feb11-3

INDIVIDUELLT SETT

DEN JOBBIGA UNGDOMEN

Det var jobbigt att vara ung. Man såg en tjej som råkade göra en viss min eller gest, sitta, stå, gå på något särskilt sätt. Eller ett foto i en tidning, en tecknad bild. Något på teve eller bio.

Och man kunde inte tänka på något annat än just detta. Man sökte information, man skrev hennes namn, man hade bilden av just det där ögonblicket etsad för sin inre syn. Ibland sprack det hela när man såg en annan bild av samma person som inte alls motsvarade allt det man byggt upp kring den första.

Ibland kunde det uppstå ur en fantasi. En fantasi byggd på ett fragment av verklighet. Alternativt försökte man överföra en fantasi på verkligheten. Kanske man vaknade med en ljuv känsla som levde kvar större delen av dagen och försökte behålla den inom sig tills den slingrade sig iväg.

Man gjorde saker som var oemotståndliga. De bara skedde. Galna, djuriska. Man var en leksak i händerna på sin egen begynnande och nyupptäckta sexualitet.

Så tidigt som i sexårsåldern, egenkyssar, egensmekningar, egenpiercing, kontakt med flickkroppar. Oskyldigt men längtansfullt. Tolvårsåldern med mer inriktade fantasier. Ingen styrde i ens värld, man var helt fri. Men ensam.

Fantasierna undflydde nogsamt kontakt med verkligheten. Visst var man stolt över de första kyssarna. De första tecknen på intresse från en tjejs sida. Men sexualiteten fanns inte där då. Den fanns i landet långt borta. Hämningslös, varm, oändlig.

Men var det inte vanlig hederlig ömhet, gemenskap, värme man sökte bortom det där stora, djuriska mörkret? Eller var det något högre? Passion kanske. Inte bara ta utan samtidigt få ge och bli förstådd. Tyvärr fanns det ingen guide i den hemliga världen.

Man vågade så mycket man vågade. Man skämdes inte. Inget dåligt samvete. Men man hade hemligheter som man inte kunde berätta om för någon för det fanns inte ord helt enkelt. Man trodde att man hade något speciellt inom sig som inte tålde dagens ljus.

Så glömde man det för dagliga rutiner. I andra kontakter. Men det låg kvar. Hela tiden vilade det orörligt långt ner i själens källare. Eller till och med under källargolvet. Var det helt livlöst? Skulle ingen känna lukten? Ängslan. Jag försökte dölja det.

Kan hon ge sin vän ömhet och kärlek?

Skrivet av Ch. den 11 feb 17:23 | Anmäl
Tillhör kategorierna: manligt och kvinnligt , mänskligt , uppfostran , ungdomar
Kommentarer

Inlägget har 0 kommentarer
Skriv kommentar

Du måste vara inloggad för att få kommentera. För att logga in, klicka här.
Trackbacks

Trackback-url för det här inlägget är:

http://blogg.expressen.se/TrackBack?b=individ&e=470314

Inlägget har 0 trackbacks
Tipsa

Vill du tipsa en vän om detta blogginlägg? Klicka här!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: