

Inlägget har 2 kommentarer
Lysande analys!
Anmäl
Men faller lite i sin egen grepp 🙂 -en ”äkta” buffel skulle inte förstå vilken art han tillhör, ännu mindre beskriva det! Men det är väl lite så, att pojkar föds som ”bufflar”, flickor oftast som ”rävar”. Inte att det inte finns undantag – jag, som är kvinna o i allmänt inte det minsta ”buffligt”, lägger alltid beslag på alla tidningar som jag ser i synhåll, men måste bekänna, att gömmer delar, som jag inte läser från främmande hungriga blickar, folk i allmänhet har inte lika stor respekt för kvinnliga bufflar, som för manliga. Och allt är relativt. Om man kan definera sina negativa sidor, är de egenligen kanske inte negativa alls – allt beror, från vilket håll man synar dom. Ha en underbar julafton, Du o alla Dina sidor! Vivian
Skriven av viivian den 24 dec 04:41
Tack
Anmäl
Alltför vänligt. Bufflar och rävar var bra. Det kunde någon genusvetare skriva en avhandling om. Så de gär NÅGON NYTTA. Detsamma till dig och de dina, Viivian!
Skriven av Ch. den 24 dec 09:35
Skriv kommentar

Du måste vara inloggad för att få kommentera. För att logga in, klicka här.
Trackbacks

Trackback-url för det här inlägget är:

http://blogg.expressen.se/TrackBack?b=individ&e=451331

Inlägget har 0 trackbacks
Tipsa

Vill du tipsa en vän om detta blogginlägg? Klicka här!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: