Bra Mauricio Rojas!

Från GP: Gästkrönikan 23/8: Det krävs vilja till delaktighet

För en fungerande mångfald krävs en stark kärna av delade värderingar, referenspunkter och lojalitet, skriver Mauricio Rojas. Det måste också invandrare ta till sig. Europeisk integrationspolitik befinner sig mitt i en fas av stora förändringar. Drivkrafterna bakom dessa kommer från både vänster och höger. Storbritanniens Gordon Brown, med sitt green paper från februari kallat Vägar till medborgarskap, ger uttryck för denna förändring lika tydligt som Frankrikes Sarkozy, med sitt integrationskontrakt, och den tyska koalitionsregeringens nya integrationspolitik. Tidigare var det mindre länder som Holland, Danmark och Österrike, som var pådrivande i en sådan förändring men nu handlar det om kärnländerna inom EU.
På det sättet håller det som tidigare var mycket olika nationella integrationsmodeller på att stråla samman till en gemensam ansats vars grundsatser kan sammanfattas i två punkter. Den första gäller betydelsen av det gemensamma i ett samhälle som präglas av växande mångfald. Under lång tid betonade man mångfaldens fördelar utan att samtidigt inse att en fungerande mångfald kräver en stark kärna av delade värderingar, referenspunkter och lojaliteter. Nu har man insett detta och därför kan den nya politikens anda sammanfattas i en mening: Rätten att vara olika förutsätter en skyldighet att vara lika i vissa fundamentala aspekter.
Denna grundläggande likhet handlar inte bara om acceptansen av samhällets formella spelregler. En gemenskap förutsätter mycket mer än så och växer ur en historia och en kultur, som alla måste bekanta sig med för att kunna bli delaktiga i den nationella gemenskapen. Därför talas nu explicit om brittiska, franska, tyska eller danska värderingar, som en grund för en mångfald som inte växer i motsats till det nationella arvet utan som en vidareutveckling av detsamma.
Den andra punkten gäller själva synen på integrationsprocessen. Den definieras nu som en process där nykomlingen successivt vinner sin rätt att permanent stanna i landet och sitt fulla inträde i den nationella gemenskapen. Kraven på att inte begå brottsliga handlingar, att arbeta och försörja sig, att visa en vilja till integration genom att lära sig språket och om värdlandets historia är givna delar av denna stegvisa integration där man, som britterna säger, vinner sin rätt att stanna och bli medborgare.I den nya integrationspolitiken ingår också en tuffhet mot dem som inte följer reglerna eller inte visar en vilja att bli delaktiga i det nya samhället. Inte minst i det brittiska labours politik ser man en klar vilja att premiera dem som satsar på att bli en positiv del av samhället men också en beslutsamhet att på olika sätt bestraffa dem som inte gör det.

I Sverige har vi ännu inte sett en motsvarande ansats till att omdefiniera vår så misslyckade integrationspolitik. Den tiden kommer, ty verkligheten kommer inte att låta oss att i all evighet fortsätta som vi hittills gjort. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta på en sådan förändring. Att Sverigedemokraterna gör sitt intåg i riksdagen 2010 kommer att bli en del av det pris som denna fördröjning kommer att kosta oss. Men det kan kosta oss ännu mer om svårare tider sätter utanförskapets ackumulerade krafter i rörelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: