Radikal muslim 12

I biblisk religion är den profetiska appellen omöjlig att tänka bort, om tron inte ska bli en harmlös fritidssysselsättning. Den som tro att Jesus från Nasaret enbart har existensberättigande som lugnande piller kan förslagsvis läsa det tjugotredje kapitlet i Matteus evangelium, med dess svidande kritik av såväl politiska som religiösa avarter. Jesus framställer ”politiska” krav på offentlig rättvisa, barmhärtighet, trohet/trovärdighet och skydd för de svaga i samhället.

Profeten tar inte hänsyn till röstetalet och måste våga säga impopulära sanningar.

Koranen talar om den muslimska umman som ett vittne inför mänskligheten, ett samfund av heliga som har ansvar att vägleda, fostra och vårda mänskligheten. Det är muslimernas plikt att hela den sargade världen och det brustna människohjärtat genom att återföra dem till ursprunget, till den primordiala mänskliga naturen och upplysa dem om de gudagivna mänskliga rättigheterna. Profeten satt inte hemma och väntade på att få besök, han gick ut på gator och torg och kallade människor till Gud. Och därför led han spott och spe.

Om man ska anklaga kyrkorna för att ha blandat sig i politiken för mycket, så kan man ännu mer anklaga dem för att ha blandat sig i alldeles för litet. Ty även om samfunden bör respektera det politiska livets legitima autonomi
så innebär inte detta att man ska tiga när det gäller grundläggande moraliska ställningstaganden.

Personligen strävar jag efter att vara en radikal muslim. Om jag lyckas leva upp till mina radikala ideal är en annan sak. Men räcker det inte med att bara kalla sig muslim? ”Det borde göra det”, är mitt svar. Men eftersom så många muslimer, särskilt de europeiska och amerikanska, men även andra i länder med muslimsk majoritet under sekulärt styre, har anpassat sig, blivit fogliga, internaliserat islamofobin och drabbats av mindervärdeskomplex, så behövs det ett ord för att visa att man strävar efter att inte vara en i de domesticerades skara, en som låter sig tämjas.

Att utropa sig till ”radikal” är ett sätt att bryta sig ur självcensuren och det andliga fängelse som den sekulära staten påtvingat oss med sina subtila förtryckarmedel. Nordisk familjebok påminde oss om dikotomin radikal– moderat. Den moderata muslimen har blivit ett etablerat begrepp, en synonym för den ”gode” muslimen, den man kan ”förhandla” med. ”Vi förhandlar inte med terrorister”, säger Vita huset och menar: ”vi förhandlar inte med den som har en annan åsikt än oss”. Den moderate muslimen underkastar sig villigt den globala marknadens och Pax Americanas
hegemoni medan den ”radikala” muslimen gör motstånd. För att demoralisera muslimerna och få dem att ge upp sitt motstånd har ”radikal
muslim” och ”islamist” blivit ett skällsord i västerländska media. Vem vill vara en skurk?

Alla religiösa, utövande muslimer stämplas som islamister. Likaså är alla muslimer som opponerar sig mot USA:s utrikespolitik islamister. Härutöver är alla muslimer som inte tycker att en sekulär stat är den enda lösningen
islamister. Och så vidare ad infinitum.

När man återtar ordet från de som har makten över tanken visar man att man inte är rädd. Deras vapen är skräcken och när det inte längre funkar har vi vunnit. Man visar att man inte låter sig skrämmas till anpassning. Då står de
där vanmäktiga. Man fyller ordet med ett nytt positivt innehåll och förvandlar det till ett vapen mot dem. Radikal muslim istället för Onkel Tom-muslim, radikal muslim i ställer för medlöpare, radikal muslim i stället för domesticerad muslim, radikal muslim istället för moderat muslim, radikal muslim i stället för House Negro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: