Är det farligt med invandringskritik?

Det viktiga är att det (förintelsen) inte händer igen, säger Ulf Bjereld i sin kritik mot Forum för levande historia och deras frågor i lärarenkäten om förintelsen.

Javisst. Men för den skull får vi inte gå så långt att vi stryper kritiken mot invandringspolitiken. Invandrare som begår brott pixlas i tidningarna och kallas ”svensken”.

Men detta är vad som pågår i Sverige.

Att alla har samma människovärde innebär inte att alla kan komma och bo just här.

Innan vi tar in ännu fler invandrare måste vi lösa de problem vi redan har. Vi kan inte förvandla hela Sverige till Rosengård.

Detta borde alla inse.

Svens kommentar hittade jag på LouiseP blogg frihetspropaganda, där hon propagerar för helt fri invandring, om jag förstår rätt. (Att LouiseP var så positiv till fri invandring visste jag inte.)

Sven kommenterar ett inlägg av LouiseP och skriver bra:

Som sagt jag har en del kommentarer.

Tyvärr är jag lite trött (det blir man för övrigt av att ständigt gå omkring vara bitter i livet) och därför håller jag mig generell här. Jag har dessutom stora kunskapsluckor om invandringens kostnader och vågar därför inte gå i klinch med dig om detaljerna.

Ditt första påstående om att kriminella invandrare som begår brott inte i praktiken kan förlora sitt medborgarskap. Det förstår jag inte.

Varför inte det?

Till skillnad från en svensk så har den invandrade sitt medborgaskap ursprungligen någonannanstans ifrån.

Och till skillnad från tyngdlagen, så är villkoren för medborgarskapet till invandrare något som är politiskt överenskommet och kan därför ändras. I praktiken har ju de flesta av våra invandrare dubbla medborgarskap så därför kan det väl inte vara något konstigt med att dra in det svenska?

Och dom kriminella som är så listiga att de säger upp sitt utländska medborgarskap för att slippa bli utvisade då? Hur gör vi då?

Jo du, de blir av med sitt medborgarskap i alla fall. Att man inte kan skicka tillbaka dom till sitt ursprungslande är ett annat problem.

Scweiz har ju exempelvis utlänningar som vistas och arbetar i landet, men som aldrig kan bli medborgare – och det blir inte deras barn heller. Det kan man naturligtvis diskutera rimligheten i men det är vad deras demokratiska ordning har kommit fram till.

Sedan kan man kanske mellan länder göra upp avtal om hur man löser detta med statslösa kriminella. Antingen genom bilaterala avtal med invandrarens ursprungsland eller i någon annan form. Annars får de väl stanna här utan medborgarskap – och allt vad kan innebära för konsekvenser.

Villkoren för utlänningars vistelse i Sverige är trots allt en politisk konstruktion och inte en naturlag.

Ev. följdfrågor om vad man då gör med svenskar som har samma brott, hur lång tid medborgarskapet skall gälla innan man inte kan bli av med det, andra generationsfrågan etc.. lämnar vi därhän.

Sedan det där med invandringens kostnader. Jag tycker er kritik av Lars Jansson är lite ful. Jag har känslan av att ni sammanblandar begreppen med vilje.

Du skriver själv:

Citat Louise: ”Det råder en viss obetänksamhet och förvirring i debatterna om vad man menar med invandringens kostnader. Man syftar ömsom på skatteeffekter och ömsom på en slags ‘inbilllad’ helhet oavsett vad siffrorna har för vetenskaplig ansats. Ibland är man inte ens medveten om dessa skillnader.” (OT, Louise – hur får man kursiv text?)

Varför råder det förvirring då? Och varför tar man inte ansvar och reder ut detta? I synnerhet om man nu påpekar att det råder förvirring.

I kostnadsdiskussionerna, så för den vanlige läsaren eller lekmannen (som jag sjäv), uppstår en förvirring om hur miljarder kan komma och försvinna – ”beroende på hur man räknar”.

Hur kan det vara så? Den frågan är högst befogad. Alla är ju väl medvetna om att både revisorn och skattemasen inte tolerar ett sådant resonemang.

Anledningnen till denna förvirring är naturligtvis att man inte särskiljer på begreppen kostnaden ”i sig” – ej att förväxla med I Kant 🙂 och kostnadsfördelningen (i näringlivet använder man sig av begreppet kostnadsställe).

Den första är en matematisk entitet medan den andra är politisk konstruktion. Och jag tycker det är dåligt att man inte på pedagogiskt säger att det är så. Men det tillskriver jag den akademiska jargongen.

Om vi börjar med själva kostnaden, så är det naturligtvis summan av alla de transfereringar till invandrarna (enligt någon definition) som sedan minskas av vad deras egen skattebetalning är. Och då har vi en bestämd summa enligt matematikens lag. Och den är sann otvetydig. Och det är den skattemasen och revisorn intresserar sig för.

Det mystiska börjar när man börjar blanda in politik i det hela, dvs när man går från kostnaden i sig till vem som skall betala. Här kan plus bli till minus och miljarder bli till ören.

Varför det kan man undra?

Jo, därför att man har kostnadsställen man vill fördela på. Och här finns ingen given sanning.

Om man inte har kostnadsställen – vilket är fullt möjligt i en juridisk verksamhet (åtminstone i det privata näringslivet), så uppstår inte något problem utan då framträder kostnaden där klar och synlig och oföränderlig, nämligen såsom priset för den inköpta varan eller tjänsten och ingenting annat.

Om man översätter detta till invandringens kostnader – så kan man leka med tanken att alla som får uppehållstillstånd i Sverige automatiskt blir svenskar.

Ja, då blir ju per definition invandringens kostnader noll. Men, det är en politisk definiton, inte ekonomisk även om dess presentationsform är i kronor och ören.

Ett praktiskt exempel.

Ett företag med fyra avdelningar köper in en stor maskin – låt oss säga en jättedyr skrivare. Hur skall då kostnaden fördelas mellan dessa fyra – om man förstås vill veta kostnaderna för var och en av avdelningarna?

En variant kan vara att dela kostnaden jämnt på alla fyra. En slags ”solidaritetsmodell”. Men tänk om en avdelningen inte har behov av den dyra skrivaren? Varför skall de då belastas med en fjärdedel av den kostnaden?

Då får vi hitta en annan lösning.

Om vi då låter kostnadsfördelningen vara fördelad på hur mycket man använder den kanske? Låt oss kalla den ”Uttnyjandemodellen”. Men då uppstår kanske merkostnader i att hålla reda på hur mycket respektive avdelning använder den och hur skall detta hanteras?

Jaha, men om man låter den avdelning som har mest behov av den stå för hela kostnaden men sedan intern fakturerar de övriga när de använder den och tar då ut en liten ersättning för den servicen – en slags ”internuthyrningsmodell”. Det kanske kan vara något?

Anledningen till att man har dessa diskussioner, är att man försöker hitta en rimlig modell för hur priset skall fördelas så rättvist som möjligt mellan olika avdelningar och resultatenheter så att man kan ha en översyn och kan bryta ned i detalj hur verksamheten går.

Men kostnaden totalt sett är naturligtvis priset för som man skall betala leverantören inget anant.

Just därför uppfattar man debatten som förvirrande,för att ingen klargör detta på ett pedagogiskt och tydligt sätt. Och det tycker jag är mycket, mycket märkligt.

Jag erkänner att jag inte själv har läst Lars Janssons bok men jag tror nog att hans kostnadsfördelning säkert kan vara rimlig (han är ju trots allt Lektor i företagsekomi) Förmodligen hyser Lars Jansson invandringskritiska åsikter (precis som jag), så risken finns naturligtvis att Lars Jansson kanske invandrifierar kostnadsfördelningarna, men risken fins också att hans motståndare gärna gör så kallade kostnadsfördelningsmodeller som är tvärtom.

Simsalabim så blir miljarder till ören och tvärtom!

Det handlar här om politik och inte egentligen om ekomomi.

Jag såg även någonstans – förmodligen hos dig – hur en mångkulturell ”kostnadsfördelare” ville ta med kommande invandrares skatteintäckter i kalkylen enligt någon konstig schablon.

En slags modern version av hur man i USA innan börskraschen belånade värdestigningen av sina aktier för att köpa ännu fler. Åtminstone torde risken vara enorm för att inteckna framtida skatteintäckter, i synnerhet om man tittar på befintlig arbetslöshetsstatistik för invandrare, särkilt i kombination med att vi dessutom förlorar antal arbeten i Sverige totalt.

Brottsligheten då? Ja med statistik kan man säga mycket. BRÅ menar t.ex. att antalet mord legat ganska konstant i Sverige under 30 år. Cirka 100 om året. Men om man tittar lite närmare på vad som har hänt – så ser man att BRÅ skiljer mellan uppklarade och oupklarade mord. Antalet uppklarade mord är ganska konstant medans ant oupklarade har ökat markant. Vad kan man då dra för slutsats om det?

En annan sak är det här med våldtäckter. Här försöker man dölja en explosion av eländet genom att hävda att det egentligen inte är en reell ökning – nej det är att våldtäcktsoffrena är mer benägna att anmäla övergreppet än för.

Jag, vad skall man säga?

Mångkulturen har idag samma problem som den riktiga religionen – teodicéproblemet.

Varför det finns ondska i världen när Gud är allsgod och allsmäktig? Ja, varför är mångkulturen så bra när den är så dålig?

Vänliga hälsning från en ständigt trött och bitter människa..

/ Sven

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: