jul09 18-1

Expressens förstasida Bloggens förstasida

Logga in/Börja blogga | Anmäl |

FÖLET MULLIGAN SÖKER NY MAMMA

DSB FIRST VILL HA MER BETALT
INDIVIDUELLT SETT

Om politik och samhälle ur individens synpunkt
Arkiv
FINA GRABBAR DET DÄR!

Kolla kanonjärens lår!

Den 5 november 2007 lämnade oss också Nils Liedholm, kallad ”il Conte”.

En natt för något år dessförinnan satt jag uppe med en flaska vin och googlade efter bilder från VM 58. På ett första färgfoto från det inledande träningssammandraget ser alla spelarna unga ut och jag får inte alls intryck av det är från en så avlägsen tid. Det är bara en gammal SAAB-modell i bakgrunden som kan dra åt det hållet.

Så där är de igen allihopa. Beredda att jaga fram och tillbaka på träning och matcher en svensk sommar. Jag läser namnen under fotot – och känner igen dem alla. Ansiktena också, förutom Selmosson som väl inte spelade någon match i mästerskapet. Då trodde man aldrig att de skulle bli gamla, än mindre försvinna. En del av dem skulle till nöds ha kunnat vara mina och mina kamraters föräldrar men alldeles säkert våra storebröder. Agne Simonsson var väl den yngste.

Hamrin håller på att tappa balansen och får stötta sig med fingrarna mot marken i väntan på att fotografen ska skjuta. Detta ger faktiskt en speciell närvaro åt bilden. Högeryttern med de nedhasade strumporna var nog den som gjorde störst intryck i mitt då unga och ännu oförstörda sinne. Han stack ut litet mer och såg litet mer kontinental ut så svensk han var. Och så 3-1-målet mot Tyskland förstås.

En annan kväll hamnade jag på en hemsida för Liedholms vingård någonstans utanför Alessandria i norra Italien. Lämnade ett kort meddelande, för i mitt dimhöljda tillstånd drömde jag antagligen om att vördnadsfullt släntra runt med Nils längs vinrankorna, köpa några pavor och sova en natt till syrsornas sång.

Efter några dagar kom det också ett vänligt men kortfattat svar – på svenska – från en Carlo Liedholm som jag då antog vara en son. Sen föll allt i glömska igen så som det brukar vara i livet. Jag hade väl inte kvar någon exakt bild av hur baronen såg ut eller spelade men tack vare några snuttar på teve efter dödsnyheten kom jag ihåg bättre. Trixigt ett-noll-mål mot Brasilien som han skjuter omgiven av motståndare. Han var lång, kanske inte blixtsnabb, utan snarare spelfördelare och taktiker.

Gren och Nordahl var för mig mer färgstarka spelare, för att inte tala om Skoglund. I en elevuppsats denna ensamma natt lärde jag mig att det var med hjälp av en gammal, sliten tennisboll som Nacka övat upp sin fina teknik hemma i lägenheten på Söder. Och så Rio-Kalle förstås! – Titta, titta! Tror du Kalle Svensson skulle ta den här? sa vi och måttade fruktansvärda skott från punkter som låg otillbörligt nära mållinjen. Efter VM la han av men dök upp i teve då och då i sin prydliga klubb-blazer och med sin vårdade skånska.

Fyra av dem av dem står redan staty. Svensson står med böjda ben och lyfta armar beredd på språng utanför Olympia, Gren gör en sista, evig klackspark utanför Ullevi, Skoglund har ett mer modernistiskt minnesmärke i Stockholms gamla stad och när jag körde till Umeå 2003 kom jag förbi en skylt med texten Nordahlsstatyn. Det var inte förrän jag kört förbi en andra gång på väg tillbaka söderut som jag fattade vad det avsåg. Undrar hur den är utformad?

Gren, ”il Professore” på grund av sin tidiga flint antar jag, var 1958 en 37-årig återvändare till Sverige. Det sista jag minns av honom var ett teveprogram där han skulle visa hur man lagar spaghetti och han nämnde två ord för kastrull på italienska. Drev man med honom? Enligt vad jag förstod dog han utan vänner och deprimerad i sitt Göteborg. Den nyheten var inte rolig att ta emot.

Skoglund, ”den Vajande majskolven” som faktiskt hade väldigt glest mellan hårstråna såg jag på några filmer där han vandrade ut från San Siro samtalande med en lagkamrat. Men som han spelade! Skilsmässan från Nuccia, återkomsten till Sverige, och de sista matcherna i Hammarby och i Länkarnas korplag! Alla hälsningar i radion till honom när han låg sjuk på 70-talet.

Och så il Canoniere! Han förtjänade sitt namn om någon. Leta upp gamla matchreportage så får du se! Han stod vid mittlinjen eller bakom den, passningen kom, han sprang och var vid nedslagsplatsen minst tjugo meter före motståndaren, när han tog ner bollen utan att stanna upp, avancerade bar just så mycket som krävdes och sköt ett perfekt nedhållet skott i målramens ytterkant. Det hjälpte inte hur imponerande flygturer målvakterna försökte sig på. Det var bara två personer på planen och mål på två eller tre tillslag inklusive passningen. Litet tyskt över det hela. Anfallsspelet måste ha varit uppbyggt kring denne mörkhårige norrlänning som for rakt fram som ett spårbundet, kompakt lokomotiv på ben som timmerstockar.

Det var grabbar det! Och det var femtio år sedan! Jag bugar.

Skrivet av Ch. den 18 jul 11:15 | Anmäl
Tillhör kategorierna: idrott , nostalgi
Kommentarer

Inlägget har 1 kommentar
OK kan inte mycket om fotboll
Anmäl
men dessa grabbar…..jo du dem har man hört talas om…… Kram
Skriven av Sexy Bitch den 28 jul 10:08
Skriv kommentar

Du måste vara inloggad för att få kommentera. För att logga in, klicka här.
Trackbacks

Trackback-url för det här inlägget är:

http://blogg.expressen.se/TrackBack?b=individ&e=523587

Inlägget har 0 trackbacks
Tipsa

Vill du tipsa en vän om detta blogginlägg? Klicka här!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: