Ulf Nilsons krönika om sprängningen

Innan den plötsligt försvinner lägger jag in den här, för säkerhets skull.

Ingen risk att de militanta muslimerna lyckas i sin avsikt

Det bomben i Stockholm sprängde var framförallt en myt. Nämligen myten om att Sverige är osårbart.
Eller lite vassare uttryckt: att Sverige inte ligger i världen, inte riktigt, utan flyter omkring i ett eget universum, paradis för oss (som stjärndiplomaten Gunnar Hägglöf en gång kallade det, i en för längesen bortglömd bok).
Vi har för all del blivit varnade. Olof Palme skjuten, Anna Lindh dräpt med kniv. Bader-Meinhof, Jugoslaviens ambassadör. Visst har Sverige fått smällar, men vi har skyndat oss att glömma.

Myten om det isolerade och därför lite finare landet Sverige – uppstod under det andra världskriget. Vi klarade oss undan Hitler, heil oss, och därför var vi…ja, ok, man borde kanske inte säga det…men vi var bäst (och dessutom länge också rikast).
Men tiderna förändras och bomben i Stockholm – utlöst av en rekordklantig terrorist – pekar på en rad obehagliga sanningar. Myndigheternas reaktion (det gäller Reinfeldt, Bildt och alla andra) var sen och klart förvirrad. Intrycket av att polisen är svårt inkompetent bara växte med floden av sammanbitna uttalanden och generad tystnad.
Men framförallt glömde man bort en rad väsentliga fakta. Det pågår ett krig i världen, ett krig som inte känner några gränser. Nämligen militanta islamisters krig mot alla oss som begår det – sett med deras ögon – ohyggliga brottet att inte tro på Allah.
Vi, de otrogna, för inte krig mot någons tro, men islamisterna gör det, inte alla, men en obehagligt stor, mordisk minoritet.

Vi, svenskarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade (cirka 500 man) insats i Afghanistan, men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga. Vi var bra på krig på Karl XII:s tid, men det gäller inte längre (dessbättre).
Dessbättre, säger jag, men kom ihåg att självförsvar alls inte är detsamma som anfallskrig. Vi tafsar oss fram mot förståelse – något som alla fanatiker föraktar – med hjälp av krav på förbud mot morgonbön i skolan och diskrimineringsombudsmannen kallar personalens julklappar för ”vinterpresenter” (det dummaste jag hört).
Ja, herrejävlar, ibland får man ett obehagligt intryck av att många svenskar på något underligt sätt vill avskaffa sig själva.

Faktum är att
vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.
Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.

Det finns naturligtvis ingen risk att de militanta muslimerna lyckas i sin avsikt: att islamisera Sverige (och tvinga kvinnorna att bära slöjor som bevis på sin totala och omänskliga underkastelse).
Nej, omvända blir vi inte. Däremot finns det risk att vi får uppleva fler och värre terroristdåd. Alla islamister är inte lika klantiga som han som sprängde sig själv i närheten av Drottninggatan. Blod kommer att flyta.
Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart – och väl värt att försvara…

Om boken Världsmästarna:

Sverige är på väg åt helvete!
Så fattar jag budskapet i en ny och skrämmande bok, ”Världsmästarna, när Sverige blev mångkulturellt.”
Okej, jag kanske spetsar till en aning, men boken – som är utomordentligt skriven och disponerad – målar en hemsk bild av dagens och förvisso framtidens Sverige.
Det handlar, som många säkert redan vet, om invandringen. Slutsatsen (som jag själv framfört många gånger) är: för många för fort, fruktansvärt illa skött.
Aha, främlingsfientlig, den där Nilson? Knappast. Jag har levt utomlands (om också i tät kontakt med Sverige) större delen av mitt långa liv. Och dessutom: invandrarna tvingade sig inte in. Det var svenskar, i alla samhällsklasser, alla politiska partier, som skapade invandringspolitiken – men glömde att tillhandahålla jobb, realistisk svenskundervisning, ja, allt som måste till för integration, alltså för att vi ska bli ett folk. Ett olyckligt beslut 1975 öppnade alla slussar. Sedan dess har ett minst sagt homogent land – titta på kartan så förstår ni varför – skaffat sig en ny befolkning och högre arbetslöshet, högre våldsbrottslighet, fruktansvärda våldtäktssiffror (minst 10 anmälda per dag!), plus, plus, plus…
Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Jag ska inte referera boken. Bara två smakprov.
År 2000 sa Mona Sahlin så här i en intervju:
– Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.
Undrar vad Svenne Svensk tyckte? Röstade han möjligen på SD?
När jag växte upp i Sverige fanns det inte ett enda getto. I dag har vi – berättar boken – över 150 (!!!), befolkade av invandrare. Varje dag brinner minst en svensk skola, oftast i dessa områden.
(Är det verkligen ”främlingsfientligt” att berätta sanningen?)
Sanningen är att högerextremismen – ett bättre ord är högerpopulismen – gjorde sig bred i Europa långt före Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna blev vågmästare i vårt land (ja, om det nu inte blir miljögänget). I Holland är Geert Wilders, stylad som en filmstjärna, ett jättenamn. Detsamma gäller Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen som varit en maktfaktor i Frankrike i årtionden. Vi har Pia Kjaersgaard i Danmark och Liga Nord i Italien och – vågar jag skriva så? – betraktade som mer eller mindre rumsrena i sina hemländer.
Högerpopulister spelar en viktig roll i politiken i Schweiz och Österrike och detsamma gäller Lettland och Litauen och dessutom Norge och Belgien.

Överallt gäller att det man fajtas för och emot är hur man ska förhindra att länderna splittras i ”vi” och ”dom”. Människor från fattiga länder väller in över Europa. Att ”köra ut dom” (som Expressen föreslog på en löpsedel 1993) är otänkbart. Alltså finns det bara en lösning: arbete åt alla, undervisning, jämlikhet och brödraskap.
Ingen ska tro att det blir lätt. Så det är bäst att vi äntligen erkänner problemet.
Och skyndar oss att fixa det.

Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se 

Publicerat 05 okt 2010 06:19
Uppdaterad 13 okt 2010 11:05
Den värsta katastrofen kan möjligen förhindras (21/12 2010)

De senaste dagarna har jag beskyllts för att vara nazist, främlingsfientlig och Gud vet allt, uppenbarligen därför att jag kritiserat de islamistiska fundamentalister som representeras av bland andra bombmannen på Bryggargatan – en ung man som uppenbarligen ville m ö r d a så många oskyldiga medmänniskor som möjligt, men lyckligtvis bara dödade sig själv.
Till de många läsare – inte minst yngre – som sett mig stämplas som just nazist, rashatare, etc har jag lust att säga följande:
Jag gick med i en lång rad av de marscher där svarta amerikaner på 60-talet krävde jämlikhet med vita. Någon gång gick jag faktiskt vid Martin Luther Kings sida och mycket få ägnade så mycket intresse åt medborgarrättskampen som vi på Expressen. Vi gav de svarta vårt helhjärtade stöd, inte därför att vi hatade de vita, men därför att det var r ä t t.

Jag blev Expressens USA-korrespondent 1963, för 47 år sen, och parallellt med rapporterandet om de svartas kamp (och mycket annat) fick jag sköta Vietnam-kriget – jag gjorde 15 längre och kortare besök. Såvitt jag minns skrev ingen annan svensk lika många artiklar där den amerikanska krigföringen granskades och fördömdes trots att jag – det vill jag gärna göra klart! – älskade USA då och älskar USA nu. Många amerikaner tyckte som jag och kunde göra det utan att riskera repressalier. Det land som vann kraftmätningen – och bejublades i Sverige – var en järnhård diktatur stödd av det minst av alla demokratiska Kina.

På samma sätt som jag älskar USA, älskar jag det land de islamistiska fanatikerna hatar mest, alltså Israel, Mellanösterns enda demokrati. Jag har rapporterat om flera av Israels krig och – självfallet! – kritiserat mycket som israelerna gjort (ofta stödd av israeler som inte gillat makthavarnas beslut). Jag önskar tvärtemot många israeler att palestinierna får en egen stat, men är inte optimist – huvudsakligen därför att de despoter som i allmänhet styr i arabvärlden alls inte önskar en fredlig utveckling.
Jag gick med, på den tiden, i flera av de marscher i Teheran där perserna – i allmänhet muslimer – krävde att Shahen måste bort. Man ville göra Iran till en islamistisk republik med ayatollah Khomeini som härskare – jag trodde händelsevis också på projektet. När tyrannen försvinner, trodde jag, kommer frihet.
Men vi som trodde så hade dessvärre fel, det insåg vi snart när utrensningar och avrättningar började. Sen dess har det bara blivit värre. Iran blev varken fritt eller demokratiskt utan ett teokratiskt fängelse och 31 år efter maktövertagandet är det fortfarande så. Kvinnor och oliktänkande förtrycks hänsynslöst och världen har inget annat val än att blunda.
I det större perspektivet är problemet – farligast av alla, just nu – att Iran med stor sannolikhet är nära, kanske mycket nära, att få sin egen atombomb. Eftersom man klart och tydligt sagt och visat att man vill förinta Israel – bränna, döda och lemlästa miljoner judar – är risken för förödande krig stor.
Om det värsta inträffar står vi, som jag skrivit åtskilliga gånger i Expressen, inför en av de värsta katastroferna i historien. Den kan möjligen förhindras, men inte om fanatiker får råda.

En sak till. Många av mina kritiker vill att Expressen ska avskeda mig, bland annat därför att jag är ”gammal”. Gammal är jag förvisso, hela 77 år, men är det egentligen brottsligt? Jag tror att ni som är så bra på
att fördöma borde fundera på ordet
diskriminering. Har demokrati
verkligen en åldersgräns?

Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se 

Publicerat 21 dec 2010 10:27
Uppdaterad 21 dec 2010 10:50
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: