Min debatt med Lena Sommestad 2) och slut

Lena Sommestad vill ge upprättelse till hemmaföräldrar!

(Ja, det vore ju en rubrik att önska sig. Men det tror jag ju inte.)

Det här är mitt svar till Lena Sommestad. Hon svarade aldrig. Hon tog en paus i bloggandet istället.

Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag,  som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val.  För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt  som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och  statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.

Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals  berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt  arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!

På detta fick jag alltså inget svar.

Mvh Feminix

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: