Radikal muslim 6

I konstrast till denna osäkerhet kan man konstatera att privatlivets helgd, den personliga integriteten, för evigt är inskriven i sharia – ”spionera inte på varandra”, säger Koranen (49:12).

Misstaget som den vanlige västerlänningen gör när han eller hon jämför FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna med Kairodeklarationen är att han eller hon utgår från sina egna tids- och miljöbetingade fördomar och känslor om vad som är ”humant” och inte. Vad som egentligen borde intressera oss är inte om de stadgade mänskliga rättigheterna är humana eller ej, ”bra” eller
”dåliga”, enligt våra tidsbundna fördomar och bristfälliga subjektiva förnuft. Vad som borde intressera oss är om de är sanna eller falska.

Om de stadgade mänskliga rättigheterna är ”bra” eller ”humana” utan att vara sanna så är de till ingen nytta och kommer aldrig att kunna hävdas universellt. Om de däremot är sanna men ändå framstår som ”dåliga” eller
”inhumana” för vissa västerländska bedömare så är det troligt att felet ligger hos dennes tidsbundna förståelse. Vi kan inte låta en så viktig sak som mänskliga rättigheter bli föremål för samtidens godtyckliga dom. Vad
människor upplever som bra eller dåligt, humant eller inhumant varierar från tid till tid och plats till plats. Men det som är sant är sant i alla tider och på alla platser.

Arbetet för en demokratisering av de muslimska länderna har också bidragit till att islamister kommit att engagera sig i kampen för mänskliga rättigheter, mot tortyr och fängslandet av politiska dissidenter. I Egypten har tongivande islamister som Kamal Abdul Magd engagerat sig i styrelsen för Egyptian National Council for Human Rights, och Salim al-Awa sitter med i styrelsen
för den oberoende människorättsorganisationen Egyptian Human Rights
Organization. Under 1990-talet har islamister på skilda håll i världen
byggt upp organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, inklusive Conseil National des Libertés en Tunisie (CNLT) som bildades 1998, Mazlumder, Organisationen för mänskliga rättigheter och solidaritet med de förtryckta, som grundades i Turkiet 1991, och det multinationellt uppbyggda Islamic Human Rights Commission som bildades 1997 med högkvarter i London. Det är signifikativt att dessa människorättsorganisationer inte
enbart fokuserar på övergrepp mot muslimers mänskliga rättigheter
utan säger sig försvara mänskliga rättigheter överallt och räknar organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch som naturliga samarbetspartners. Härutöver har islamister engagerat sig i
utomislamiska organisationer för mänskliga rättigheter. [Gardell, Mattias: Bin Laden i våra hjärtan, s 184.]

Den Londonbaserade Islamic Human Rights Commission säger sig ’vägledas av koranens påbud att de troende skall stiga fram till försvar av världens förtryckta’. För IHRC:s Osama Daneshyar beror ’bristen på mänskliga rättigheter i den islamiska, och särskilt den arabiska, världen inte på islam utan på att regeringarna har övergivit de enda konstitutionella garanterna
medborgarna åtnjutit – de rättigheter som skyddas av sharia – till förmån för misslyckade västerländskt sekulära regeringsformer som visat sig vara
de mest förtryckande regimerna sedan Tredje riket och Sovjetunionen under Stalin’. Daneshyar hävdar att västvärldens engagemang för mänskliga
rättigheter i muslimska länder ofta varit patroniserande och beroende
av politiska konjunkturer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: