Aje Carlbom vet vad han talar om

Aje Carlbom skriver så klokt på Newsmill:

Hur ska det vara möjligt att förebygga terror i islams namn? Internationellt har frågan diskuterats och debatterats sedan attacken på World Trade Center 2001. Sammanfattningsvis kan man säga att det råder delade meningar om vilka preventiva åtgärder som bör användas för att komma till rätta med den här typen av politisk aktivism.

Vissa menar att preventionen bör ses som en ideologisk strid om idéer på global nivå där det gäller att etablera tolkningsföreträde för demokratiska versioner av islam hos muslimer. Andra ser det som be-tydelsefullt att västvärlden upphör med aktiviteter som kan provocera muslimska aktivister och därmed skapa nya terrorister. Frågorna de-batteras för fullt bland forskare, journalister, think-tanks och politiker i andra delar av världen. Men ännu har ingen lyckats konstruera Mo-dellen för hur det förebyggande arbetet ska organiseras.

Den svenska situationen är speciell jämfört med hur det är i många andra länder. Här ska vi nu ta oss från ett tillstånd där frågan om islamism i stort sett har förträngts under ett par decennier till att bygga upp ett förebyggande arbete mot den terror som genomförs av våldsamma muslimska aktivister.

Det förebyggande arbetet kommer sålunda att etableras mot bakgrund av att det finns en stor brist på empi-riskt grundad kunskap om hur den muslimska världen i Sverige ser ut. Mycket av den forskning som finns om islam i landet är politiskt anpassad för att inte stöta sig med någon. Bland svenska forskare betraktas det som islamofobiskt att studera eller diskutera islamism oberoende av om den är moderat eller radikal. För flertalet forskare på området i Sverige finns med andra ord inga islamister i landet.

Idag finns det två rapporter som tar upp frågan om hur man kan organisera det förebyggande arbetet. Den ena är Magnus Ranstorps och Josefine dos Santos så kallade ”Rosengårdsrapport”, den andra Säkerhetspolisens ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige”. Båda rapporterna betonar betydelsen av att jobba preventivt mot radikal is-lamism, fast med tyngdpunkt på olika aktörer. Ranstorp och dos San-tos betonar att arbetet bör organiseras av kommunala och andra offent-liga institutioner. Säkerhetspolisen avfärdar inte den sortens aktörer men lägger till att det är betydelsefullt att också engagera muslimska föreningar och organisationer i arbetet. Innan man fattar några avgörande beslut om vilka aktörer som ska ingå i arbetet finns det några saker som bör beaktas.

Väljer man att låta kommunala tjänstemän eller andra sekulära aktörer sköta det förebyggande arbetet är risken stor för att det avfärdas av praktiserande muslimer i allmänhet och av radikala aktivister i synnerhet. I praktiserande muslimers ögon betraktas inte sekulära aktörer som auktoritativa uttolkare av islamiska spörsmål. Radikala aktivister upplever att de befinner sig i en krigszon och de är fientligt inställda till allt som kan förknippas med västvärlden. Fientligheten innefattar olika saker som bristande moral i frågor som har att göra med sociala relationer och den representativa demokratin som styrs av mänskliga istället för av gudomliga idéer. Dessutom är de radikala aktivisterna starkt kritiska till västerländska interventioner i Afghanistan, Irak, Somalia och andra delar av den muslimska världen. Det förefaller allt-så ytterst tveksamt att radikala aktivister skulle låta sig inspireras av sekulära aktörer, av ”fienden”, till att lämna politiskt radikala grupper eller miljöer.

Att engagera muslimska föreningar och organisationer låter på pappret som en demokratiskt rimlig strategi. Frågan är dock: vilka? Många som arbetar för islam i organiserad form är muslimska aktivister, eller moderata islamister som jag hellre kallar dem. Dessa är inte farliga för allmänheten eller i politiskt mening våldsbenägna men det är oklart vilken roll de spelar eller kan komma att spela i förhållande till de våldsamma islamisterna. Utomlands förs en diskussion om de moderatas islamisternas politiska och sociala funktion. Ett argument är att de moderata utgör vad den svenska Säkerhetspolisen tycks önska sig, nämligen en ”brandvägg” mot radikalisering. Ett annat argument är att de moderata tvärtom utgör en ”inkörsport” till ideologisk radikalise-ring. Det saknas i hög utsträckning tillförlitliga studier som med preci-sion kan belägga det ena eller andra påståendet.

För Ed Husain, han som hoppade av Hib ut-Tahrir och skrev om det i boken The Islamist, verkar de moderata ha fungerat som en inkörs-port. Det var hos moderata islamister i London han politiserade sin re-ligiösa identitet, bland annat genom att läsa några av de mest kända ideologerna i den islamiska rörelsen. Men det är alls inte säkert att alla som kommer i kontakt med moderata islamister reagerar på samma sätt som Husain. En av svårigheterna med radikaliseringsprocessen är att den tycks innehålla individuella inslag som gör det svårt att uttala sig i generella ordalag. Varför vissa nöjer sig med att bli ideologiskt radikala medan andra blir våldsverkare är det ingen forskare som har lyckats ge ett övertygande svar på.

Kanske är det så att det behövs flera olika förebyggande strategier samtidigt för att det ska vara möjligt att täcka in individuella motiv och vägar till radikalisering. För en del kan det räcka med att erbjudas en alternativ social gemenskap. För andra kan det behövas en hårdare ideologisk och/eller religiös påverkan. I skolan kan det behövas en pedagogik som praktiserar ett demokratiskt förhållningssätt där eleverna lär sig betydelsen av att utsätta sina egna och andras idéer för olika synpunkter. De personer som arbetar i miljöer där det finns ung-domar med radikala idéer bör vara tydliga med de värderingar av kritiskt tänkande och öppenhet för debatt som är grundläggande för hur samhällen i Väst fungerar. Det verkar dock vara viktigt att undvika åt-gärder mot radikalisering som upplevs stigmatiserande eftersom sådana känslor kan bidra till att förstärka eller skapa radikalt tänkande.

På sikt är det sannolikt också betydelsefullt att de aktivister och forskare som av politiska skäl överbetonar den så kallade islamofobins utbredning i Sverige tänker över sin argumentation. Att bibringa unga muslimer en känsla av att människor i Sverige är starkt negativa till muslimer och islam är att erbjuda sämsta tänkbara förutsättningar för ett liv som svensk muslim. Påståenden om att situationen för svenska muslimer kan jämställas med hur det var för judar i Tyskland på 1930-talet ingår i en retorisk strategi som är direkt lögnaktig. Tittar man på de statistiska undersökningar som genomförts under senare år är resultaten de motsatta. I Sverige verkar det finnas en stark motståndskraft mot negativa attityder till muslimer och islam trots de senaste årens terror i islams namn. Sverige domineras fortfarande av starka idéer om rättvisa och solidaritet.

Det återstår att se hur det förebyggande arbetet mot radikalisering kommer att organiseras. Viktigt i ett långsiktigt perspektiv är dock att upphöra med de ideologiskt motiverade överdrifterna kring icke-muslimska svenskars påstått negativa uppfattningar om muslimer. Alltför mycket tal om detta riskerar att förstärka radikala aktivisters inflytande istället för att försvaga det.

Aje Carlbom (10 artiklar) 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: