Det svenska helvetet för barnen

Ettåriga barnet måste in på dagis. Mer än heltid. Tio timmar. Sen bli hämtad av trötta föräldrar och sova och samma nästa dag och nästa. Sen skola, fritids, tio timmar, se föräldrarna en kort stund, sen sova och samma nästa dag.

Nu hörde jag idag att fritids tar slut för barnen när de är tio år. Förut var det tolv år. Nu tio år. Man måste spara pengar. Över tjugo barn per vuxen.

Nu ska tioåringarna klara sig ensamma både före och efter skolan för ingen, ingen enda vuxen har tid för dem. Alla har något som är mycket, mycket viktigare att göra, än att vara med dem. Detta är budskapet till våra barn: Vi vuxna struntar i er! Vi älskar att jobba hela dagarna. Vi älskar jobbet mer än barnen. Särskilt mammorna älskar att jobba borta från barnen. Gärna på dagis eller fritids, med andras barn. Bara kvinnorna slipper sina egna ungar så blir de så lyckliga. Men att barnen är övergivna, ledsna och vilsna, det bryr sig ingen vuxen i Sverige om.

Sverige har helt enkelt blivit ett helvete för barnen. Men alla kvinnor vill inte överge sina barn. Feministerna har tvingat dem. De påstår att alla kvinnor vill jobba hellre än att ta hand om barnen. Det är lögn.

Jag känner två småbarnsmammor. Den ena kan, och vill, vara hemma och ta hand om sina tre barn, mellan sju och elva år. Hon lever ensam med barnen. Hon är förtidspensionär, därför kan hon ta hand om barnen. Annars skulle det inte gå. Det är garanterat ett heltidsarbete att klara tre ungar. Men inte ett öre anses hennes arbete värt. Om hon jobbade som städerska skulle en massa andra personer avlönas för att ”vakta, vårda och fostra” hennes barn från ett års ålder till tio år. Vid fyllda tio överger alla vuxna barnen, till och med fritids överger dem. Utan hemmamamma skulle de komma hem till ett tomt hem.

Den andra väntar sitt tredje barn i sjätte månaden, arbetar med tunga lyft, fick yrsel, fick bli sjukskriven, en månad framåt till två månader före beräknad förlossning. Då får hon ta av sina mammamånader, som hon då förlorar tillsammans med sitt barn, när det väl är fött. Då ringer försäkringskassan, det fattas två dagar. Hon behöver något specialintyg….

När yngsta barnet är ett år; dagis, mellanbarnet, första klass och fritids, äldsta barnet skola, sen ensam. Föräldrarna måste båda två jobba borta. Ingen av dem har en aning om hur deras barn lever sina vardagsliv. Ingen av dem lever med barnen. Ingen av dem känner barnen.

Detta är ett helvete!

Förr, innan feminismen, när skatten var rättvis, kunde familjen leva på en lön. Mammorna, som ville, kunde vara hemma i lugn och ro. Då var Sverige en idyll. Man hade tid för trygghet och gemenskap. Nu vet ingen vad de orden betyder.

Nu – ett helvete!
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Ett svar

  1. Jag håller helt med dig. När jag fick mitt första barn insåg jag att sossarna lyckats med en form av socialisering – av familjen.
    Man gjorde det först omöjligt att leva på en lön, lät den offentliga sektorn (den största kvinnofälla som nånsin skapats) svälla över alla bräddar, skapade institutioner för barn.
    Så bröts den autonoma familjeenheten sönder. Vi är nu alla slavar i ”välfärdssamhället”.
    Lönearbetstiden har fördubblats för familjerna, generationerna har främjats från varandra. Barn är som nån sorts husdjur som vi leker med några timmar då och då.
    Jag vägrade att leva så. Därför hoppade jag och min man av karriären. Vi skar helt enkelt ner på våra materiella behov och ägnade oss åt våra barn. Nu när vi närmar oss pensionsåldern får vi betala för vår ”revolt” med en usel pension, men det var det värt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: