Fel åsikter enligt M. Omar

En kommentar på M. Omars blogg med åsikter som Omar inte gillar:

”Herman von Rescht said, on juni 20, 2009 at 3:39 e m

I Sverige var jag länge den ende som stödde den islamiska revolutionen i Iran. Att stödja revolutionen innebär att man följer dess väg och inte ställer sig bakom en viss grupp som gör anspråk på att leda den. Ahmadinedjad är bara en täckmantel för de grupper som vill monopolisera makten och omvandla Irans islamiska republik till en islamisk diktaturstat av sovjetisk modell. De neokonservativa islamiskterna bakom honom har konsekvent under hans presidenttid motarbetat tidningar och medier med andra åsikter, tagit över istort sett alla medier och förföljt oliktänkande och givit de avskyvärda moralpoliserna friare händer att förgripa sig på folk som inte fogar sig. Detta var ingenting som revolutionen ville åstadkomma. Revolutionen gick under parollerna Frihet, oberoende och islamisk republik. De två första parollerna är naturligtvis minst lika viktiga än den tredje. Och i en islamisk republik ska det tillåtas olika partier och fria val. Och att tillskriva den högste ledaren “Vali-efaghih” oinskränkt makt är varken tillskriven i den iranska författningen eller något som Khomeini eftersträvade. Under Khomeinis tid låg han i ständig fejd med det konservativa väktarrådet, och han motsatte sig deras rigida och konservativa tolkningar av lagen eller det som ligger i det islamiska samhällets intresse.

Vad valet beträffar har jag följt valet. Stödet för Mousavi var överväldigande i Irans städer och bland dess ungdomar. Iran är en ung och urbant samhälle. Det höga valdeltagandet skulle tveklöst ha gynnat Mousavi och inte Ahmadinedjad.

Men fusket ligger i sättet att räkna rösterna och på vilket sätt det meddelades. Efter bara två timmar kom inrikesministeriet med sin första räkning och fördelningen stod sig. Rezai och Karrbubi som båda har många anhängare fick bara 1-2 procent och fick inte ens majoritet i sina egna födelseorter. Det är brukligt i iranska val att siffrorna redovisas distrikt för distrikt, där varje kandidats röster kan framgå. Den här gången kom man snabbt fram med en klumpsiffra, som stod sig. Dagen då valet ägda rum valde polisen och säkerhetsapparaten att ordna med en manöver i Teheran. Som om det ville brkärfta för sina motståndare att en kupp har ägt rum. En mycket amatörmässig kupp dessutom!

De hårdföra rösterna som ville ha en omval av Ahmadinedjad varnade innan valet för en sammetsrevolution, som om de ville förbereda folket för konsekvenserna av rotester mot ett valfusk. Militären har under Ahmandinedjads tid fått en väsentligt ökad makt, och tar sig friheten och rätten att hota folkliga rörelser och kväva deras llegitima krav. Men enligt den iranska författningen är det strängt förbjudet för militären att vare sig tillghöra någon politisk parti eller lägga sig i politiken. Khomeini var den främste att förespråka åtskillnaden mellan militären och politiken. Således är det förbjudet och fel av militären att ens uttala sig om politiken, än mindre att hota det egna folket. Det kommer redan rapporter om mytera och trots bland höga militärer, speciellt inom revoliutionsgardet.

Ropen på Allah-o-akbar hörs överallt på de iranska hustaken och revolutionen sprider sig överallt i Teheran. Också gripanden av politiska ledare och skribenter ökar, men Ahmadinejad förlorat Det är bara diktatorstaterna som har välkomnat återvalet av Ahmadinedjad. Sprickan är ännu allvarligare inom makteliten. Också de respektabla Ulema tar avstånd från Ahmadinejads diktatursträvanden. Det är bara de ärkekonservativa i det närmaste djävulsdykrande Hojjatieh-sektristerna som stödjer fusket och hans återval. Få identifierar sig med vad ayatollah Mesbah Yazdi och “påskyndarna av Messias” genom att sprida kaos och öka förtrycket. Dessa vill nu, med bl a stöd och sympati utomlands, skapa en islamisk stat, som inte på något sätt erkänner folkets röst och vill avskaffa demokratiska politiska val. Iranierna är tränade att känna igen djävulen, i vilka skepnader än den dyker upp. Också djävulen är i likhet med paradiset en persisk konstruktion. Det är snudd på tjänstefel av det iranska folket att missa Ahriman, när han dyker upp.

Iran genomgår nu en politisk kris som förr eller senare måste lösas på ett politiskt och civiliserat sätt. Också Khameneis makt och befogenhet måste komma upp till diskussion, då han uppenbarligen valt att ställa sig bara på en sida av den politiska konflikten. Jag har svårt att se om ett omval nu skulle lösa problemet. Landet måste komma fram till en lösning som noga reglerar utövande av utövare av makten.

Instämmer i övrigt i ropen “Azadi baraye Iran”. Det är en styrka för den iranska revolutionen och dess demokrati, att den varken tolererar fusk eller diktatur. Om araberna i Irak, Libanon, Palestina eller “muslimerna” vill ha en “Ahmadinedjad” så får de gärna ha dem. Iran är ändå viktigare för att offras för sionismen, Israel, och Holcaust, eller vad araberna ser som Islam.

Men om Ahmadinejad vill förbli en del av den iranska revolutionen får han verkligen se sig som en del av det iranska samhället och ta tillbaka sitt krav på att förbjuda alla andra partier än de som står bakom honom. Han kommer inte att bli någon stark president utan folkets stöd. Han kommer att skada också Irans oberoende, då han blir beroende av stöd från länder som förstår att utnyttja hans svaga position och tvinga Iran gå med på ofördelaktiga avtal och onödiga eftergifter.

/Herman

Mohamed Omar said, on juni 20, 2009 at 6:56 e m

Herman,

Jag ber dig vänligt att inte kommentera mera på min blogg.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: