Radikal muslim 21

Michael O’Meara [O’Meara, Michael: New Culture, New Right
(2004). Översättning: Oskorei] skriver i New Culture, New Right:

I sina reflektioner under fängelsetiden funderade Gramsci gång på gång över frågan om varför de lägre samhällsklasserna, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, hade misslyckats med att vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Hans slutsats var att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från sina marxistiska kollegor, ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende.

Den lärde Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom ”det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt”, hade det möjlighet att påverka dess språkbruk. Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess möjligheter till förtryck, utan snarare tack vare att staten anammade sådana idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som ”naturliga”. Denna insikt fick
Gramsci att göra åtskillnad mellan det civila samhället och det politiska samhället, varav det senare representerades av staten och dess olika organ (polismakten, militären, byråkratin, rättsväsendet etc.) och det förra av universiteten, media, kyrkan och de olika kulturella influenser som den
allmänna befolkningen kom i kontakt med. Ett effektivt utövande av statlig makt var enligt Gramsci avhängigt av att man lyckades upprätthålla ett jämviktstillstånd mellan den politiska och civila sfären.

Den islamistiska huvudfåran med rörelser som Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir med miljoner medlemmar över hela världen anser att islamiseringen bör ske på fredlig väg genom kulturkamp à la Gramscis modell.
Hävdvunna normer, borgerlighetens ”sunda förnuft” skall ifrågasättas genom analys, konst och debatt. När revolutionen i Iran utbröt med full kraft hade den föregåtts av vissmetapolitisk verksamhet genom islamistiska
intellektuella såsom sociologen Ali Shariati och den skönlitteräre författaren Jalal Ale Ahmad m.fl. Den tunna kulturella hegemonin (om det ens kan räknas som hegemoni, mer om det senare) hade vittrat sönder och när revolutionen var ett faktum återstod endast statsmaktens råa våld vilket endast påskyndade systemets kollaps. En viktig faktor var att den iranska eliten kring shahen aldrig, likt de nuvarande europeiska systemen, förmådde nå in till och påverka den iranska folksjälen på djupet. Shahens makt var mestadels baserad på repression.

Gramsci beskrev tidigt de strategier som den europeiska vänstern skulle komma att följa. Han ansåg bland annat att förutsättningarna skilde sig åt mellan det Ryssland i vilket Lenin kunnat göra revolution, och de västeuropeiska samhällena:

Fundamenten i den typiska europeiska staten, å andra sidan, var i allra högsta grad kulturella och ideologiska, underbyggda av ett komplext nätverk av civila institutioner och av ett ”sunt förnuft” som förstärkte den med reserver okända för den ryska staten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: