Radikal muslim 22

Så länge som de dåtida härskande institutionerna, idéerna och normerna – kulturen i dess bredare bemärkelse – förblev borgarklassens, var Gramsci
övertygad om att den europeiska härskarklassen skulle fortsätta att ”styra” över de lägre samhällsklasserna, även i avsaknad av statliga tvångsmedel. Eftersom Lenins ”voluntarism” bortsåg från dessa stödfunktioner till
hegemonin, ansåg Gramsci att hans revolutionära teori var högst begränsad i sin tillämpbarhet på Europa. För att omkullkasta Europas mer avancerade
kapitalistiska ordning, ansåg han att revolutionärerna inte bara måste
motsätta sig dess politiska system utan även erövra dess civila samhälle. En socialistisk revolution i Europa kunde med andra ord intemöjliggöras genom det frontalangrepp på staten som Lenin förespråkade, utan snarare genom
att arbetarklassens kontrahegemoni gradvis absorberade det civila samhället och till slut även kom att omfatta statens politiska samhälle.

I vad den italienska teoretikern beskrev som ett ”ställningskrig” – ett krig i vilket idéer och uppfattningar, och de olika kulturella sedvänjor de ger upphov till, var de huvudsakliga skiljelinjerna – skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga
värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution.

För att bedriva denna sorts revolutionära Kulturkampf (vars grundantagande var att människan är en tänkande varelse beredd att agera utifrån sina tankar), krävdes det en kader av intellektuella. De som Gramsci efterlyste för att utveckla en kontrahegemonisk kultur var inte de ”traditionella intellektuella” som återfanns inom universitetsvärlden och media, utan snarare ”organiska intellektuella” – praktiska människor – vars kunskap och expertis var nödvändig för ”överföringen av idéer” inom det civila samhället.

Genom att bedriva ett kulturkrig, som komplement till partiets politiska aktiviteter, skulle dessa organiska intellektuella bland allmänheten skapa de ideologiska och institutionella fundamenten för den nya samhällsordningen.

Så snart den kontrahegemoniska rörelsen uppnådde en kritisk massa i sitt utmanande av de rådande uppfattningarna och värderingarna, förväntade sig Gramsci att de traditionella intellektuella skulle ansluta sig till dess framryckande styrkor.

En legitimitetskris skulle sedan uppstå, som underminerade den befintliga staten. Nyckeln till seger i detta ställningskrig skulle således inte vara en politiskkollaps, vilket perioden 1919–1920 hade demonstrerat, utan snarare
bildandet av ”ett intellektuellt/moraliskt block” inom det civila samhället.

Profeten Muhammed kan sägas ha följt en gramsciansk kulturell strategi under sin väg mot grundandet av den första islamiska staten i Medina. Han utförde ingen kupp ovanifrån utan fostrade först sina lärjungar ideologiskt
under många år tills de bildade ett ”samhälle i samhället”, en alternativ miljö där alternativa idéer och livsstilar fick möjlighet att gestalta sig och som kom att attrahera allt fler.

Världen är idéernas slagfält och kulturen är den mest effektiva bäraren av idéer. I Sverige och i Västeuropa är det inte hemliga polisen som vaktar människornas tankar, det finns ingen Gulag eller koncentrationsläger, utan varje”anständig svensk” är en tankens väktare, en moralpolis, som håller medborgarna i schack och ser till att de rättar sig efter vad den kälkborgerliga, sekulära och liberala anständigheten kräver.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: