En muslim tänker om

Nedanstående inlägg är ett citat/kopia från Mohamed Omars blogg. Det är så viktigt att jag sparar det här. (Ofta har ju viktiga saker raderats från ursprungsbloggen.) Citat:

Den 9 januari 2009 publicerade Expressen min artikel ”Gaza gjorde mig radikal”. Jag reagerade på den sionistiska regimens massmord i Gaza. Mycket har hänt sedan dess. Det kan finnas fog för en tillbakablick, en omvärdering i ljuset av senare erfarenheter.

I artikeln skrev jag att islamismen är den enda ideologin som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Det är ett orimligt påstående eftersom det inte finns någon enhetlig islamism. Det finns i stället flera olika islamismer som befinner sig i intensiv ideologisk kamp med varandra. Det är också osäkert hur mycket trovärdighet de egentligen åtnjuter. Hur mycket vet folk om alternativen? Hur stora möjligheter har de att studera, debattera och bilda sig en uppfattning?

Jag skrev att islamismen är den ideologi som verkligen har chansen att störta despoterna. Men vad kommer i stället för despoterna? Jo, nya despoter i islams förklädnad, som till och med är farligare än de gamla eftersom de härskar i Guds namn. Den som ifrågasätter deras politik hädar mot Gud.

Jag ansåg att Mubarak var medskyldig till palestiniernas lidande och borde störtas. När jag skriver det här är han borta. Men i hans ställe har vi fått tokiga talibaner som vill förstöra det fornegyptiska arvet och göra kopter till andra klassens medborgare. Den arabiska ”våren” har varit en katastrof. Mera lik den ”mentala istid” som Ebba Grön sjöng om.

Jag skrev att islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Problemet är bara att muslimer själva står för så mycket av förtrycket och orättvisorna mot andra muslimer. Och detta i islams namn.

Hamas vann valet 2006. Men vore det val idag skulle det förmodligen inte vinna. Gazaborna har tröttnat. Hamasfolket är lika korrumperat som PLO. De vill hålla sig kvar vid makten till varje pris och utnyttjar Palestinafrågan för att sko sig.

Demokrati är mer än val. Det är en kultur. Tyvärr finns inte den kulturen i islamvärlden. Valet i Egypten har lett till en jordskredsseger för talibanerna i Nourpartiet, uppbackade av oljepengar från de wahhabitiska diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

Jag skrev att om demokratin segrade i Egypten skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Det har också skett. Med talibanerna i Nourpartiet som stödtrupper. Närmare studier av brödraskapet har gjort mig mycket skeptisk till dess förmåga att skapa ett fungerande, demokratiskt samhälle.

Jag skrev att de muslimska länderna behöver enas i en federation. Det är en vision som varken är möjlig eller önskvärd. Muslimerna är djupt splittrade. Muslimer hatar varandra med ett glödande, fanatiskt hat. Detta hat är lika gammalt som islam själv. Det är inte, som man ibland får höra, något som imperialisterna inplanterat för att försvaga muslimerna. Muslimerna har aldrig varit enade i ett rike. Flera riken har slagits om makten. Det är inte heller önskvärt med en sådan federation bland annat därför att shiiterna skulle bli en förtryckt minoritet och förmodligen massakreras.

Det är svårt för muslimer som förtrycks av andra muslimer att övertygas om att de bör enas med sina förtryckare för att stå upp mot västerländsk imperialism. De senaste tre årens erfarenheter har lärt mig att muslimer kan vara riktigt elaka islamofober. De är väldigt duktiga på att demonisera varandra. Och det är heller inget nytt. Det har de hållit på med sedan religionen uppkom. Den ”inomislamiska islamofobin” får i många fall faktiskt sverigedemokraterna att framstå som islamofiler!

Den riktning av islam som jag känner mig befryndad med, sufismen, är en förföljd grupp. Sufier diskrimineras och dödas. Inte av icke-muslimer, utan av muslimer. Särskilt av muslimer som av våra medier brukar definieras som islamister.

Jag vill inte längre kalla mig islamist. Termen är en onödig belastning. Den stjälper snarare än hjälper. Jag har i långa artiklar försökt förklara hur jag tolkar islamismen, en islamism med sufismen i centrum. Med föga framgång.

Jag vill inte längre ha någon etikett som jag måste förhålla mig till. Det är hämmande. När jag skrev artikeln i Expressen var det för att jag ville slå mig fri. Jag var trött på att anpassa mig efter andras viljor och förväntningar. Men i stället ledde det till att jag skapade ett nytt ideologiskt fängelse åt mig själv som kväver min kreativa energi.

Nå, muttrar någon. Du vill inte kalla dig för islamist, men är du fortfarande islamist? Det beror som sagt på hur man tolkar begreppet. Problemet är ju att det kan tolkas nästan hur som helst. Om Al-Hallaj var islamist, så är jag islamist. Jag är visserligen muslim och därtill politiskt engagerad, men inte specifikt på islams grund.

Jag kan inte se att jag har någon politisk åsikt som uteslutande kan härledas till islam. Alla mina politiska åsikter har bärare som inte kallar sig muslimer. Ta till exempel frågan om räntan. Måste man vara muslim för att vara räntemotståndare? Nej, självklart inte. Aristoteles var mot ränta. Katolska kyrkan var det också. Jag kan förstå att man i islamiska länder tar till islamisk retorik och förklarar sin politik med islamiska referenser. Men i Sverige finns inga sådana behov.

Jag har inga absoluta svar på alla frågor. Jag lär mig ständigt nya saker. Jag omprövar gamla ståndpunkter. Jag vill inte låsa mig.

Jag är förvisso muslim. Det är också mina värsta fiender. De som hatar mig mest och som verkligen skulle kunna skada mig är inte icke-muslimer. De är muslimer som dessutom betraktar sig själva som ”rättrogna” och ”frälsta” (ja, de kallar sig ”den frälsta skaran”, utan att skämta). De hatar mig för att jag tillhör sufismen och för att jag kritiserar wahhabismen. Man varnar för mig i moskén.

För mig betyder islam Ibn Arabis filosofi. För andra betyder islam helt andra saker. Det jag anser vara det finaste vi har som muslimer, anser andra vara höjden av kätteri. Ibn Arabi är för mig den store filosofen, Al-Hallaj den store martyren, Rumi den store skalden.

Jag kan inte bara påstå att islam är bra. Jag måste fråga: Vilken islam? Det finns tolkningar av islam som är bra. Det finns andra som är dåliga, rentav farliga och destruktiva. Med vissa tolkningar av religionen är det som med spriten: där den går in, går vettet ut. Jag har sett glada och sunda människor konvertera till islam och förvandlas till zombier.

Motsättningarna inom islam är så pass stora att man helt enkelt inte kan betrakta islam som en storhet och jämföra den med andra ideologier. Jag ser vissa krafter inom islam, starka krafter, som ett större hot mot min andliga frihet än många icke-islamiska ideologier. Det är inte sekularister som mördar sufier, det är muslimer. Det är inte sekularister som spränger moskéer, det är muslimer. Det är inte sekularister som vandaliserar helgongravar, det är muslimer. Det är inte sekularister som bränner eller förbjuder sufisk litteratur, det är muslimer.

Det pågår en kamp inom islam om vem som har tolkningsföreträdet, om hur islam ska definieras, och just nu har de mest exoteriska, antisufiska krafterna övertaget. De har oljepengarna. Samtidigt som muslimska lobbygrupper i Sverige gnäller över islamofobi är de tysta om den islamofobi, nej, snarare det mordiska hat, som deras trosfränder sprider mot sufier. Sufismen är utrotningshotad.

Om någon påstår att ”islam ska styra” måste jag fråga: Vilken islam? Mina vänners islam eller mina fienders? Som det ser ut nu är chansen att det blir mina vänners islam som styr minimal. Mina vänner, sufierna, har inga pengar och inga medier. De allra flesta som talar om att ”islam ska styra” är fanatiska wahhabiter som hatar sufier mer än de hatar icke-muslimer. Jag föredrar tveklöst ett sekulärt styre framför ett wahhabitiskt.

Det här är en första tillbakablick om hur mitt tänkande förändrats under de år som gått efter ”radikaliseringen”. Det blir sannolikt fler artiklar./Slut citat från Mohamed Omars blogg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: