Eurabia, del 3, från Samtiden

Eurabia – The Euro-Arab Axis III
Skrivet av AW Fähstorkh sön, 05/10/2008 – 16:35

I den första artikeln tittade vi lite närmare på Eurabias bakgrund. I den andra artikeln vände vi blickarna mot den muslimska världen. Vi analyserade begrepp som ”jihad”, ”dhimmi” och ”dhimmitude” och avslutade med att ställa frågan om Europas förhållande till den muslimska världen kan karakteriseras i termer av underordning i utbyte mot fred. I föreliggande artikel skall vi granska de två kärnkomponenterna i den eurabiska alliansen: hatet mot Israel och USA.

Eurabia
Bakgrund

Europa har inte alltid haft ett problem med Israel och USA. Flertalet europeiska stater beundrade länge den judiska statens envisa kamp för att etablera sig i en extremt fientlig omgivning. USA spelade en av huvudrollerna när Europa befriades från det nazistiska oket och tack vare generöst ekonomiskt bistånd från Amerika kunde västra Europa komma på fötterna relativt snabbt efter kriget. Men synen på Israel och USA skulle förändras och motorn i denna process var Frankrike. För Frankrike var slutet på det andra världskriget inledningen till en plågsam omställningsprocess. Frankrike bjöds aldrig in till Jaltasamtalen och skulle successivt tvingas att ge upp sitt koloniala imperium under efterkrigstiden. President de Gaulle vägrade acceptera denna nedgradering av fosterlandet. Den franske presidenten ville återupprätta Frankrike som stormakt genom att ena Europa och den muslimska världen under fransk ledning mot USA. Oljekrisen i början av 70-talet blev startskottet för den nya politiken. I utbyte mot fred, olja och nya marknader beslutade dåvarande EEC att sälja ut kontinentens politiska och kulturella själ.
Eurabia och Israel

Den arabiska sidans ambitioner var till en början relativt modesta. Arabstaterna hade insett att de på egen hand aldrig skulle kunna erövra hela det forna brittiska Palestinamandatet. Judarna var inte endast militärt starkare, de hade också Europa och USA på sin sida. När OPEC-länderna beslutade sig för att skära ned oljeproduktionen var det i syfte att slå sönder denna allians. Den arabiska politiken var främst riktad mot Europa och hade formen av ett ultimatum: Europa måste ändra sin uppfattning i Mellanösternfrågan innan det kan bli tal om ökade oljeleveranser. Idag vet vi att EEC-staterna underkastade sig de arabiska kraven, men vad var det egentligen arabstaterna krävde? Fyra av arabstaternas villkor är särskilt intressanta:

* Israel skall avstå Västbanken och dra sig tillbaka till 1949 års gränser.
* Europa måste godta påståendet att palestinierna inte är flyktingar, utan ett folk och att ingen varaktig fred kan uppnås i Mellanöstern innan detta folks legitima, nationella rättigheter har tillgodosetts.
* Europa måste acceptera den palestinska befrielseorganisationen PLO som det palestinska folkets legitima företrädare.
* Palestinierna skall ha rätt att återvända till Israel.

Låt oss titta lite närmare på dessa krav och hur EU har hanterat dem.

För det första: arabstaterna har aldrig accepterat ens 1949 års gränser. Redan dagen efter det att den judiska staten hade utropats attackerades den av sex arabiska arméer. Det idag så ofta uttalade kravet att Israel skall dra sig tillbaka till 1949 års gränser, aktualiserades först efter det så kallade sexdagarskriget då Israel, efter att ha utsatts för ett nytt invasionsförsök, erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien.
Det andra kravet är det kanske mest intressanta eftersom det beskriver uppdykandet av en dittills okänd etnisk grupp: palestinierna. Faktum är att fram till sent 60-tal användes aldrig detta begrepp i debatten om Mellanösternproblematiken. Det fanns inga palestinier i området förrän i början på 70-talet. Varifrån kommer då detta begrepp och vilket politiskt syfte är det satt att förverkliga? Den 14 maj 1948 tillkännagavs staten Israel. Den 15 maj anfölls Israel av Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. En följd av konflikten var att Jordanien annekterade Västbanken. I juni 1967, dvs. 19 år senare, attackerades Israel ånyo av Jordanien, Egypten och Syrien. Konflikten som går under namnet ”sexdagarskriget” utmynnade i en fullständig seger för Israel. En följd av kriget var att Israel bemäktigade sig Västbanken. Under de 19 år som Västbanken befann sig under jordansk eller arabisk kontroll var det ingen som krävde att ”palestiniernas” nationella rättigheter måste tillgodoses. De araber som bodde i området hade heller inga nationella strävanden. Ingen uppfattade de så kallade palestinierna som en från araber i allmänhet urskiljbar etnisk grupp. Bland muslimer var det tvärtom vanligt att tala om den arabiska nationen och det arabiska folket – inte palestinier. Begreppet ”palestinier” skapades enkom för att göra det lättare för den arabiska sidan att ställa territoriella krav på Israel.
Vilken roll spelar PLO i detta drama? Hur kan PLO vara ”palestiniernas” legitima företrädare om begreppet ”palestinier” är en politisk konstruktion? Faktum är att PLO inte tillkom på ”palestinskt” initiativ. I den mån man kan tala om ett initiativ var det egyptiskt. Det var Egyptens president Gamal Abdul Nasser som var huvuddrivkraften vid PLO:s tillblivelse. Inte heller PLO:s första ledare, Ahmed Shukairy, och hans efterträdare, Yassir Arafat, var ”palestinier”. De var, liksom Nasser, egyptier. Men PLO var inte endast ett arabiskt påfund. När EEC-staterna godtog PLO som det ”palestinska folkets” legitima företrädare allierade de sig med en terroristorganisation med Israels destruktion på sitt program och som dessutom hade genomfört flera attentat i Europa.
PLO
PLO:s emblem omfattar hela Israel, inte endast Västbanken.

Varför ställde EEC sig bakom en organisation som betraktade européer som legitima mål för terroristaktioner? Littman svarar att EEC hoppades kunna köpa sig fred i utbyte mot politiskt och finansiellt stöd till arabsidan:

PLO terror increased the pressure on European governments through a series of murders and massacres: London, December 15, Hamburg on February 8 and 19, Munich on September 5 at the Olympic Games, and in Frankfurt in October; in Brussels, may 9; in Israel, Lod airport, June 1; at Trieste, Italy, August 4; letter bombs to London, Paris, Brussels, Geneva, Vienna, Montreal, Ottawa, New York, Buenos Aires, and Kinshasa on September 20 and November 13, 1972, and finally, Thailand, December 28, 1972, and Khartoum, February 21, 1973, where a Belgian and two American diplomats were murdered.

Frankrike var först med att etablera PLO-kontor i Europa. Sverige under Olof Palme var ett av västvärldens mest propalestinska länder. Om Palme hade svårt att dölja sin avsky för Israel, hade han desto lättare för att uttrycka sympati visavi arabiska diktatorer. Libyens premiärminister Abdessalam Jalloud blev sålunda ”Min vän Jalloud”. Han hävdade om mullorna i Iran att de ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. PLO-ledaren Arafat stöttade öppet kommunistdiktaturerna i Östeuropa och skulle senare ställa sig bakom Iraks invasion av Kuwait. Trots att PLO hade den israeliska demokratins utplåning på sitt program, vägrade Palme att ta avstånd från organisationen och när Arafat besökte Sverige 1983 fick den gamla terroristledaren ett mottagande som normalt endast bevärdigas statschefer.
Det fjärde och sista kravet är intressant såtillvida att det bortser från ett viktigt faktum: det var det arabiska angreppet mot Israel och arabstaternas ovilja att ta emot ”palestinierna” som gav upphov till det ”palestinska” flyktingproblemet. Man ”glömmer” också bort att nämna att invasionsförsöket utlöste en flyktingström i motsatt riktning: judar som flydde från arabstaterna av rädsla för repressalier. Att konflikten inte har blivit löst beror på att arabstaterna vill hålla den vid liv av ideologiska skäl. Arabstaterna har aldrig brytt sig om ”palestiniernas” lidanden. För dem är det ”palestinska folkets” lidande snarare en tillgång eftersom det kan utnyttjas i propagandakriget mot Israel och väst.

Det är viktigt att förstå vad EEC:s/EG:s/EU:s Palestinapolitik innebär. Den handlar inte endast om att EU ställer sig bakom muslimska diktaturer och allierar sig med terrorister, EU:s syndaregister är betydligt mer omfattande än så.

Europeiska unionen
EU allierar sig med terroristorganisationer och diktaturer

EU har medvetet vänt blickarna åt annat håll när kristna diskrimineras, misshandlas och mördas i den arabiska världen i syfte att inte störa den eurabiska dialogen. Libanons kristna var det första offret för överenskommelserna mellan arabstaterna och dåvarande EG på 70-talet:

While the PLO and its allies preyed on the Lebanese Christians, wiping out whole villages, desecrating and burning churches, murdering, and mutilating corpses (as at Damur in 1976), Europe was supporting Arafat. … The Lebanese war was butchery, conducted with the outmost violence. With public attention focused on Palestinian martyrdom, the PLO inflicted mass murder, abductions, untold suffering, and destruction on over a hundred thousand Christians in Lebanon. … Today, when Eurabians remember the Lebanese war at all it is only to lament the massacre at Sabra and Chatila, which was committed by Christian Maronites in retaliation for PLO massacres, and inevitably blamed on Ariel Sharon. That of Damur, which preceded it and was personally supervised by Arafat, is conveniently ignored. An eyewitness gave an account of the massacre of 582 Christians in Damur by the PLO and its Muslim allies on January 22, 1976: ”The attack took place from the mountains behind. It was an apocalypse. They were coming, thousands and thousands, shouting ‘Allahu Akhbar! God is great! Let us attack them for the Arabs, let us offer a holocaust to Mohammad!’ And they were slaughtering everyone in their path, men, women and children”.

EU är också huvudfinansiär av det som numera går under namnet ”Palestinska myndigheten”. EU formligen öser skattemedel över denna organisation som för övrigt leds av en historierevisionist. Sedan grundandet av den Palestinska myndigheten 1994 har EU pumpat in 600 miljoner euros per år i organisationen. EU är också den största enskilda donatorn till UNRWA genom att stå för nästan 40 procent av organisationens budget.
Men det är inte endast PLO som erhåller stöd från de europeiska skattebetalarna. Trots att Mellanöstern och Nordafrika är en enda hoper av osmakliga regimer och diktaturer pumpar EU in skattemedel i regionen. Under 6 år transfererade EU:s MEDA-program över 5 miljarder euros till demokratiska ”mönsterstater” som Algeriet, Egypten, Marocko, Syrien och den Palestinska myndigheten. Israel, den enda reella demokratin i regionen, har givetvis inte erhållit ett öre.
Hur långt EU är berett att gå för att blidka de antisemitiska arabstaterna synliggjordes under det så kallade Damaskusmötet 1998. Slutkommunikén från mötet vittnar om det moraliska förfall som har ägt rum i Europas politiska toppskikt. Konferensen ägde rum i Syriens huvudstad Damaskus under överinseende av landets sedan drygt 30 år tillbaka diktator Hafez Assad. Inget av detta syns emellertid i slutkommunikén. Européerna hade kunnat fördöma den syriska diktaturen och Syriens ockupation av Libanon, men istället förklarade sig de europeiska politikerna vara diktatorn djupt tacksamma:

The participants expressed their deep thanks and gratitude to the President, Parliament, Government and people of the Syrian Arab Republic for their warm hospitality and for the excellent organization of the Conference which contributed to the success of their Dialogue.

Vad innebär då denna omtalade succé?

The participants in the Conference stressed the close connection between the achievement of peace in the Middle East and security and stability in Europe.

Man frågar sig: hur kan det existera ett samband mellan fredsprocessen i Mellanöstern och Europas stabilitet om inte det fanns ett hot om arabisk terrorism mot Europa i den händelse att EU skulle vägra att oreserverat böja sig för de muslimska staternas krav?
Hur beskrivs Mellanösternproblematiken i kommunikén? Delegaterna skyllde oförbehållsamt alla problem på Israel, den enda demokratiska staten i regionen. Inte en enda europé orkade protestera mot de muslimska diktaturernas planer. Istället kritiserade man USA:s fredssträvanden och applåderade de åtgärder som EU hade vidtagit för att sätta press på Israel att underkasta sig arabdiktaturernas krav. Frågan om hur man skall hantera arabisk terrorism i allmänhet och palestinsk terrorism i synnerhet genererade inga kontroverser. Under ett moment som förmodligen kommer att bli ihågkommet som ett av de mest stolliga ögonblicken i det diplomatiska spelets historia enade sig dessa skurkstater och européerna om behovet av en internationell konferens vars uppgift skulle vara att producera en allmän konsensus om innebörden av begreppet ”terrorist”. Förslaget blev naturligtvis extra komiskt mot bakgrund av att det framfördes i Syrien, en stat som bland annat gjort sig känd för sitt stöd till allsköns terroristorganisationer.
Konferensen uttryckte sin oro över den bojkott som för tillfället riktades mot en av deltagarnationerna, Libyen, men undvek sorgfälligt att nämna att den berodde på Khadaffis inblandning i terroristattacken mot Pan Am Flight 103 över Lockerbie 1988 där 270 människor omkom.
Kommunikén avslutades med att deltagarna betonade att ansträngningarna i syfte att arabisera och islamisera Europa måste intensifieras:

The participants believe that the following measures will deepen cultural cooperation and promote mutual respect for cultural values:

* Establishing rules of behaviour at the national and international level that ensure the preservation of cultural values;
* Drawing up joint media plans whose aim is to rectify mistaken ideas prevailing in the countries of each side against the cultural and spiritual values of the other side;
* Finding solutions for the problems of Arab workers and Arab immigrants and improving the conditions of their integration into the societies they live in, whilst respecting their rights in preserving their beliefs, traditions, and national culture;
* Improving the facilities for teaching Arabic in Europe.
* Supporting the Euro-Arab Business Management School which was set up in Granada in 1994 as a potential basis for a real Euro-Arab university.

Eurabia och USA

Som vi har noterat tidigare har Europa inte alltid föraktat Amerika. Amerika räddade demokratin i Europa under andra världskriget och bidrog aktivt till återuppbyggnadsarbetet efter krigsslutet. Efter oljekrisen 1973 blev den europeiska hållningen alltmer kritisk. Det demokratiska Europa höll på att alliera sig med reaktionära diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika. Målsättningen var formulerad av Frankrike: ett enat Europa sammansvuret med den muslimska världen under fransk ledning med udden riktad mot USA. Istället för att odla relationerna med det demokratiska Amerika, beslutade Europa sig för att söka gemenskap med stater som Syrien, Saudiarabien, Irak och Libyen. Förhållandet mellan Europa och USA efter oljekrisen har tre egenskaper:

* Klyftan mellan Europa och USA har vidgats.
* Frankrike gör anspråk på att formulera EU:s utrikespolitik.
* Hätsk antiamerikanism.

Det kyliga förhållandet mellan Europa och USA kan ges en allmän och en specifik förklaring. På ett allmänt plan beror förbistringen på det faktum att EU allierat sig med arabvärlden. På ett mer specifikt plan beror den ökande klyftan mellan Europa och Amerika på att USA stöder Israel och att amerikanerna vågar ta uttrycket ”muslimsk terrorism” i sin mun. Att på detta sätt koppla ihop islam och terrorism var snudd på blasfemiskt för många arabstater. EU hade vant sig vid att kunna skylla Mellanösternkrisen på Israel och komma undan med det, men efter terroristattackerna mot New York och Washington och USA:s krigsförklaring mot den internationella muslimska terrorismen blev det allt svårare för EU-staterna att ensidigt lägga all skuld på den judiska staten. De påföljande terroristattackerna mot London och Madrid gjorde det också allt tydligare för ambivalenta européer att islam kanske hade ett problem med terrorism, även om Bryssel energiskt förnekade påståendet närhelst det kom på tal. Det ökande problemet med muslimsk terrorism i Europa i kombination med det amerikanska klarspråket retade gallfeber på den eurabiska dialogens förkämpar i Europa.
George W Bush
Amerikanskt klarspråk

Hur bisarr situationen var kom till klart uttryck när Frankrikes president Chirac hotade att stoppa EU-utvidgningen österut med hänvisning till att många av de forna sovjetiska satellitstaterna är positivt inställda till USA. Irakkriget skulle inte oväntat föra upp till ytan en synnerligen virulent form av antiamerikanism som många trodde inte existerade. Arabvänner, nazistsympatisörer, kommunister och allsköns vänsterfolk enade sig emot vad man uppfattade som en gemensam fiende – det demokratiska Amerika. Hyllningarna till arabvärldens diktaturer och terroristorganisationer som PLO ekade i de europeiska huvudstäderna. Littman menar att det inte är så svårt att förstå den europeiska vreden. Den är ytterst grundad i uppgivenhet och skam. Europa är, till skillnad från Amerika, en politiskt och moraliskt dekadent kontinent. Den grundläggande skillnaden mellan USA och EU är att medan USA öppet har konfronterat den muslimska terrorismen, har Europa valt att förneka dess existens. Det är förklaringen till varför det är så vanligt att europeiska politiker läxar upp sina medborgare med att självmordsbombare inte drivs av hat mot väst, utan att deras handlingar måste förstås som en missriktad strävan efter social rättvisa. Littman menar att mycket av denna extrema fientlighet mot USA är en biprodukt av den eurabiska dialogen. Hatet mot Amerika är snart det enda som Europa har kvar. Trots att det ytterst är ett uttryck för uppgivenhet och en oförmåga att stå upp för grundläggande demokratiska och humanistiska principer, förser det, paradoxalt nog, européerna med en illusion om moralisk överlägsenhet.
München

Var befinner sig Europa idag? Littman menar att Europa håller på att upprepa misstaget från München 1938 när Frankrike och England gav nazisterna fria händer i Tjeckoslovakien i utbyte mot fred i resten av Europa. Istället för att konfrontera det nazistiska hotet, hoppades man att ett samarbete med Hitlertyskland skulle eliminera hotet om ett nytt storkrig. Littman menar att denna Münchenanda lever kvar i Europas förhållande till islam:

One need only look at our cities, airports, and streets, at the schools with their security guards, even the systems of public transportation, not to mention the embassies, and the synagogues – to see the whole astonishing array of police and security services. The fact that the authorities everywhere refuse to name the evil does not negate that evil. Yet we know perfectly well that we have been under threat for a long time; one has only to open one’s eyes and our authorities know it better than any of us, because it is they who have ordered these very security measures.

Vad återstår att göra? Littman är pessimistisk, utan att för den skull ansluta sig till en historieteori präglad av determinism. Europa går förmodligen inte att rädda. Trettio år av eurabisk dialog har eliminerat de mentala förutsättningarna för ett politiskt och moraliskt uppvaknande. Europa har kapitulerat kulturellt, moraliskt och politiskt. Det som sker är så groteskt att det nästan trotsar all beskrivning. Europa – världshistoriens kanske mäktigaste och mest grandiosa civilisation, platsen för marknadsekonomins, demokratins och den vetenskapliga revolutionen födelse, håller på att begå något som endast kan beskrivas som ett utdraget kollektivt självmord.

The well-known scholar of Islam, William Montgomery Watt, described the disappearance of the Christian world from the countries which had been Islamized, in his book The Majesty that was Islam (1974): ”There was nothing dramatic about what happened; it was a gentle death, a phasing out.”(4) But Montgomery Watt was wrong; in fact, the long death-throes of Christianity under Islam were extremely painful and tragic, as can be seen even in the 20th century, with the genocide of the Armenians, and the Lebanese Christians’ resistance in the 1970s-1980s, and for the last decades the genocide in the Sudan, and finally the relentless Arab jihad against Israel, which is only one of the examples of the age-old struggle by people devoted to fighting for freedom against dhimmitude, for the dignity of man against the slavery of oppression and hate. But that observation by Montgomery Watt – about the ”gentle death, the phasing out” applies perfectly to Europe today.

*

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: